Det är den traditionella beskrivningen, men den är alltför ensidigt fokuserad på blodsockret. Min åsikt är att den snarare bör lyda:

Diabetes Typ 1 = Insulinfunktionen slås ut = Energimetabolismen i levern tappar sin styrning, även andra effekter finns.

Insulin och glukagon är två hormoner med i vissa delar motsatta verkningar. I ett fungerande system balanserar de kroppens metabolism (ämnesomsättning), bland annat med hänsyn till fysisk aktivitet och miljöfaktorer som temperatur samt stress av olika slag, men även matens mängd och sammansättning.

De insulinproducerande betacellerna tar in viss information om energitillgången i blodet, de kan nämligen mäta blodsockret, glukos. Det är en av flera blodparameter som påverkas vid t.ex. fysisk aktivitet och mat. De glukagonproducerande alfacellerna, däremot, saknar egna möjligheter att mäta blodets sammansättning och förlitar sig istället på information från förbipasserande insulin. De två celltyperna ligger trots allt grannar i de Langerhanska öarna, betacellerna rätt centralt och alfacellerna mot utkanten.

Som reglersystem betraktat är det rätt primitivt uppbyggt med sin enda mätsensor och i avsaknad av backupsystem, men så länge allt fungerar så är det OK. Problemet uppstår när insulinfunktionen underpresterar, t.ex. hos diabetiker typ 1. Där försvinner inte bara insulinets effekter ute i kroppen utan även mät- och reglerfunktionen av glukagonet.

Glukagon reglerar upp fettmetabolismen och utsöndringen ökar när lite eller inget insulin passerar förbi. Alla metabolism i levern resulterar i energifrisättning, till en del även glukos. Om det ej används i motsvarande omfattning ökar blodsockernivån.

Det heter ju även “insulinkoma”, vilket är betydligt mer beskrivande. Det är en sammantagen effekt av brist på energi i blodet, inräknat blodsocker. Det beror på en i övermått hämmad levermetabolism som inte motverkas med mat i rätt omfattning.

Ingen som helt saknar insulinproduktion kan överleva. Jag har sett uppgifter om att så länge 20 - 30% av insulinproduktionen återstår så kan man leva besvärsfritt utan att märka att något är på gång. Då återstår ett spann mellan 0 och 20 - 30% insulinkapacitet och enligt diabetesexperten Richard K. Bernstein (beskrivet i boken Diabetes Solution) finns möjligheter att klara sig med relativt små extra stöddoser, främst riktade mot att hålla alfacellernas glukagonproduktion inom lagom gränser. Det är f.n. en uppgift främst för långtidsverkande preparat.

Bernsteins metod förutsätter att man undviker mat som i sig kräver annat än små mängder insulin. LCHF är en sådan metod.

Om man tränar hårt förbrukas blodets innehåll av samtliga energibärare, varav blodsockret är en. Några övriga är fria fettsyror (fettsyror bundna till bärarproteinet albumin), ketoner (om förutsättningar för dessa finns), lipoproteiner med fettinnehåll (VLDL och LDL). Men det enda som diabetiker faktiskt mäter är blodsockret.

Alkohol har en direkt hämmande inverkan på levern, etanol är ett toxin och levern lägger större delen av sin kapacitet på att eliminera det för att minska skadeverkningar. Självklart minskar då leverns energileveranser till blodet, inklusive blodsockret.

Med en fungerande levermetabolism blir det inget större problem förrän efter flera dagar. Faktum är att man i vila kan överleva bortåt 2 månader helt utan mat. (Hungerstrejkande IRA-fångar i Mazefängelset).

Den som bokstavligen är “insulinfri” får inte lågt blodsocker, tvärtom. Istället översvämmas blodet av frigjord energi inklusive blodsocker i en mängd som man inte kan eller orkar förbruka. Tillståndet kallas diabetisk ketoacidos och blir livshotande redan på kort sikt.

Ja du, varför fanns det plattjordsförespråkare ända in i “vår” tid? När rymdforskningen började leverera bilder av den runda jorden började förespråkarna minska i antal. Om det främst skedde p.g.a. uppdaterade åsikter eller genom “naturlig avgång” vet jag ej.