Orsak och verkan, SOS och diabetes.

Följande kommer från sidan 36 i de nya nationella riktlinjerna för behandling av diabetes.

"Övervikt och fetma är en viktig orsak till uppkomsten av diabetes och har delvis på grund av den blodglukossänkande behandlingen en tendens att öka snarare än att minska. Det är belagt att viktreduktion sker långsammare och inte blir lika framgångsrik vid övervikt och fetma hos personer med typ 2-diabetes jämfört med andra. Till detta bidrar att många läkemedel (sulfonureider, meglitinider, glitazoner och insulin) ofta ökar vikten.

Eftersom viktreduktion är en effektiv behandling av såväl högt blodglukos, blodtryck och blodfetter är detta svårbehandlade dilemma en av de stora utmaningarna i diabetesvården."

Klart det blir ett olösligt dilemma om man följer det rådande tolknings- och behandlingsparadigmet. Jag föreslår ett annorlunda synsätt.

• Att övervikt och fetma (ö/f) är associerat till diabetes typ 2 är okontroversiellt, fyra av fem (80%) diagnosticerade är nämligen ö/f.
• Beroende på hur man definierar gränserna är 30-50 % av alla svenskar ö/f, säg 40%
• Cirka 4% av svenskar är diagnosticerade diabetiker typ 2.

Risken för en ö/f att även vara diabetiker typ 2 är då 4/40 = cirka 10%. * Däremot är sannolikheten att en diabetiker typ 2 är ö/f hela 80%! Som jag ser det är det då logiskt att övervikt och fetma är en följd av diabetes typ 2, snarare än en orsak.

"Övervikt och fetma ... har delvis på grund av den blodglukossänkande behandlingen en tendens att öka snarare än att minska."

Redan ett par gram extra glukos i blodomloppet är skadligt och måste elimineras. En del används av hjärnan, de röda blodkropparna och njurarna, men summan av deras förbrukning är inte högre än att den täcks av kroppens normala glukosproduktion från fett och protein.

Överskott av glukos från mat borde bland annat elimineras med hjälp av muskelceller, men dessa är hos glukosintoleranta och diabetiker typ 2 ovilliga/oförmögna att ta upp glukos tillräckligt snabbt eftersom de inte reagerar normalt på insulin, de sägs vara "insulinresistenta". Fettceller, däremot, blir inte insulinresistenta i vart fall inte i samma utsträckning. Därför tar de till sig och lagrar överskottsenergi som fett, diabetiker typ 2 ökar därför oftast med tiden i vikt.

Men, dt2-or är ju generellt (80%) ö/f ** redan när de får sin diagnos! Javisst, det beror på att dt2 börjar som glukosintolerans där kroppen under många år kompenserar genom att producera allt mer insulin som håller blodsockret på rimliga nivåer, bland annat genom att skyffla in överskottet till fettcellerna. Under denna tid kan man faktiskt säga att fettet skyddar mot högt blodsocker!

Att läkaren i fyra fall av fem ser att den nydiagnosticerade diabetikern typ 2 är ö/f är alltså helt logiskt. Att dra slutsatsen att ö/f leder till diabetes typ 2 är däremot förhastat och ogenomtänkt.

"Till detta bidrar att många läkemedel (sulfonureider, meglitinider, glitazoner och insulin) ofta ökar vikten."

Men, hallå! Dessa preparat är designade för att tillåta fortsatt ätande av födoämnen som höjer blodsockret. Självklart går man upp i vikt eftersom glukosöverskottet inte försvinner i det blå utan även fortsättningsvis till stora delar hamnar i fettväven.

• Att skylla uppkomsten av diabetes typ 2 på övervikt och fetma är ologiskt och ger upphov till ett antal felaktiga slutsatser!
• Att behandla diabetes typ 2 med preparat, designade för att man skall kunna äta blodsockerproducerande och onödiga livsmedel är destruktivt!
  

*) Detta är en kraftigt förenklad användning av siffrorna, jag tar till exempel inte hänsyn till ålder. Men felet blir måttlig eftersom både ö/f och diabetesförekomst stiger med åldern.

**) Det är faktiskt värre än så, i runda tal 15% av nydiagnosticerade 2 har redan en eller flera av de senkomplikationer som följer av diabetes. Detta beror på att det nuvarande diagnosverktyget (fasteblodsockret) inte fångar upp de drabbade förrän det är för sent, fem till tio år efter att processen började.

Postat i: Diabetes  Permalink   Kommentarer [1]