I Läkartidningen skriver Karin Wikblad, professor, institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet, ett inlägg med rubriken Egen blodsockermätning vid icke-insulinbehandlad typ 2-diabetes kan försämra livskvaliteten

"Ytterligare en randomiserad, kontrollerad studie, den nordirländska ESMON-studien, visar att HbA_1c inte förbättras av egna blodsockermätningar vid kost- och/eller tablettbehandlad typ 2-diabetes." ... "Gruppen som gjorde egna blodsockermätningar fick dessutom utbildning i hur de skulle tolka och agera på sina mätresultat." 

Ett år senare hade HbA1c sjunkit ungefär lika mycket i båda grupperna, till 6,9 procent.

"Däremot fanns en signifikant skillnad i självskattad depression, där gruppen som hade mätt blodsocker hade 6 procent högre depressionsskattningar än kontrollgruppen." 

Ur detta drar studiens författare den näraliggande slutsatsen att dessa blodsockermätningar inte leder till förbättrat långtidsblodsocker utan "...i vissa avseenden kan påverka livskvaliteten negativt."

Alternativ (min) tolkning:

1) Den traditionella egenvården når ett halvtaskigt resultat, HbA1c blir 6.9%. För helt friska bör värdet vara 4.6%, alltså hade de drygt 30% större mängd förstörda blodproteiner, vilket självklart på sikt ger avsevärda skador.

2) I den grupp som mätte blodsockret märker man omgående att de föreslagna verktygen, bland dem kostråd, inte har nämnvärd eller ens någon effekt. Självklart känns det då deprimerande.

3) Det är de overksamma egenvårdsråden som bär skulden till resultaten. Skulle man istället lära ut att det främst är sockerkedjorna (kolhydraterna) i kosten som höjer blodsockret och därmed HbA1c så skulle den positiva effekten bli mycket större och depressionen vändas i aktiv optimism.

O´Kane MJ, et al. On behalf of the ESMON study group. Efficacy of self monitoring of blood glucose in patients with newly diagnosed type 2 diabetes (ESMON study): randomized controlled trial. BMJ. 2008;336:1174-7.