I vintras hamnade jag hastigt, men inte så lustigt, på Norrlands Universitetssjukhus (NUS) i Umeå på grund av en infektion i vänster hand. Där klargjorde jag mycket tydligt min negativa inställning till de närmast obligatoriska "sockerdropp" man rutinmässigt brukar sätta på patienter. Jag motiverade så utförligt min ståndpunkt som mitt dåsiga och smärtsamma tillstånd tillät, personalen accepterade mina åsikter och gjorde ändringar i sin behandling.

Efter nattens akutoperation kom en ytterst sympatisk kvinna in på salen och bad mig om en "önskelista" med mat för de följande dagarna. Jag blev bokstavligen tagen på sängen men skrev ner en lista över vad jag skulle vilja ha, helt utan någon förhoppning av att man skulle bry sig det minsta.

Tyvärr "tog" inte det antibiotika man startade behandlingen med och det blev ytterligare en operation och självklart ingen som helst matlust. Lyckligtvis vände det efter några dagar och jag tog mig till slut ut i matsalen för att ta mig en titt på vad de hade att erbjuda som frukost. Inte mycket, faktiskt inte mer verklig variation än på ett enkelt USA-motell långt från allfartsvägarna. Många hitte-på-produkter fanns det, men inte mycket "mat". Jo, en liten tallrik med enstaka skivor köttpålägg, faktiskt det enda som var på väg att ta slut.

På väg ut var det en för mig obekant som ropade till både mig och kvinnan i köket att det fanns färdig LCHF-mat till mig i frysen! Visserligen var portionerna märkta "specialkost" eller något liknande, men alldeles precis det jag hade önskat mig. 

Vid en närmare genomgång av dagens måltider visade det sig finnas dels en ordinarie meny, dels en à la carte-meny om tillsammans mer än ett dussin alternativ som alla verkade smakliga och flertalet lätt att anpassa till LCHF genom att välja bort potatis, pasta, ris och bröd. Som dryck kan man ju alltid välja vatten.

För några år sedan fanns en mycket kritisk artikel(-serie?) i Västerbottens-Kuriren om maten på detta sjukhus vars innehåll väl stämde med mina dittillsvarande erfarenheter. Förstå då min förvåning och glädje när det visade sig att man frågade just mig vad jag ville ha samt dessutom erbjöd ett flertal standardalternativ som skulle ha fungerat.

Men standardfrukostalternativen var bedrövliga med plastostar, hitte-på-fetter, flingor, "socker-drickor"och bröd, där finns förbättringspotential.

Läs denna debattartikel i Skånska Kvällsposten. 

Tyvärr har jag både många och långa erfarenheter av NUS och vill poängtera att jag nästan utan undantag alltid bemötts på ett mycket positivt och förstående sätt av all personal, hög som låg. Det låter kanske lite långsökt, men faktum är att jag "trivs" där.

All heder åt NUS!