Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Detta var alltså brevet som jag fick idag från Socialdepartementet.

Jag valde att kopiera det i min blogg för att inspirera andra att skriva till våra makthavare. Jag vill också gärna visa det som står i brevet eftersom det här inte bara angår mig, utan också många bloggare och i princip hela det svenska folket.

Det är stora förändringar som sker just nu i socialförsäkringen. Jag vill tro att såväl regering som Försäkringskassan gör så gott de kan. Men under tiden som förändringarna sker, anar jag att många kommer att ta stryk på olika sätt, både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt.

Regeringen kan inte bestämma så mycket över Försäkringskassan. Men de ger t ex pengar till Försäkringskassan. Stora summor. Och de ska se till att Försäkringskassan använder pengarna på ett bra sätt. Därför tycker jag att det är viktigt att vi vanliga medborgare som påverkas av förändringarna talar om för politikerna vad som händer i praktiken.

Nu har jag gjort det jag kunde komma på för att dra mitt strå till stacken. Jag berättade min historia, hur mitt ärende hanterats det senaste året.

Jag är stolt över att jag lever i en demokrati där jag kan skicka ett mail till statsministern och socialförsäkringsministern. Jag blir glad över att jag också får ett brev tillbaka.

Jag vill tro att det sådde ett litet, litet frö någonstans på vägen.

Alldeles nyss fick jag svar från socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson på mitt brev som jag skickade till henne och statsministern för ett tag sedan.

Det GÅR att påverka. Det GÅR att nå fram.

Man kan till och med få svar. Från makthavarna.

Vad det stod?

Jag återkommer. Måste läsa noggrannare. Är lite för upphetsad just nu.

Men jag uppmanar andra som kan skriva, och ni är många, att göra som jag.

SKRIV!

Skicka mail till statsministern och berätta hur ni har det.

Jag tror att det gör skillnad.

Jag tror faktiskt det.

Om vi är tillräckligt många.

Det som jag aldrig trodde skulle komma, det kom till sist ändå.

Igår körde jag förbi min gamla arbetsplats, där jag faktiskt fortfarande är anställd. Efter tio år som sjukskriven.

Jag minns att den första tiden som sjuk kunde jag inte ens åka förbi huset där jag förut sprungit omkring full av energi, kreativitet och arbetsglädje.

Sedan kom det en lång period när jag alltid grät så fort jag såg huset.

Och jag var tvungen att åka dit titt som tätt, stanna utanför. Eftersom jag ibland skjutsade min dotter till den angränsande skolan.

Efter det var det en lång period som jag körde förbi huset utan att fälla tårar. I stället blev det en konstig klump i min hals, inget mer. Som att något tagit slut, kanske var det tårarna som började sina.

För igår, efter tio långa år, när jag körde förbi huset där jag haft mitt älskade jobb som jag fått kämpa så för att få. Där jag alltså fortfarande har kvar min anställning. Då kände jag ingenting längre. Och OM jag kände något, så var det att, nu är det över. Nu är det äntligen över. Nu har jag sörjt färdigt.

Kanske finns det en magisk gräns där för just mig när det gäller tunga sorger?

Tio år.

För jag har varit med om det förut i livet.

Att det har kunnat ta tio år att läka ut en svår sorg eller chock.

Tiden läker inte alla sår.

Men en del i alla fall, som tur är.

Fast ibland är det rätt skönt i papperskorgen, måste jag erkänna.

Efter tio år så är det ganska skönt.

Jag behöver inte ta så mycket hänsyn längre.

Jag har färre att serva.

Jag kan vara mig själv, helt och hållet.

Jag anpassar mig inte längre som förut.

Jag säger vad jag tycker.

Jag tar tag i mitt liv i den mån jag orkar och kan.

Jag vägrar låta mig tryckas ned.

Jag vägrar låta mig tystas.

Jag säger ifrån om jag tycker att något är fel.

Jag säger ifrån om jag känner mig kränkt.

Det har jag lärt mig.

Under mina år i papperskorgen.

Nu har jag börjat klättra upp ur den på allvar.

Vi får se hur det blir när jag når kanten där uppe.

Ramlar jag över?

Eller, ja, vem vet?

... tja, vilket ska jag välja? Att jag sitter med fönstret på glänt och hör sjöfåglarna? Eller att jag fått svar från Statsrådsberedningen att mitt egenhändigt formulerade brev är tillgängligt för statsministern? Eller att man från Statsrådsberedningen tackade mig för mitt brev och önskade mig inte bara lycka till, utan Stort lycka till. Det stod faktiskt så. Att man önskade mig STORT lycka till. När jag läste en gång till. Och vad jag förstår efter att ha lusläst alltsammans noga, så har mitt brev kommit fram till statsministern.

Jag skriver detta för att inspirera andra att skriva till makthavare. Gör era röster hörda. Det var hur lätt som helst att skicka e-post till statsministern, eller Fredrik, som han vill kallas. Lättare än att lägga in musikvideo i bloggen. För det har jag inte klarat än, fast många säger att det är hur enkelt som helst. Inte i min blogg. Men jag ger inte upp. Vänta får ni höra.

Visade tonåringen och hennes kille att mitt brev kommit fram till statsministern. Men de tror inte på det. Det är alldeles för sorgligt. Att unga människor inte tror att man kan nå fram till makthavare. I Sverige år 2009.

Nu önskar jag av hela mitt hjärta att jag får ett svar av Fredrik. Så att jag kan visa för de unga vuxna att de där uppe faktiskt finns på riktigt. Och att de till och med ibland lyssnar. Då har jag som medborgare gjort det jag ska i en demokrati.

Idag fick jag e-brev från Statsrådsberedningen. Jag skrev till statsministern, eller Fredrik som han helst vill kallas, för ett tag sedan. Alldeles nyligen (så här sent på fredagen), fick jag ett e-brev tillbaka. Där stod att man tagit emot mitt e-brev och att det nu är tillgängligt för statsministern. Dessutom tackade man mig för att jag delade med mig av mina erfarenheter av Försäkringskassan och mina upplevelser som långtidssjukskriven. Slutligen önskade man mig lycka till.

Då får jag tacka. För att man önskar mig lycka till. Det är ju alltid något.

Sedan vill jag tro att kanske, kanske jag sår ett litet, litet frö hos någon makthavare som leder till bättre förhållanden för alla långtidssjukskrivna i Sverige. Och för alla de som har kontakt med Försäkringskassan. Små frön kan växa sig stora.

Undrar vad det där betyder, att mitt e-brev nu är tillgängligt för statsministern? Betyder det att han personligen kommer att läsa det?

Eftersom mina enkla rader tydligen nått fram till statsministern, skulle jag vilja uppmuntra också andra att berätta om sina upplevelser som långtidssjukskriven eller erfarenheter av Försäkringskassan. Jag tycker att det är viktigt. Att vi vanliga medborgare delar med oss av våra erfarenheter till de som bestämmer.

Nu blir det spännande att se om jag får ett svar från Fredrik.

Konstigare saker har hänt i mitt liv.

Jaha. Så har jag skickat e-post till statsministern idag. Och till socialförsäkringsministern. Det var hur enkelt som helst. Då är det bara att vänta på svaret då. Tur att man lever i en demokrati.

Hanne Kjöller har  idag i Dagens Nyheter på ledare signerat-sidan en artikel om "sjukskrivning i ingens tjänst". Hon hänvisar till Per Lytsbys (stressläkare) bok "Någonting är sjukt" (Optimal Förlag).  Hanne Kjöller reagerar först mot att boken bara innehåller frågor och inga enkla svar. Hon inser sedan att man kanske säger mer än man tror, just genom att formulera frågor och beskriva verkligheten.

Så, Hanne Kjöller, här är några frågor: Vad är då "verkligheten"? Och vem är det som har sanningen om "verkligheten"? Är det stressläkaren som mött alla dessa olika patienter? Eller kan det kanske vara så, att det är patienterna som har sanningen om "verkligheten"?

I de olika "verklighetsfall" som Hanne Kjöller hänvisar till i sin ledare, ser jag olika former av STRESS. Den ensamstående fyrabarnsmamman som har svårt att få ekonomin att gå ihop, hon har troligen ekonomisk stress. Och den blir troligen inte bättre av sjukskrivning. Kanske har hon också relationsstress. Och för-mycket-att-göra-stress. Den 30-åriga kariärkvinnan som brottas med sitt samvete om hon ska anmäla ekonomiska oegentligheter på sitt arbete eller inte,  ja, i mina ögon lider hon av relationsstress. Den kvinnliga socionomen som efter några månader håller på att bryta ihop av sin arbetsbörda har ganska solklart alldeles för mycket på sina axlar (för-mycket-att-göra-stress), eller helt enkelt svårt att säga nej (vara-duktig-stress). Allt detta ger henne ångest. Den 46-åriga kvinnan som varit sjukskriven i stort sett hela sitt liv, har en tragisk barndom och uppväxt. Säkert finns där berg av relationsstress som har berövat henne själva livet. Den 36-åriga kvinnan som slåss på sin arbetsplats verkar också ha relationsstress. Slutligen är det den 46-åriga kvinnliga förskolläraren, som bryter ihop mitt i sitt arbete utan någon förklarlig anledning. Kanske pressade hon sig för hårt? Jag har inte svaret, men reaktionen verkar vara stress, kanske med medföljande ångest.

Hanne Kjöller, du tycker att exempelfloran visar att det du kallar sjukfrånvaroboomen inte handlade om sjukdom, utan om konflikter på arbetsplatsen, personlig sårbarhet/svaghet. Ja, kanske finns där en viss ökad sårbarhet för stress. Kanske är vissa människor lite skörare än andra. Kanske beroende på personliga egenskaper. Kanske beroende på svåra relationsproblem tidigt i livet. Och var går då gränsen mellan sårbarhet och sjukdom? När och varför blir den sårbare sjuk? VARFÖR blev så många sjuka nästan samtidigt för cirka tio år sedan?

När jag läste företagsekonomi för 30 år sedan, fick jag lära mig att företag alltid räknade med en viss sjukfrånvaro. Därför hade man fler människor anställda än man egentligen behövde. Man visste att "Kalle" var sjuk på måndagen för han festade lite för mycket under helgen. Man visste att "Ingegerd" hade det trassligt därhemma med skilsmässa och tonåringar, så det hände att hon inte orkade fullt ut. Kanske kunde hon jobba lite mindre nu när det var så jobbigt. Det var tillåtet att vara svag ibland. Det fanns en anda av att de som var starka skulle stötta de svaga, tills de blev starkare igen. Därför att människan alltid vetat att vi blir starkare av att hålla samman vår flock än av stöta bort varandra. I längden blir vi alla vinnare av att stötta varandra. Precis som att vi alla blir förlorare av att stöta bort vissa grupper.

På hur många arbetsplatser tillåter man människor att vara människor idag? Kanske finns där ett svar till det du kallar "sjukfrånvaroboomen".  Arbetsgivarna har inte längre plats för sköra människor. De har inte råd med de svaga. Och det sorgliga, det är att vi alla kan bli sköra, förr eller senare. Vad som är den utlösande "droppen" för var och en av oss, det vet vi inte förrän efteråt. Också du, Hanne Kjöller, kan bli skör, fast du kanske tror att du hör till de starka. Du är ju fortfarande kvar på arbetsmarknaden. Du har din plats. Vad vet väl du om utmattningssyndrom? Varför frågar du inte de människor som drabbats av panikångest och stress-sjukdomar hur det kommer sig att de inte orkar arbeta längre. Varför frågar du inte arbetsgivarna varför de inte längre öppnar sina armar för de som inte orkar arbeta till 150 %? Varför pratar du inte med människorna bakom orden? Varför hänvisar du alltid till statistik, siffror och utredningar? Människan är mer än så. 

Det är också så tydligt i dina exempel från boken att de sjukskrivna är kvinnor. Jo, det är nog så, att de flesta som inte orkade längre vid sjukskrivningsboomen var kvinnor. Trycket på arbetsplatserna med slimmade organisationer och ökad press, tror jag, var ofta det som blev droppen för redan hårt pressade människor (kvinnor).  

Jag håller med dig, Hanne Kjöller, om att långvariga sjukskrivningar sällan gynnar människor, snarare tvärtom. En människa mår bra av rutiner, av gemenskap, av att vara självförsörjande och av att ingå i ett sammanhang. I den mån hon orkar. Men  människor är olika. Alla kanske inte orkar förvärvsarbeta till 100-150%. De kanske redan har så många stressfaktorer i sitt liv, att arbetet inte kan vara en så stor del. Det var inte lätt för tio år sedan att hitta ett deltidsarbete. Det var heltid som gällde. Eller inte arbeta alls. Vad har man då att välja mellan? Ytterligare en aspekt är den att en människa på väg in i väggen helt enkelt inte orkar byta arbete. Det är inte lika enkelt när man blivit skör som det var innan. Men det är du, Hanne Kjöller, tydligen lyckligt ovetande om idag.

Så, vad ska vi då göra, vad ska vi göra med alla dessa "sköra"? Som hamnat i utanförskapets och långtidssjukskrivningens återvändsgränd. Vill vi ha ett samhälle som stänger dörrarna för dem? Blir det ett starkt samhälle? Nej, jag tror att det är en av konsekvenserna av dagens människosyn som är en av anledningarna till den finansiella krasch som vi ser idag runt omkring oss. Färre och färre löntagare ska försörja fler och fler sönderstressade, utslitna människor. Det blir en fullkomligt sjuk spiral. Allt fler människor kommer att duka under av alltför-mycket-att-göra-stress. Allt fler människor kommer OCKSÅ att gå under av isolering, ekonomisk stress, alltför-lite-att-göra-stress och av sorg över att inte längre ha en plats i samhället.

Svaret  på frågan vad som är sjukt är solklart för mig. Vårt stora problem är inte att vi har sjukskrivna, sjuka, sköra människor. Människor är ALDRIG problem. Människor är möjligheter. Vårt stora problem är att vi har ett sjukt samhälle. Ett samhälle där djungelns lag råder. Att äta eller att ätas. Det är allas vårt ansvar att försöka ändra på det. Det har hänt positiva saker. Sjukskrivna får idag utbilda sig och tjäna pengar. Läkarna får alltmer kunskap om stress-sjukdomar. Precis som de sönderstressade får allt fler strategier för att kunna hantera sin stress. Men VEM anställer den långtidssjukskrivna och utmattade idag??? VEM tillåter människan att få vara människa. Att inte alltid vara på topp. DET är den stora knuten där vi befinner oss idag. Allt det andra är historia.  Det skulle vara intressant om du, Hanne Kjöller, tog med den aspekten i ditt resonemang.