Ämne från gröna blad hämmar aptiten
Kan en beståndsdel i gröna blad användas som ett medel mot fetma, genom att tillföras i olika mervärdeslivsmedel (functional foods) som håller den ätande mätt extra länge? Det hoppas i alla fall en forskargrupp vid Lunds universitet, som sökt patent på metoden.
 
Idén har fötts ur ett samarbete mellan professorn i medicinsk och fysiologisk kemi Charlotte Erlanson-Albertsson, som forskar om fetma och aptitkontroll, och hennes man Per-Åke Albertsson, professor i biokemi, som forskat om fotosyntesen hos växter. Dess utgångspunkt är att ett ämne som hindrar nedbrytningen av fett bör göra att fettet stannar kvar längre i tarmen, och därmed få mättnadskänslan efter en måltid att dröja kvar extra länge.
 
Ett visst ämne i de så kallade tylakoiderna verkar kunna fungera just så. Tylakoiderna är små membran som finns i kloroplasterna, de delar av en växtcell där fotosyntesen äger rum, och innehåller både proteiner, mineraler och fett.
 
De två lundaprofessorerna började i somras med experiment på sig själva: de åt tylakoider och försökte bedöma om mättnadskänslan efter en måltid höll i sig längre. Sedan har Charlotte Erlanson-Albertssons forskargrupp gått vidare med försök där man låtit råttor äta fettrik diet med och utan tillskott av tylakoider. Resultatet visade att de råttor som fick kosttillskottet verkligen gick upp mindre i vikt. Råttorna hade också lägre blodsockervärden och lägre blodfetter, vilket – om resultaten blir desamma för människor – är bra för hälsan. Forskarna planerar att fortsätta med försök på människor på fettrik diet samt försök med råttor på sockerrik diet.
 
Spenat är de blad som lundagruppen använt för sina försök.
 
– Men om man skulle använda obehandlad spenat som källa till tylakoider, så skulle man få äta ett halvt kilo spenat om dagen. När vi isolerat och renframställt det aktuella ämnet räcker det med några gram. Tanken är att ämnet ska kunna tillsättas till fettrika produkter som t ex pajer eller kex, säger doktoranden Rikard Köhnke.
 
Exakt hur tylakoiderna utöver sin nedbrytningshämmande effekt på fettet i tarmen vet man inte ännu. Forskarnas teori är att de lägger sig som en hinna över fettdropparna, så att de enzymer som ska spjälka fettet inte kan göra detta lika snabbt som normalt.
Charlotte Erlanson-Albertsson