Jag har fått följande berättelse:

Viktnedgång handlar inte enbart om att ändra på det man äter. Hade det varit så enkelt så hade alla varit smala bara de väl bestämt sig, som de säger i reklamen för Lätta.

Mycket handlar naturligtvis om vad och hur mycket man äter men man måste ha med sig huvudet också. Jag har läst massor med berättelser om lyckade viktnedgångar men det skrivs aldrig nåt om de som misslyckas och om varför de misslyckas.

Min teori som baseras på mina egna erfarenheter och de har tagit lång tid att förvärva. Jag har inte fullt ut accepterat dem ännu, men för mig är det verklighet.

Jag tror man ska dela upp de överviktiga i två kategorier, de som en gång varit smala och vältränade och så de som aldrig varit det. Själv tillhör jag de som aldrig varit det.

De som en gång varit smala har ett minne av det, det finns ett kroppsminne av hur det kändes att vara smal, att kunna röra sig lätt, kunna springa och tycka om det. Med ett sånt minne i kroppen är det bara att bestämma sig och genomföra den diet man tycker är bra och fungerar. Det finns ett verkligt mål.

Har man däremot alltid varit rund/mullig så finns inte det minnet i kroppen, man har ingen aning om hur det faktiskt känns. Det finns en fantasi om hur underbart det skulle vara, hur bra man skulle må, tycka om att springa en mil, känna sig rörlig, snygg och pigg. I den fantasin finns inga baksidor, bara framsidor. Ett mål man inte har en aning om hur det egentligen är.

Många av de konstant runda (jag skulle tro de allra flesta) har ganska dålig självkänsla men de är bra på att dölja det för sin omgivning. Rund och glad heter det, man är bra på att spela teater. Alltför ofta hamnar man i skuggan av snyggare kompisar, det motsatta könet blir inte intresserad. Man gör allt för att synas och bli omtyckt, blir clownen i gänget som alla gillar men ingen egentligen bryr sig om på riktigt.

”Tjockisen” förklarar detta för sig själv genom att konstatera att människorna runt omkring inte ser igenom fettvalkarna på magen. De ser inte vilken underbar människa som finns där, de är hindrade av fettkostymen.  Deras förlust. Ensam igen.

Tänk då att ”tjockisen” bestämmer sig för att gå ner i vikt och må bättre, bli snygg och spännande. Oavsett metod så går man in för det till 100% och när man kommit en liten bit tar det stopp. Varför? Där kommer det undermedvetna in och säger stopp. Man vågar inte längre, vågar inte gå hela vägen och faktiskt bli smal. Skräckslagen för vad det kan dra med sig. Jag tror inte detta är riktigt medvetet, det var åtminstone inte det för mig.

Tänk om man går ner ordentligt i vikt, blir smal, snygg och rörlig, allt man drömt om… och så finns det ändå ingen som vill ha mig? Ingen som ser mig? Ingen som tycker om mig? Då finns bara en enda slutsats, det var inget fel på alla de som inte såg förbi valkarna, det var fel på mig.

Min identitet är att jag är rund, rolig men ganska osynlig. Någon annan identitet har jag aldrig haft. Jag är livrädd för risken att tappa min identitet och få bekräftat att jag inte duger.

Det finns ingen människa som vill få bekräftat att man inte duger som man är.

Jag tror man kan dra en hel del paralleller med sjukdomar som diabetes och reumatism här, man blir sin sjukdom, tar sjukdomen som sin identitet. Det kan göra att man inte riktigt vågar testa tex lchf för att bli frisk från diabetes, då kan man ju inte presentera sig med namn och diabetiker. Risken finns ju att man inte har nåt att prata om ifall sjukdomen skulle försvinna, alla samtalsämnen kan ju ta slut. Ingen vill prata med mig längre, alltså var det bara sjukdomen det gällde, alltså är jag som person ointressant.

Handlar det om identitet så spelar några framtida bensår ingen roll likaväl som att trasiga knän pga överansträngning inte finns i min värld. Det är så avlägset, inget man bryr sig om just nu.

Som slutkläm på detta långa inlägg vill jag bara säga att det är inte så lätt alla gånger. Vissa får kämpa mot fler demoner än andra men vi är ändå på väg mot samma mål.