"Bara en av tio äter tillräckligt grönt

Nio av tio svenskar äter för lite frukt och grönsaker. Hur är det möjligt? Att inte fler vuxna i det här landet äter rätt? Fast ändå har vi blivit oerhört mycket bättre på att äta frukt och grönt."

Källa: Sydsvenskan 

"Fruktskålar på jobbet och salladsbord på lunchrestauranger är enligt Pia Lindeskog sådant som har fått konsumtionen att öka. För historiskt sett har den ökat.

Vi äter 30 kilo mer grönsaker idag per person och år än vad vi gjorde för femtio år sedan. En slagning i Jordbruksverkets databas visar att vår konsumtion av så kallade köksväxter har ökat från 14,3 kilo 1960 till 43 kilo 2009." 

Den svenska fetmautvecklingen tog riktigt fart mot slutet av 80-talet, händelsevis i höjd med införandet av SLV:s Nyckelhålsrekommendationer.   

Fetmaexplosionen och ökning av "fruktogrönt"-konsumtionen har inträffat under samma tid, men behöver för den skull inte ha någon gemensam orsak. Likaväl som att minskningen av smörförsäljning och ökning i fetma har gått i närmast linjärt motfas under mycket lång tid. Det sista dessutom avslutat med en fascinerande knorr där en nylig ökning av smörförsäljningen synkas mot en nästan likartad minskning i fetmautvecklingen.

Men även detta behöver inte innebära ett så kallat orsakssamband, i avsaknad av en förklarande mekanism är det föga mer än samtidiga observationer ofta kallat anekdoter, små berättelser som ibland tolkas som föga mer än skrönor, främst av idémotståndare. 

Ibland väljer någon att samla in, tabellera och systematisera sådana anekdoter för att sedan mala dem genom statistiska kvarnar och presentera dem som "vetenskap".  Dit hör t.ex. att fråga ett (stort?) antal personer vad de äter under några dagar eller vecka, notera deras utgångsdata i form av ålder, kön, rökning, vikt längd och diverse annat. 

Med tiden görs uppföljningar av diverse faktorer men inte alltid av ändrade kostvanor. Förr eller senare tar tålamodet och/eller deltagarna slut och försöket avslutas med en uppföljande rapport. Detta är renodlade observationsstudier där minst en mångdimensionell parameter, kosten och dess förändring över tid, vanligen behandlas ytterst illa. Oftast tolkas resultatet av den inledande kostintervjun som typiskt för den följande studietiden, vilket alla tänkande inser är helt orimligt.

Observationsstudier kan aldrig bevisa ett orsakssamband, däremot kan det visa motsatsen, vilket är oerhört viktigt! Vad man däremot kan generera är idéer, hypoteser, som sedan kan testas i experiment där man försöker hålla de flesta övriga parametrar så konstanta som möjligt för att renodla sambanden mellan orsak och verkan.

Inte heller dessa interventionsstudier har ett strängt bevisvärde, men ju fler som är upprepningsbara, liknar varandra och som ger likvärdiga och förutsägbara resultat, desto troligare är att hypotesen har god giltighet.  

"Fruktogrönt"-tänket grundar sig på observationer. Man noterar diverse hälsofördelar hos de som har högre sådan konsumtion och tillskriver "fruktogrönt" dessa positiva funktioner som en orsak. För den lättrogne är det enkelt att acceptera, "alla" tycker ju så, det måste ju vara sant. 

Så snart "alla" tycker något bör man vara på sin vakt. Inte för att det nödvändigtvis är felaktigt men det är ofta goda skäl att själv tänka vidare. I fallet med "fruktogrönt" och hälsa kan man mycket väl tänka sig att den propagandan accepteras bättre hos allmänt hälsomedvetna som även undviker "hitte-på-mat", rökning, passivt liv och andra tänkbara negativa parametrar.

Ett stort problem när det gäller att genomföra en vettig interventionsstudie på "fruktogrönt" är att dess eventuella verkan är ringa, vilket gör att det är orimligt att tvinga tillräckligt många försöksdeltagare att behålla en konstant kost under tillräckligt lång tid. För att kringgå detta mäter man istället pseudoparametrar som så kallade blodfetter, blodtryck och liknande för att sedan ur dessa göra uppskattningar om utfallet. Men det förutsätter att man faktiskt vet hur blodfetter etc. påverkar hälsan, något som i sig ofta är omdebatterat.

"Kvinnor är bättre på det gröna än män. 13 procent av kvinnorna säger att de äter enligt rekommendationen medan endast 5 procent av männen gör det."

I Fetmaparadoxen läser jag följande: 

"De grupper som hade mest kunskap om Nyckelhålssymbolen, åt mest fettsnålt, och åt mest nyckelhålsmärkta fettsnåla livsmedel visade sig alltså ett antal år senare ha haft den största ökningen av andelen överviktiga."

samt

"Yngre, välutbildade och kvinnor följer kostråden bäst."

"Yngre, välutbildade och kvinnor ökar snabbast i vikt."

Klicka på Hålla vikten, sedan Kunskap, kost och övervikt, men stanna inte där, hela sajten är utomordentligt läsvärd.

Av en händelse snubblade jag över följande på en blogg.

Kan folk verkligen så här lite?
jag var ute på internet tidigare och kollade in lite olika bloggar... jag snubblade över en kommentar skriven av en ung tjej...

- jag brukar äta en chokladkaka varje dag. Den väger bara 200 gram så jag kan ju omöjligt gå upp mer än så...

Jag vek mig dubbel i skratt.. jag trodde att hon skämtade! men sen fortsatte jag att läsa och det visade sig att hon var fullt allvarlig.. Scary att människor har en sådan liten kunskap om kost.. men men.. hon lär ju förr eller senare märka att hon har fel..

Nu är ju frågan vad man menar med "att gå upp i vikt". Den som har tömt sina glykogenförråd som max kan utgöra 2000 kcal har samtidigt förlorat de 500 gram som är rent glykogen samt vatten som följer med. Det är 2.7 gånger så mycket vilket summerar till totalt 1.85 kilo.

Om man från ett tömt läge äter sådant som kan lagras till glykogenförrådet (och det är det mesta av maten) så höjer varje lagrat tusental kcal i runda tal ett kilo, varav nästan 3/4 är vatten. Är det då fråga om 1 kg upp, eller 250 gram? Har glykogenförrådet över huvud taget något med viktupp- och nedgång att göra? Som jag ser det är det ett buffertlager som framför allt sockerkedjeätare (sockerkedjor = kolhydrater) är beroende av för att utjämna näringstillförseln över tid.

Den varaktiga formen av viktuppgång sker i form av fettväv. Rent fett innehåller 9 kcal per gram, alltså 9000 kcal/kg, men i praktiken innehåller kroppens fettväv en hel del annat som gör att varje kilo lagrar 7000 - 7500 kcal/kg.

De chokladkakor jag har som referenser anger mellan 506 - 520 kcal/100 gram. En tvåhundragrammare ger då max 1040 kcal vilket bygger max 140 - 150 gram fettväv. Men detta är teoretiska värden och i praktiken är det betydligt mindre eftersom varje omvandling ger upphov till förluster.

Chokladkakan ifråga, en tvåhundragrammare på styvt 1000 kcal, kan alltså ge en oönskad och varaktig viktuppgång på max 150 gram, men troligen mindre än 100 gram med omvandlingsförlusterna inräknade.

Jag håller med tjejen som bloggaren skrattar ut. Hon kan inte varaktigt gå upp mer i vikt än vad chokladkakan väger. Men det betyder definitivt inte att det är smart att äta en om dagen.