Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

När jag läser bland bloggarna ser jag att det finns många som lider av negativ stress. Man skriver att man är arbetslös, sjukskriven, upplever relationssvårigheter, har ångest, är utmattad, sörjer, har för mycket att göra på jobbet, har problem med ekonomin.

Stress kan vara så många olika saker. Sedan jag själv blev sjuk av stress, har jag samlat några av mina erfarenheter och råd som jag fått på vägen, under fliken "Stress" i min blogg. Jag har gett inläggen det gemensamma namnet "Stressakuten". Detta är sådant som hjälpt mig och som kanske också kan hjälpa någon annan. Kommentera gärna!

Jag tipsar om mina stressinlägg nu när vardagen börjar för så många. En vardag som för vissa betyder att ha mer arbete än man känner att man orkar med. Och för andra en vardag som betyder att man har alltför lite att göra.

"Negativ stress tär på oss människor i längden. Gör något åt den, i den mån du kan".

Och vips, så var där ett litet anti-stresstips igen, från mig, Maskroskvinnan!  (Som själv för övrigt ibland söker sig till sin egen Stressakut för att få lite råd och påminnelser på vägen. Fullärd och fulländad, det blir jag aldrig. Och tur är väl det...).

Jag läser i dagens DN om "Maskrosläger" för ungdomar som lever i så kallade problemfamiljer. Det vill säga familjer där en eller båda föräldrarna har problem med missbruk eller psykiska sjukdomar och störningar.

Känslorna är kluvna när jag läser om lägret.

Jag blir i hjärtat glad över att läsa att det finns sådana läger idag. Jag beundrar denna unga kvinna, Therese Eriksson, som är initiativtagare till lägret. Hon är själv ett maskrosbarn, jag såg en intervju med henne i "Fråga Doktorn" i våras. Hon har startat en förening som heter "Maskrosbarn" för att hjälpa ungdomar som är i den situation hon själv varit; barn i en familj med missbruksproblem. Jag önskar denna unga kvinna allt det bästa i sitt arbete för andra. En modern hjältinna!

Samtidigt känner jag en tagg i mitt bröst när jag läser artikeln. För jag fick aldrig åka på något läger. Eller ens något i närheten av detta. När min mamma var psykiskt svårt sjuk och min pappa samtidigt satt i fängelse, då var det min mamma man skickade på konvalescenthem. Så klart att den tanken också var god. Hon behövde vila för att orka med sitt liv.

Vi, jag och min lillebror, vi fick vara hos släktingar under tiden. Säkert var tanken också där god. Men om det blev gott egentligen, det tror jag inte. För hela tiden hos släktingarna, trots att de var fina mot mig på alla sätt, gav mig mat, husrum och lite guldkanter, så fanns alla dessa spänningar i luften. Skitpratet om både min mamma och min pappa. Som jag hörde men inte bemötte. För jag hade inte orden att göra det. Jag gjorde allt för att bara smäta in. För att få ha en plats någonstans, var som helst. Vart skulle jag annars ha tagit vägen?

Och aldrig var det någon som ställde frågan;

"Hur har du det egentligen, xx?"

Aldrig.

Alla var så rädda för svaret.

Förresten har jag inte fått den frågan ännu, ungefär 40 år senare, från någon enda av dem som var med i det spel som pågick just då. När jag själv försiktigt försöker öppna för samtal, då blir det bara tyst.

Jag hade behövt ett "Maskrosläger", precis som min lillebror. Där vi hade fått träffa människor som lät oss få vara barn och som frågade oss hur vi mådde. Jag hade behövt få träffa andra som hade föräldrar i fängelse och föräldrar med psykiska besvär. För att få känna att jag inte var ensam. För att få känna att det inte var mig som det var något fel på.

Som tur var sökte jag mig till böckernas värld. Där fanns berättelser om unga som överlevde situationer som liknade min. Och jag började tänka att jag också skulle kunna överleva det här. Skaffa mig ett bra liv. Med hjälp av egen kraft. Vilket jag också gjorde.

Men, så skönt det skulle ha varit att ha sluppit känna sig så ensam.

Att veta att det fanns fler än jag som blev svarslösa eller rentav ljög, när någon ny kompis frågade vad mina föräldrar gjorde. Inte vill man som 12-åring svara; ja, min pappa är i fängelse och min mamma är inlagd på psykiatrisk klinik. Det är nog få 12-åringar som klarar det.

Fortfarande blir människor ibland skrämda när jag berättar om att mina föräldrar varit på mentalsjukhus och i fängelse.

Som om att jag i och med detta skulle kunna utgöra någon sorts risk.

Tala om att bli dömd utan att ha gjort något för att bli det.

Det som jag aldrig trodde skulle komma, det kom till sist ändå.

Igår körde jag förbi min gamla arbetsplats, där jag faktiskt fortfarande är anställd. Efter tio år som sjukskriven.

Jag minns att den första tiden som sjuk kunde jag inte ens åka förbi huset där jag förut sprungit omkring full av energi, kreativitet och arbetsglädje.

Sedan kom det en lång period när jag alltid grät så fort jag såg huset.

Och jag var tvungen att åka dit titt som tätt, stanna utanför. Eftersom jag ibland skjutsade min dotter till den angränsande skolan.

Efter det var det en lång period som jag körde förbi huset utan att fälla tårar. I stället blev det en konstig klump i min hals, inget mer. Som att något tagit slut, kanske var det tårarna som började sina.

För igår, efter tio långa år, när jag körde förbi huset där jag haft mitt älskade jobb som jag fått kämpa så för att få. Där jag alltså fortfarande har kvar min anställning. Då kände jag ingenting längre. Och OM jag kände något, så var det att, nu är det över. Nu är det äntligen över. Nu har jag sörjt färdigt.

Kanske finns det en magisk gräns där för just mig när det gäller tunga sorger?

Tio år.

För jag har varit med om det förut i livet.

Att det har kunnat ta tio år att läka ut en svår sorg eller chock.

Tiden läker inte alla sår.

Men en del i alla fall, som tur är.

Nu står det tre enorma resväskor i hallen. Tomma.

Katten vandrar runt dem. Ger oss menande blickar.

Tonåringen är euforisk.

Mannen också.

Nu känns det definitivt.

Snart är vi på resa.

Jag har fått resfeber.

Det var 15 år sedan sist.

Undrar hur min morfars bröder kände sig när de packade sina väskor och for till Amerika?

Jag känner mig som Lille Skutt.

 Livrädd. Och modig på samma gång.

Fast. Vad är jag egentligen rädd för?

Jag har ju redan gjort den största resan.

Den inre.

Igår fick jag brev från Försäkringskassan. Rubriken var med stor, fet stil som om jag vunnit en miljon i Postkodlotteriet: "Du har fått en handläggare".

Vad jag vet har ALLA som är sjukskrivna rätt att ha en handläggare. OK, det är möjligt att personen som skrivit brevet menar att jag har fått en NY handläggare. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Men så står det inte. Det står "Du har fått en handläggare".

Personen som skriver berättar också att han har "för avsikt att anmäla mig för att ta stöd från Arbetsförmedlingen".  Bra. Det är PRECIS det som jag önskat och tjatat om i minst tre år nu, om inte längre. Det är också PRECIS det som jag blev lovad i september/oktober förra hösten när utredningen var klar om mig och min hälsa.

Sedan läser jag följande, som också står med fet, stor stil:

"Innan jag kan göra detta behöver först samtycke från dig, har ett sedan förut men för gammal, Var god och snäll in denna snarast.."

Detta är citerat fullkomligt korrekt ur brevet. Bokstav för bokstav. Punkt för punkt. Kommatecken för kommatecken. Det står PRECIS som jag skrivit, i brevet från den här myndigheten. Hur i all världen ska jag kunna ta ett sådant brev på allvar? Ett stavfel spelar ingen roll. Men det här. Det är bara med hjälp av min fantasi som jag förstår vad personen, troligtvis, menar. Hur skulle jag kunnat förstå det här om jag varit flykting med ett annat modersmål? Jag behöver nästan tolk själv, så svensk jag är. Jag börjar nästan undra om personen i fråga är nykter när han skriver detta, ursäkta, men tanken kommer i min skalle.

Dessutom känner jag en tjurig liten person där inne i mig som säger att: "Ja, att pappret om samtycke blivit försenat, det har ni er själva att skylla för. Jag skrev på det redan förra våren. Sedan har det blivit liggande hos er fram tills nu. Och då är det för gammalt. Skyll er själva. Och om nu ni kunde vänta nio månader innan ni "gav" mig den handläggare som jag har rätt till, varför är det då så att jag SNARAST ska skicka in detta papper till er. Eller, som ni själva skriver "snäll in denna snarast"???

Varför är det alltid så bråttom när jag ska göra saker för er. När det tar sååååååå lång tid för er att göra något för mig att mitt liv rinner iväg under tiden? Jag är ARG!!!!!!!!!

Nu är bollen hos mig. Jag vill inte alls skynda mig att "snälla" (=skicka, tror jag) in detta papper snarast. Jag har varit så snäll, så snäll i tio år nu, som sjukskriven. Skyndat mig till era möten så fort ni ringt. Ställt upp med kort varsel på än det ena, än det andra. Grrrrr. Vad har det lett till? Ingenting, så här långt. Jag har inte bråttom med det här brevet. Inte bråttom alls. Jag har hur gott om tid som helst. Kanske att det är myndighetens tur att börja jaga mig. Kanske att de skulle kunna tänka sig att ringa mig. För ovanlighetens skull. Jag misstänker, att om jag inte börjat ringa Försäkringskassan i maj, så hade jag inte suttit här idag med brevet om att "Du har fått en handläggare". Jag tror inte att jag hade hört något från dem överhuvudtaget.

Om jag var miljonär, då skulle jag riva brevet i tusen bitar. Jag skulle slänga det i soptunnan. Jag skulle aldrig, aldrig mer ta ut ett enda öre av de pengar ni skickar mig. Jag vill inte ha dem!!!

Men nu är jag inte miljonär. Så min protest kanske blir att förhala det hela, åtminstone till efter London-resan. För som det också står lite längre ned i brevet "Du kommer sedan att bli kallad för möte med Arbetsförmedling, kan dock dröja pga kö, troligtvis senast september 2009". Här var det inte bråttom, precis. Knappast tydligt heller. Lika svävande som vanligt.

Efter det senaste årets händelser vill det mycket till för att jag ska TRO på något som står i ett brev från Försäkringskassan. Det är dags att de börjar bevisa i handling det de lovar mig.

Fy sjutton, så sur och arg och frustrerad jag är.

Jag vill inte ha med sådant här i min blogg. Men, min blogg ska ju handla om livet, på gott och på ont. Och det här ÄR en del av mitt liv just nu.

Min väg och min kamp tillbaka till arbetsgemenskap igen.

Inget kan stoppa mig.

Jag tror att jag ska skicka en kopia på brevet jag fick igår till vederbörandes chef. Om nu någon på Försäkringskassan lyckas ta reda på vem som är chef åt den här personen.  För så här tycker i alla fall inte jag att brev från myndigheter ska se ut. Någon måtta får det vara när det gäller felstavningar och ordval från dem.

Jag skulle också kunna kontakta pressen. Men jag vet inte om jag vill lägga dyrbar tid av mitt liv på det.

Idag gick ingenting som jag tänkt mig. Allt jag tog mig för kom halvvägs. Sedan hände något som gjorde att jag inte kunde slutföra det. Sådant stressar mig.

Jag tror att jag gått igenom nästan hela mitt inre känsloregister idag. Gråtit i bilen två gånger. Skrattat vid bloggen. Saknat. Sörjt. Njutit. Stressat. Retat mig på. Varit ARG!!! Varit gnällig.

Till råga på allt kom det ett litet "knäpp" från datorn och sedan var den död. Totalt död. Det var sladden som var trasig. Som tur är har jag en händig karl som har fixat den åt mig nu. Sladdar ger jag mig inte på hur som helst. Har viss respekt för elektricitet.

En gång tapetserade jag mitt och min mans första kök. Vi var nyförlovade och allt var så där jätteromantiskt. Vår första lya. Vi gjorde allt tillsammans. Målade och tapetserade. Gammelrosa luckor och tapeter med rosa hjärtan.

I köket fanns det utvändiga värmerör. Jag skulle skära rent tapeten kring ett eluttag. För att vara stadig på handen som jag skar med, tog jag tag i värmeröret med den andra handen som stöd. DET skulle jag inte ha gjort. Jag fick en ganska rejäl stöt.

När man känt hur det känns, då får man viss respekt för elektricitet. Så, eftersom min man är elektriker, tar jag gärna hjälp och råd av honom sedan dess. Med sladdar och sånt.

Men vad var det då för en konstig dag idag? Visst hände det saker som var frustrerande. Men det brukar jag kunna klara med fortsatt gott mod. Men inte idag.

Jag skyller på hormonerna. Det är skönt i min ålder, när man har fyllt 50 år. Har men en risig dag, då kan man alltid tänka att det är hormonerna.

Det är tur att jag har min katt. När hon la sig på min mage, då, äntligen, började jag känna mig som mig själv igen. Hoppfull. Optimistisk. Lugn. Nöjd. Förväntansfull. Nyfiken. Glad!

 Foto: www.fotoakuten.se

"Dagens bästa" känns svårt att skriva idag. Jag tror att jag står över. Mitt känsliga hjärta dras med av sorgefloden som väller fram här i bloggarna och i media. Alla tårar som rinner över Michael Jackson. Allt vackert som sägs om honom. Så här efteråt. När han är död.

Vissa kallar det hyckleri. Med vackra ord först när någon dött.

Jag tycker att det är vackert. Att de allra flesta av oss människor först och främst minns det vackra hos den person som lämnat oss. Antingen det handlar om en världsberömd artist eller en alldeles vanlig "Svensson". Så klart är det ännu vackrare om man också fått fram de där vackra orden medan personen var i livet.

Och mitt i alla känslor har jag försökt samla tankarna på mitt stora kalas imorgon.

Just nu är det ett mindre kaos. Vi har problem med benen till det långa bordet som vi ska ha i trädgården. I nödfall får vi be gästerna ha picnic i gräset i stället. Får se hur det går.

En sak är jag i alla fall fullkomligt säker på. Jag kommer för alltid att minnas Michael Jackson när jag tänker på mitt 50-årskalas. Och tvärtom. Jag kommer för alltid att minnas mitt 50-årskalas när jag tänker på Michael Jackson.

På så sätt hänger vi alla och allting ihop. På ett oförklarligt, märkligt alldeles speciellt sätt. Som länkar i en kedja.

Tack för alla kommentarer i min blogg också idag. Jag kommer att svara så snart det lugnat sig lite här hemma.

Det är inte jag. Jag är inte vad jag äter. Jag är hur jag mår. Eller; jag är. Punkt.

Har länge funderat över formuleringar som "Du är vad du äter", "Du blir som du äter" för att inte tala om alla tips på olika dieter. Det är så många som tjänar pengar på att vi suger till oss budskap om mat. Maten är ju nyckeln till allt liv. Så klart att vi blir rädda om någon säger att viss mat är farlig. Eller sjukdomsframkallande.

OK om du har hälsoproblem. Det är en sak. Men är man fullt frisk och nöjd med sin tillvaro, tror jag att man kan klara sig utan alla dessa olika dieter. Till och med må bättre utan dem. Försöka njuta i stället för att vara rädd och se vilket mirakel det faktiskt är att du har mat på din tallrik överhuvudtaget. Det är inte alla människor i världen som har den lyxen.

Som det här med magkatarr t ex. Förr i tiden, innan jag blev utbränd, då hade jag "plåtmage". Kunde äta vad som helst. Aldrig några besvär. Jag var lycklig. Kände mig trygg. Arbete. Trygg inkomst. Bra relationer. Fast så småningom fick jag alltför mycket stress. I mig och runt omkring mig.

Och det var stressen i mitt liv just då som gjorde att jag började slarva med maten. Rester ena halvan av veckan. Slutet av veckan pulversoppa och macka. Allt kortare lunchraster. För att jag stressade så. Och för att alla runt omkring också stressade så. Min mage fick liksom aldrig chansen, att smälta det jag ätit. Och min kropp fick inte den näring den behövde. Jag tror absolut att det var en av alla bidragande orsaker till min utbrändhet.

Det är svårt för min mage att hitta den balans jag hade förut sedan jag stressat sönder den. Och stressen är där fortfarande. Fast idag bara en annan typ av stress. Osäkerheten kring sjukskrivningen. Alla intryck i dagens samhälle. Minnena från sammanbrottet. Allt det där stressar mig. Och STRESS, det tror jag är det sämsta av allt för magar. Yoga, däremot, har visat sig vara rena dundermedicinen för mig och min magkatarr.

En sund själ i en sund kropp. Och en sund kropp i en sund själ. Det finns samband. Det finns det. Men aldrig, aldrig att jag går med på tanken att jag skulle vara det jag äter. Så enkelt är det inte. Jag är mera hur jag mår. Och det viktigaste av allt; jag är även hur jag än mår. Jag är. Jag finns till. Det räcker.

En räksmörgås lite då och då är förstås aldrig fel!

Foto: www.fotoakuten.se

Nu börjar det dra ihop sig. Till midsommar. Det märks, inte minst i trafiken. Och det kommer säkert att märkas i mataffärer och på systembolaget idag. Så jag kände att det kunde vara på sin plats med lite anti-stresstips. För dig som känner att adrenalinet står dig upp i halsen.

A. Prioritera. Måste man ha hemlagad mat på midsommarafton? Måste man ha sju sorters sill? Har du skrivit en inköpslista? Ta fram den igen och prioritera. VAD är det egentligen som måste vara med? Ibland kan jag bli häpen över hur lite det egentligen är som är viktigt för mig, när jag tar mig tid att tänka efter. Det viktigaste vid midsommar, som vid andra högtider, det är i alla fall för mig, människorna som är där. Om inte förr, så märker man det när de inte finns där längre.

B. Och så var det det där med köer. Ack, så stressande! Först detta med att välja "rätt" kö. För det vet man ju ändå aldrig förrän efteråt. Om kön ser kort ut, så kanske kassörskan är långsam. Och tvärtom. Så det är lönlöst att ens försöka lösa det mysteriet. Bara ta en kö, vilken som helst. Och när du väl står där. försök att se det som en paus. Andhämtningspaus. Fokusera på något vackert. En blomma. Eller en vacker man framför dig (kvinna går också bra). Huvudsaken är att du ser på köandet som en möjlighet till vila. Det är hur du ser på det som gör skillnad.

C. Drick måttligt med alkohol. Alkohol ökar stresshormonerna, så är det. Valet är ditt.

D. Det kanske allra viktigaste; älskade du som läser det här; ta det lugnt i trafiken. Det var SÅ hetsigt där ute i trafiken redan nu på morgonen. Är det värt risken det innebär att köra som en stolle? Fokusera på bilkörningen, håll hastighetsbestämmelserna, var spik nykter, håll avståndet. Minns att det finns bara en som du här i världen. Du är viktig. Världen är inte densamma utan dig. Det finns någon som skulle sakna dig. Så, kör lugnt. Ta inga risker.

Ha en riktigt fin midsommar! Var i nuet!

Foto: www.fotoakuten.se

Dagens sämsta, eller bästa, var att jag ÄNTLIGEN fick kontakt med enhetschefen på Försäkringskassan. Som lyssnade. Och sedan förklarade Försäkringskassans regler och rutiner. Ursäktade att man inte hört av sig i januari, vilket man borde ha gjort. För att slutligen (och det är detta som är det SÄMSTA!)  tala om att jag kommer att få EN NY HANDLÄGGARE! Igen!!! Som kommer att kontakta mig för att ha ett möte där jag ska skriva på ett papper att jag går med på att delta i projektet. Och det borde man gjort redan i januari, menade enhetschefen.

Ja, vad ska jag säga. Jag förstår inte hur många handläggare det finns på Försäkringskassan egentligen. Och inte är det konstigt att man inte lyckas få det att fungera, när man skickar ärenden fram och tillbaka mellan sig hela tiden.  Men vem vet, kanske var detta dagens BÄSTA!  Det får framtiden utvisa.

Dessutom har jag fått svar att regeringskansliet har tagit emot mitt e-postmeddelande. Och socialminister Christina Husmark-Pehrson har också fått mitt e-postmeddelande, får jag meddelande om. Det ska bli intressant att se om jag får ett svar också. Lite dramatik i sitt liv kan man skapa själv, om man vill.

Läraren Igor var den lärare som jag var mest imponerad av när jag följde TV-serien om klass 9 A. Nu läste jag nyligen i DN att han just kommit ut med en bok; "Själförsvar". Han menar att det går att träna hjärnan lyckligare.

Lite kortfattat är Igors bästa råd för att få en starkare själ:

1. Ägna en halvtimme om dagen till att ta hand om ditt inre. Tänk under en kvart på vad som ska hända under dagen och vad du vill ska hända.

2. Träna djup och långsam andning ca tio minuter.

3. Träna fysiskt, för att få hjälp att vara i nuet.

Jag citerar Igor Ardonis ur artikeln i DN, den 7 juni 2009; "Framgång och lycka kommer som bieffekt hos människor som ger sig hän, som satsar på något som verkligen känns värdefullt för dem själva. Bara om de saker vi gör är djupt rotade i våra egna målbilder och värderingar kan vi bli lyckliga. Därför måste varje människa ta sig tid att drömma och planera."

Igor menar också att vi ska försöka tänka på vad det är vi vill ha, i stället för att tänka på saker som vi inte vill ha. Till exempel tror han att kampanjer för omtanke skulle ge bättre resultat än antimobbningskampanjer i skolan.

Jag vill gärna läsa mer av Igors funderingar. Tänk om man hade haft honom som lärare i skolan! Jag minns hur hans ögon lyste av entusiasm och energi. Säkert har jag något att lära mig av den mannen.

Boken heter alltså "Själförsvar - Lycka och att lyckas" (Ica bokförlag).  Författare Igor Ardoris.

I DN tipsar man också om sidan www.sjalforsvar.se, där det finns träningsprogram som man kan ladda ner gratis.

Jag ska på studenkalas imorgon. I god tid hade jag bestämt vad jag skulle ta på mig. Planering. För att minska stressen. Och så blir det detta väder! Helt omöjligt att planera. Vi ska sitta i tält. Det kan bli fuktigt. Mygg och knott och så. Det är på landet. Och då känner jag att jag vill ha långbyxor. Och det hade jag ju inte alls planerat för!

Så ikväll upptäcker jag att JAG HAR INGA FINBYXOR OCH JAG VILL INTE GÅ PÅ STUDENTKALAS I JEANS! PANIK! Jag får panikkänslor av detta. Det är ju sjukt. Något så fullkomligt banalt. Det är ju bara att ta första bästa plagg jag kommer på imorgon. Varför ska det då kännas så jobbigt? Jag kan inte fatta det. Jag har ju hur mycket som helst av kjolar, blusar, tröjor, sommarklänningar, toppar, koftor och high-water-byxor, eller vad det nu heter. NÅGOT måste det ju finnas där som jag kan gilla att ha på mig. ÅÅÅÅHHHH....

Jag avskyr när det blir så här. Att något som är så enkelt ska bli så krångligt. Av en anledning som jag inte förstår. Har jag för MÅNGA kläder i garderoben? Är det därför det är så svårt? Nej, jag har för lite. Det fattas ett par finbyxor. Och inga kan jag fixa nu heller, det är faktiskt för sent för det. Så, jag får hoppas på att det blir klänningsväder då. Jag får lita på vädergudarna. Att de faktiskt fattar att det är SOMMAR nu. Det måste de väl ändå förstå, vädergudarna. Det är allt jag kan göra nu.

Acceptans. Att acceptera att de kläder jag har i min garderob är de kläder jag har. Acceptera att jag inte har några finbyxor där. Acceptera att vädret är som det är. Acceptera. 

I-landsproblem...

Igår vid den här tiden hade jag en gammal elmätare, från 1967. Idag har jag en ny, modell 2009. Det var en hantverkare här igår och bytte ut den gamla mot en ny. Men jag saknar redan den gamla. Den nya har en så irriterande gul, blinkande lampa som blinkar precis HELA tiden. Och jag är en stresskänslig sort. Tål inte blinkande gula lampor, eller starka plötsliga ljud. Jag får kraftig stressreaktion. Inte bra för mitt lilla hjärta, inte.

Det värsta är att den där nya elmätaren med sin blinkande gula lampa, sitter så att jag ser den nästan hela tiden jag är i tvättstugan. Och det verkar som att blinkningarna slår ut alla eventuella klara tankar i min skalle. Jag blir så påverkad av den att jag blandar ihop tvätten hipp som happ. Det kommer nog att bli gråfärgade kläder i sommar., i vår familj Jag tror att jag får ringa hantverkaren och fråga om man kan stänga av den lilla blinkande gula lampan någonstans. Annars tror jag att jag krossar den själv en vacker dag. Med en hammare.

Varför? Varför måste allting blinka och låta så mycket nu för tiden? Jag vill ha TYSTNAD!!! Och STEARINLJUS!!! 

Kommer på att jag har inte haft några mardrömmar på länge. Och inga vackra drömmar heller. I sömnen. Fast drömt har jag säkert gjort, det är bara det att jag vaknar inte i dem längre. Och det, det är en gudagåva. Jag tror mycket beror på att jag skriver av mig mina tankar här i bloggen. I stället för att älta dem i sömnen på natten. Det är vad jag tror.

Under mina tio år som sjukskriven har jag så många gånger (speciellt i början) fått höra: du håller väl igång, du rör väl på dig... Muskler förtvinar annars, det vet du väl... Allt var säkert väl menat. Men lilla jag, så trött och sliten, jag blev så rädd att förtvina att jag sysselsatte mig alldeles för mycket i stället ibland. Ibland var jag uppe dygnet runt för att inte mina muskler skulle förtvina. Jag tappade sömnen. Och har man en gång tappat den, då vet man att uppskatta när man kan sova djupt igen och slippa vakna mitt i en dröm.

Men en sak kom jag på så småningom, efter allt tjat om förtvinade muskler. Att hjärnor minsann också kan förtvina. Om man är isolerad, frivilligt eller ofrivilligt. Som när man är sjukskriven eller arbetslös. DET sa man aldrig något om. Men det är viktigt. Att hålla i gång sin hjärna. Helst med roliga saker. Så det är kanske därför jag sover så gott nu, med all hjärn-gympa jag får här vid datorn. Med bloggandet. Jag tror det.

Rädsla säljer. Ja, det var kanske inte någon nyhet. Ni vet löpsedlar som "Din ryggvärk kan vara dold livshotande kvinnosjukdom - testa själv i tidningen" Och vi köper tidningen. För vi blev rädda. Bäst att testa. Eller, "Transfetter ger hjärt/kärlsjukdomar". Och vi börjar läsa på matförpackningarna. Och slutar köpa transfetter. För vi blev rädda. För att dö. Eller, "Jorden kokar". Vår jord, vår trygghet, marken vi går på, jorden som bär oss i den så okända rymden, den är på väg att gå under. Den kokar. Säger man. Och meteorologer, forskare, hälsokostare och Krösus Sork (om ni minns han i Bamse), alla vill de "rädda oss". Och vi är så rädda att vi köper böcker, byter köpmönster, går på föreläsningar, köper eko-mat, eko-kläder, eko-tidningar och jag vet inte allt som är eko idag. Jo, de vet det, de där som säljer. Hur lättstyrda vi människor är när vi blir rädda. Vi blir stressade och av stress blir man, ja, rent av dum i huvudet ibland.

Därför blev jag så glad idag när jag fick se en artikel i morgontidningen (TT). "Svårt skadade miljöer kan repa sig". Så är rubriken. Inte precis en nyhetsrubrik, det vet man ju redan. Och på sista sidan har man lagt artikeln, I stället för på förstasidan, där den, tycker jag, borde haft rätt att hamna, för balansens skull. Nåväl, artikeln passar mig som är optimist när det gäller vårt klimat, vår jord. Den berättar att forskare "undersökt hur lång tid det har tagit för en rad ekosystem i världen att återhämta sig efter såväl mänslligt som naturligt orsakade ingrepp och skador". Och slutsatsen blev att det är fullt möjlit att reparera de allra svåraste skadorna under en människas livstid. De inte fullt så svåra skadorna reparerar sig snabbare. Det var väl en glad nyhet! Så här på måndagsmorgonen!

Jag blev i alla fall glad! För jag har mött unga människor som är fullkomligt nedslagna av pessimismen kring miljöhotet. "Det spelar ingen roll vad jag gör, vi unga får ändå ta hand soporna efter er som förstört vår jord, om vi ens får chansen. Vi kanske utplånar oss själva innan jag har levt färdigt". Uppgivenhet. Och det är ännu värre än rädsla.

Men jag brukar kontra med att berätta om när jag var yngre, och levde under "hotet" om istiden. Det var det man skrämdes med då. Att vi var på väg mot en ny istid. Och hur jag bytte mina flaskor med hårspray mot pumpflaskor. Alltså, slängde mina sprayflaskor och KÖPTE nya pumpflaskor... Ni förstår gissar jag. Men den där hotfulla istiden, inte har jag sett något av den. Nu är det ju precis tvärtom. Fast det kanske berodde på att jag köpte de där pumpflaskorna, (funderar... hur ska jag kunna veta det, så här i efterhand).

Sedan brukar jag också lägga till att jag faktiskt tror att jorden alltid haft klimatförändringar. Naturliga klimatförändringar. De är en del av livet. Visst hade vi det varmare i Sverige under järnåldern än idag, t ex? Jag tror att naturen och universum är oerhört mycket större krafter än vi människor. Och DET kan skrämma mig lite ibland. Men det kan jag knappast göra något åt. Ibland får David ge sig för Goliat. Men jag tror knappast att vi människor är så kraftfulla att vi kan tillintetgöra jorden. Kraftfulla för att ha ihjäl oss själva, möjligtvis, med bomber och annat. Men jorden och annat liv, det tror jag kommer att bestå. Jag älskar vår jord och natur. Så jag källsorterar, kör till sortergården,  undviker starka, konstgjorda gifter i trädgården, gör det lilla jag kan och orkar för jag älskar den jord jag går på. Men fanatiker, det blir jag aldrig.

Och mathysterin! Ena dagen är det bra att dricka kaffe. Nästa är det bättre att dricka te. Och ofta följer de motsägelsefulla  forskningsrapporterna varandra tätt i spåren.  Jag orkar inte annat än att skratta! Det roligaste på den fronten var väl fet-av-frukt-debatten. Men den försvann snabbt. Så hur mycket den hann påverka frukthandeln, det vet jag inte. Men jag är övertygad om att den gjorde det. Rädsla säljer. Och en del av oss blev säkert rädda för att bli feta och äter kanske lite mindre frukt nu. För vi är människor.

Jag tror på allsidig kost om man är frisk i övrigt. Äta lite av varje i måttliga mängder. Och sedan röra på sig. Motionen tror jag mycket på. Gör man så, då tror jag att vår kropp är smart nog att ta hand om de kanske märkliga tillsatser som finns i maten idag. Jag litar på min kropp. Det tror jag att den känner. Den är smartare än man kan tro. Fast jag har förstås inga vetenskapliga bevis. Och det är upp till var och en att hitta sin grej, det man själv tror på. Bara man är medveten om att rädsla säljer. Och att det alltid finns de som vill tjäna pengar på vår rädsla. Kritisk granskning av alla påståenden, det behöver vi träna oss i, i informationssamhället. Vem är det som säger detta? Varför säger han detta? Sådana frågor är bra att ha med sig i informationsflödet.

Sedan ska jag erkänna att jag är en alldeles vanlig liten rädd människa, jag också. Jag är till exempel rädd för flygplan, tunnlar, broar, ormar, schäferhundar, sprutor, aggressiva människor, döden, konflikter, sjukdomar, djupt vatten, åskväder, stormar............. (hmmm, ska kanske inte ta upp hela er dag med alla MINA rädslor). Så nu vet ni vad som kan få mig att ta upp plånboken.

Summa summarum: Det är mänskligt att vara rädd. Men låt inte andra styra dig för att du är rädd.

Psssst.... kom nu ihåg att kritiskt granska det jag skrivit. Så att jag inte gjort dig rädd.