Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Idag har vi planterat ett kastanjeträd intill vår trädgård.
Det ska bli fint att få följa den lilla plantan till att bli ett stort träd.

 
"Och kastanjeblad, som paraplyer..." (Barbro Hörberg)

Nej, det är "bara" hur det ser ut i min trädgård idag...

Blommande mynta. Och till vänster en gurkört. Alltsammans vackert och ätligt på samma gång.

Höstanemoner...

Praktmalva som precis börjat blomma. Jag väntar på rosenskäran intill. Älsklingsblomma!

Fjärilarna fladdrar lite överallt. Men det här var den som satt kvar tillräckligt länge på en blomma för att jag skulle kunna ta en bild på den. Jag tror att det är första gången i mitt liv som jag fotograferat en fjäril.

En fin liten spirea som blommar med både rosa och vita blommor samtidigt. Jag tror att den heter något med "Japonaise". Hållbar, blomrik och härdig liten blommande buske.

NEEEEEEJ!!!!!! Den här är INTE i min trädgård. Det var ju den björnen som var i Kolmården. Hmm. Fin är den i alla fall där den ligger, lilla björnen. Hoppas nu bara att ni inte blev rädda utan att ni fortsätter att titta...

Pelargoner + Lobelia = SOMMAR!

Min fina plantering som jag gjorde häromdagen när några blommor vissnat bort i den här korgen.

Min älskade murklocka som överlevt tre vintrar i den här krukan. Utomhus. Trivs så bra under lönnen.

Till sist, lilla fina Barbie som visat sig vara en Ken. Hur som helst. Detta är en kanin. Som var en han.

Det är bara att konstatera fakta.

Än är inte sommaren slut, eller hur?

Nu börjar en del blommor se ut att behöva vila sig lite här i min trädgård. Andra verkar ha gjort sitt för den här sommaren. I tidningens annonser ser jag att det finns boll-chrysantemum att köpa.

Och jag hade en blomma som jag gett upp hoppet om och slängt. Så nu gapade den tomma krukan mot mg som om den sa:

"Jaha. Ska jag stå här nu. Alldeles tom. Utan något vackert i mig."

Lite så där lagom anklagande.

Den har stått där ett par dagar. Och jag har tänkt, att det är inte så stor idé nu, jaga iväg till blomsteraffären, högsommaren har gått över i augustimåne.

Men så kom jag att tänka på det Martin Luther King sa:

"Även om jag visste att jorden skulle gå under imorgon, skulle jag plantera ett träd idag".

Eller något liknande var det han sa. Andemeningen var i alla fall densamma.

Aldrig ge upp livet.

Behålla hoppet.

Så jag fick plötsligt lust att plantera något fint i den där tomma krukan.

Nu står den där, färdigplanterad. Jag tog lite suckulenter som jag har i rabatten. De är lika vackra i krukor. Lite jord. Lite stenar. Så var det klart. Vackert blev det! Och den planteringen kan, om jag har tur, hålla sig och övervintra under tak i flera år. Det vet jag av erfarenhet.

Nu hör jag sjöfåglarna genom det öppna fönstret igen när jag skriver. Det är en härlig känsla som sprider sig genom mig.

Dagen började med en stel och ömmande rygg. Ogräsrensningen kändes i hela kroppen.

Tur att jag har dusch. Så när jag bara stapplat mig in i den, kändes det helt OK igen. Men, ändå var början av dagen så fysiskt smärtsam att jag började fundera över hur det skulle vara att bo i lägenhet. Och inte behöva rensa ogräs. Bara kunna åka till Vätterstranden och njuta av allt grönt. Eller det fina rosariet vi har här i stan.

Fast så mindes jag hur lycklig jag var i förrgår, tror jag, när jag vandrade i min vackra trädgård.

Och då tänkte jag, att än så länge i varje fall, så är det värt smärtan och stelheten.

Jag får bara lära mig att ta det lite lugnt när det blir så här. Ta små promenader. Slappa. Äta bra. Ha roligt.

Rätt som det är kan jag rensa lite ogräs till.

Mycket av det som är svårt här i livet blir så mycket lättare om man delar upp det i små bitar.

Små portioner. Lite av varje. Det är bra för balansens skull.

Strax ska jag iväg och hämta min mamma. Hon ska plocka vinbär hos mig idag. Som jag skrev till Agath, mamma blir glad att hon får plocka, och jag blir glad att jag slipper.

Det är underbart skönt väder ute hos mig. Mulet, ja, men varmt och vindstilla.

I mitt grönsaks- och blomsterland är det massor av mynta. Det är en trivsam växt. För den trivs väldigt bra.

I början när jag blev ägare till min trädgård, tyckte jag att den växte lite för bra. Så jag försökte utrota den, eller, ja, i alla fall att krympa beståndet. Men myntan kom tillbaka lika troget varje år. Så var det innan jag blev utbränd och svag i ryggen. Stark som en oxe var jag. Kunde rensa ogräs hur länge som helst.

Mycket har hänt sedan dess. Både inom mig och på utsidan. Jag har fått lära mig att sätta gränser, både när det gäller rensning av ogräs och andra saker. Så numera FÖRSÖKER jag inte ens att utrota all min mynta. Jag känner mig så lycklig att den kommer tillbaka vartenda år. Tala om trohet! Och så har jag använt den till té ibland. Det händer också att jag bara använder den till njutning. Som att stryka med handen över den och känna den härligt friska doften.

Men idag så började jag fundera över om myntan går att använda till något mer. Är det någon som vet? Finns det kanske en kaka, en maträtt, eller något annat som man kan använda mynta till? För jag har VÄLDIGT gott om mynta just nu.

Tacksam för eventuella tips! 

Idag när jag rensade ogräs i grönsaks/blomsterlandet satt jag på en pall för att skona ryggen. Tyckte att jag kände en märklig stickande känsla under rumpan. Tänkte att "det är nog någon nerv som blivit inklämd av allt bussåkande på semestern". Fast lite konstigt var det ändå...

Så jag vände mig om, lyfte på rumpan, och se; på pallen låg en krusbärskvist!

Har någon av er andra suttit på en krusbärskvist någon gång?

Jag kan lova att det kändes som att ligga på "spikmattan". Fast värre.

Kanske fick jag lite gratis akupunktur idag. Vem vet?

Undrar vad den i så fall botar?

Så ser min trädgård ut idag. Som en djungel. Det här varma och fuktiga vädret har gjort underverk.

I våras var nästan allting i min trädgård för litet. Just nu är det mesta för stort.

Inte är det mycket jag gör just nu heller. Ogräset får växa.

Men i ett litet fint land, en före detta sandlåda, där kommer det så många fina växter just nu. Salvia, timjan, lavendel, rosa astilbe, taklök. Och så malört. Malörten hade blivit som en stor buske. Dryga metern hög. Den doftar gott när man rör den. Är vacker i blomsterbuketter. Man kan smaksätta sprit med den. Har jag hört. Inte gjort.

Hur som helst. Malörten var för stor. Först försökte jag binda om den med ett snöre. Men då såg den så instängd ut. Det var inte vackert. Efter ett ganska långt övervägande bestämde jag mig för att klippa ur den. Fast det smärtar mig att klippa av sådant som växer.

Resultatet blev bra. Luftigt. De andra växterna syns nu också. Det doftar så gott alltsammans! En riktig fjärils-, humlor- och bin-sandlåda har det blivit.

Men, nu smakar jag malört om fingrarna. Är det giftigt? Tycker att tungan känns lite svullen nu.

Katten min luktade länge och väl på mig när hon låg i mitt knä. Tittade lite frågande på mig. Och jag förklarade att det var malört. Så fick hon ett nytt ord i sitt passiva ordförråd.

Förresten, jag kom just att tänka på att alla blomnamnen skriver jag med liten bokstav trots att det är namn. Borde ha pluggat mer svenska. Varför är det så? Finns det andra namn som man skriver med liten bokstav? Det får jag fundera på. Om jag har för lite att tänka på någon gång.

Strax ska jag till hårfrisörskan. Motvilligt. Hur var det nu igen? Måste jag? Nej, jag kan låta håret växa vilt. Vill jag? Ja, för jag vill ha det gjort innan London-resan. Alltså vill jag till hårfrisörskan. Skönt med motivation.

Efter en mycket kvav och tröttsam dag kom det befriande åskvädret. Ikväll luktar det gott. FInt ljus för att fotografera. Så nu går jag ut i trädgården. Bland annat för att fotografera mina vita blåklockor!

Så här dagen före midsommar, vill jag dela med mig av mina rosa prästkragar som blommar i trädgården just nu. I hällregnet. Jag kom att tänka på dem när jag skrivit mitt förra inlägg om mormor och morfar. För just den här blomman, som jag egentligen inte alls vet namnet på, den odlade min  mormor i sin trädgård.

Vi har alltid kallat den "Rosa prästkrage". Mormor var mycket stolt över den. Hon hade stora bestånd av den i sina rabatter. Hon tyckte att den var lika fin som en "köpe-blomma". Den höll sig väldigt bra inomhus, brukade hon säga. Och det gör den. Det är en mycket vacker blomma med långa tåliga skaft som håller länge inomhus i en vacker vas. Bladverket är också vackert, ganska flikigt och vacker, pigg, grön färg. Det skulle vara intressant om någon annan bloggare känner igen den här blomman och kan berätta mer om den för mig.

Varsågoda, alla bloggare som vill, en rosa prästkrage till midsommar!

GLAD MIDSOMMAR!

Idag ska jag vara så mycket jag kan i trädgården. Solen skiner och det är lagom varmt.  Men jag ska inte göra särskilt mycket. Plantera om en stor, vacker rosa Mårbacka-pelargon som mamma gav mig igår. Hon stal en stickling från ett café i Ystad en gång för säkert tio år sedan. Där var pelargonerna manshöga (jo, det var de, jag ljuger faktiskt inte). Det är "ättlingar" till detta lilla skott som min mamma pysslar med och driver upp. Fantastiska är de, Mårbacka-pelargonerna. Och vackra! Så mitt exemplar ska få en större kruka och ny jord idag.

Sedan blir det väl lite hackande i rabatterna för att reta ogräset. Är det inte ovanligt mycket ogräs i år? Jag tycker det, i alla fall. För att inte tala om kirskålen! Min man sprutade gift på den i en rabatt igår. Annars använder vi sällan gifter i trädgården. Tänker på igelkottarna, paddorna och alla andra små djur som bor där. För att inte tala om de vackra sniglarna. Men de är värda ett särskilt kapitel. Hmmm, där fick jag en idé. Jag skulle vilja berätta om alla fantastiska djur som dykt upp i vår trädgård genom åren. Ni kan inte ana vilka äventyr som kan utspela sig i en trädgård! I alla fall i min.

Jag ska som sagt ta det lugnt i trädgården. För jag vill inte missa Friskis & Svettis dans-pass på stranden ikväll. Undrar om mina knän håller för det? Jag ska i alla fall dit och svänga lite på höfterna har jag tänkt. Det ska bli kul!

Jag vill att den här dagen blir en dag med mer ljus än mörker. Jag vill få skratta. Jag vill få frisk luft. Jag vill dansa.  Vi hörs!

Och när jag skrivit ned mina ilskna och frustrerande tankar...

 kändes det som om jag inte ens hörde hemma bland maskrosorna längre, de ser ju ut så här nu hos mig:

Först grät jag en skvätt (ja, kanske lite mer ändå):

Så jag drack té och åt frukost

och åt choklad

 och vattnade blommorna

 tog hand om Barbie

 klappade min katt

 och gick ut en stund i trädgården.

 Och där lyckades jag till slut hitta en sån som jag:

 som ändå, trots allt, inte slutat hoppas. En knopp! Och så kände jag mig inte lika ensam längre!

 "Vänta inte på den stora lyckan så att du missar den lilla!"

Pssst... om en del bilder är lite suddiga så skyller jag på alla armhävningarna jag gjorde igår. Jag återkommer och berättar om gårdagens motionspass (jo, jag var där, faktiskt, börjar bli ett beroende nu, hoppas jag).

Idag hade jag egentligen tänkt visa en annan växt än den jag gör. Men det strilande regnet fick mig att ändra mig. För den här blomman, jättedaggkåpan, är kanske som allra vackrast regniga dagar. Och sådana blommor tycker jag att det är något alldeles särskilt med.

Jag tror att jättedaggkåpan blivit ganska populär under senare år. Man ser den ofta i tidningar. Den är populär i blomsterarrangemang. Och när jag i våras var i en av de vanliga blomsterhandelkedjorna, såg jag en liten, liten planta av den. På prislappen stod det 79 kronor! Och då kände jag mig som en miljonär! För jag har massor av daggkåpor i min trädgård. De flyttar runt som de vill. Och ibland låter jag dem stå. Ibland rycker jag upp dem. Eftersom de står i olika lägen blommar de vid olika tillfällen. Och på så sätt blir blomsäsongen längre. De är verkligen underbara i buketter. Fast jag gillar dem faktiskt allra bäst i rabatten. Än har de inte börjat blomma, men knopparna är stora nu. När solen och värmen kommer igen, efter regnet, då slår de ut. Kanske får ni en ny bild då.

Det här att blogga om mina trädgårdsväxter är spännande. För jag får lära mig mer, både genom kommentarer jag får och genom att jag kollar lite i böcker, eller Wikipedia. Just på Wikipedia fanns det en hel del om daggkåpan. Här en liten kort sammanfattning:

Daggkåpans blad utsöndrar vatten, som växten tagit upp genom roten. Det är det vattnet som ser ut som daggdroppar.  (Det är alltså inte daggdroppar som jag trott tidigare.) Växten trivs i sol/halvskugga i fuktig, kalkhaltig lerjord. (Fast den trivs hos mig också, i sandjorden). Alternativa namn: daggskål, vår frus kåpa, kvinnans bästa vän (används som läkeört, anses kunna ge regelbunden mens, lindra klimakteriebesvär och bota infektioner i kvinnans underliv, hmmm, intressant, klimakteriet... ännu en växt för mig kanske).

Bladen går, enligt Wikipedia, att dela och äta i sallad. Man kan färga ylle grönt med avkok på daggkåpans blad.

Nu har jag lärt mig massor! Nu några vackra bilder från min trädgård idag denna regniga sommarmorgon:

Jag har daggkåpan bl a vid mitt frukostställe i trädgården. Ibland kommer en fjäril eller humla och dricker av dropparna i bladen. Det är ren och skär njutning att studera växten en solig morgon.  En favorit i min trädgård. Lättskött. Lättodlad. Och efter blomningen kan man klippa av blommorna om man vill. Eller låta dem sitta kvar. De är dekorativa även när de är överblommade.

Akvilejan är också en blå blomma. I alla fall i min trädgård. Min är åskblå. Annars kan man hitta den i alla möjliga färgnyanser. Den är en av våra äldsta prydnadsväxter. I min trädgård växer den lite överallt. Den självsår sig och flyttar dit den trivs. Och jag låter den få växa där. Just nu blommar den för fullt. Den är också en av de riktiga "stannare-växterna" i en trädgård. Långt efter att människorna som planterade dem försvunnit kan man hitta akvilejan, fortfarande vid liv. Jag undrar vem som kommer att njuta av mina akvilejor en dag i framtiden?

Enligt den underbara boken "Blommor från mormors tid" av Ulla Beyron, LTs Förlag, var akvilejan under 1600-talet medicinalväxt och ansågs ha elva "dygder", Gulsot, rubbningar i lever och mjälte, njursten, hjärtebäva, skörbjugg ,sår, skabb, maktlöshet, kräkningar och fallandesjuka, ansåg man att akvilejan kunde läka. (Låter som en blomma att testa för mig, om jag törs. Det kan vara lite lurigt med medicinalväxter, tycker jag).

Akvilejan frösår sig alltså själv. Man kan också lätt driva upp egna plantor av frön. Den trivs i sandblandad jord, som jag har i min trädgård.

Jag är språk- och ordintresserad och tycker därför att det är lite kul att också förstå något om varför blomman heter som den gör. Enligt boken som jag hänvisar till, finns det flera teorier om namnet akleja. En tolkning är att namnet via medeltidslatinet kommer från aqua, vatten, och legere, samla, eftersom blombladen gärna samlar upp fuktighet. En annan tolkning är att akleja kommer från aquila, örn, på grund av de inre kronbladens örnkloliknande form. I boken nämner man ännu en tolkning. Blombladens honungsgömmen liknas i England vid duvor och därför har aklejan där fått heta columbine (columba = duva). Andra vackra namn på den vackra blomman är älvahandske, vår frus handskar eller gants de notre dame och mormors mössa. Kärt barn har många namn. 

Citat ur boken:

" I Hamlet ger Ofelia kung Claudius akleja  - I Hagbergs översättning kallad kuttergräs - som en symbol för lystenhet och otillåtna begär, vilket går tillbaka på en gammal föreställning att denna vackra blomma skulle vara otrohetens egen."

Aklejan i min trädgård ser just nu ut så här:

 Akleja, eller varför inte Älvahandske. Visst är den vacker!

Passagen-redaktionen efterlyser blogginlägg om trädgård. Och jag vill gärna dra ett strå till stacken. Den första blomman från min trädgård som jag vill berätta om är Blåeld. Blå eld, bara namnet är härligt och fantasieggande. Blomman har en fantastisk lysande blå färg. Varför den har "eld" i namnet vet jag inte. Kanske för att den drar fram som en eld över marken där den slagit rot. Med andra ord är den ett säkert kort för de flesta marker i södra Sverige. Den har tjocka och sega rötter. Kan lätt fylla en rabatt. Och då är den en fantastisk syn! Jag har sett den planterad framför en gammal röd torpstuga, där kom den verkligen till sin rätt. Min en gång så lilla blåelds-planta kom från en gammal tants trädgård. Tanten är död nu. Men blomman lever.

Blomman ändrar delvis färg under blomningen. Börjar få rosa och lila toner. Själva växten blir ungefär meterhög. Den trivs i torr och hård mark. Precis som maskrosen, en växt näst intill omöjlig att utrota. Och en av våra gammaldags växter.

Vill du veta mer fakta om Blåelden, kika in på Wikipedia. Där är också en fantastisk tecknad bild på blomman. Den bilden ville jag ha som tavla här hemma. Att titta på under vintern. Jag vill också ge några bilder av min alldeles egna Blåeld (om man nu kan äga en blomma). Den växer i alla fall i min trädgård, intill husväggen i österläge. Där har den haft sin plats i säkert 20 år nu. Kommer tillbaka lika troget varje år. (Översta bilden blev tyvärr liggande, men jag tror ni känner mig vid det här laget. Ni får vrida på huvudet så ser ni hur fin den är. Sedan kommer en närbild på blåelden. Och slutligen en bild på något helt annat än det det här inlägget handlar om, som en liten extra hälsning från mig, Maskroskvinnan).

(Märkligt, det blev liggande den också, den utblommade maskrosen. Måste prata med min dotter...)

Idag ska vi testa om vår kanot håller tätt. Det har vi inte gjort på 20 år. Kanoten har mer legat som ett smycke i vår trädgård, sedan vi fick barn. Ibland har vänner undrat om vi paddlar kanot. Och då har vi väl svarat ja, i så där 20 år. Fast vi har inte gjort det. En del skaffar motorcykel i vår ålder. VI ska se om vi fortfarande gillar att paddla. Som vi gjorde då. När vi var unga och nykära.

Allt började med att våra vänner har en sommarstuga med en ENORM sjötomt. Och jag fick en snilleblixt. "Kan inte jag få hyra en båtplats här?", undrade jag. Och så blev det. (Fast hyran har jag inte sett av än, världens bästa vänner har jag). Så förra sommaren gjorde jag kanoten fin. Slet i solen, tvättade bort alla alger och 20 års luftföroreningar. Min man hjälpte till med slutvaxningen. Och där under smutsen, så fin den var! Den var lika vackert grön som för 20 år sedan! Fantastiskt! Nu är det bara frågan om den kommer att hålla tätt. Vi hann aldrig testa det förra sommaren. Och så en sak till undrar jag; kommer jag att kunna sitta i den? Den där sittbrädan, var inte den väldigt smal? Och på den tiden hade jag ju centilongstorlek i långbyxor fortfarande.

Jag får inte glömma flygvästen heller. Och så tänker jag hålla mig nära strandkanten. Det blir ett äventyr! Så, om det här blir mitt sista inlägg, då vet ni vad som hände. Ungefär detsamma som med Titanic. Då har jag gått under. Med flaggan i topp.

Men, om det inte går riktigt så illa, då har jag plan B. Det ska man alltid ha, tycker jag. En reservplan. Livet blir mindre jobbigt då. Min plan B för kanoten är att ta hem den till trädgården igen. Gräva ned den i gräsmattan och använda den som planteringskärl. Eller damm. Egentligen kanske jag skulle göra det direkt... Tanken är lockande...