Ytterligare en observation från den finska Diabetesbarometern 2005, samma som i föregående inlägg. Kartan nedan visar förekomsten av sockersjuka (diabetes typ 2) uppdelade på sjukvårdsdistrikt. Som norm (100) används medelvärdet 1994 för hela landet.

Alla distrikt har försämrat sina utfall kraftigt, men ett par skärgårdsdistrikt samt framförallt Åland ligger bättre till än de övriga. Nu är Ålands resultat, 82, trots allt inte mycket att yvas över. På den första kartan i rapporten från 1988 hade de värdet 37, en ökning med 2.2 gånger, men i absoluta tal 45. Andra distrikt har ökat med upp till 78 enheter. (Snabb uppskattning, har inte räknat på varje distrikt)

Vad kännetecknar Åland och de andra två distrikten med den något lägre försämringen, åtminstone rent geografiskt? Skärgård och öar! Och de ligger med nära kontakt till hav vilket rimligen bör ge en ökad fiskkonsumtion.

Men sydöstra Finland är ju ett sjörikt område, varför verkar de då inte ha någon särskild fördel av detta? Min tro är att havet främst ger fet fisk, medan insjöarna ger en mager produkt.

Min tro är att om man äter mer fisk så minskar något annat istället, till exempel sockerkedjor (kolhydrater) i olika former. Och äter man fet fisk så ökar bidraget av de inflammationsdämpande omega-3-fettsyrorna ALA, EPA och DHA. Samtidigt förbättras balansen omega-6/omega-3 på ett fördelaktigt sätt.

Minns att omega-6-fettsyror utgör råvara att bilda arakidonsyra som i sin tur är utgångsmaterial för inflammationsfrämjande prostaglandiner, leukotriener och andra hormonliknande substanser.

Vegetabiliska fetter är ytterst rika på omega-6 och innehåller bara små mängder omega-3 och då bara i den kortkedjiga (C=18) form som kroppen knappt kan bygga om till EPA och ALA.

En annan aspekt på Diabetesbarometern 2005.