"A new glucagon and GLP-1 co-agonist eliminates obesity in rodents" innehåller mycket intressant information som tydliggör att åtminstone i denna studie så varierar kroppens verkningsgrad rejält beroende på vad den förbränner.

Där finns, ungefär halvvägs in i redovisningen, detaljerade bilder som redovisar tre parametrar under 120 timmar, 5 dygn. De svarta kurvorna följer kontrollgruppen, de som inte får aktiva injektioner medan de blå och orange kurvorna följer råttor som får manipulerade glukagonvarianter som stimulerar användningen av fett.

I bild C redovisar man råttornas aktivitet.

Home-cage locomotor activity was determined using a multidimensional infrared light beam system with beams scanning the bottom and top levels of the cage, and activity being expressed as beam breaks.

I buren hade man infraröda ljusstrålar och räknade hur många gånger som råttorna bröt dessa.
Grafen visar att aktiviteten varierade över dygnet men tämligen oberoende av de injektioner råttorna fick, eller som man skriver i studien:

...locomotor activity did not differ between treatment groups and controls...

Respiratory quotient, den respiratoriska kvoten, är ett oerhört intressant mått men sällan omtalat. RQ är kvoten mellan antal molekyler producerad koldioxid (CO2) och förbrukat syre (O2) och visar proportionerna mellan vad kroppen faktiskt förbränner.

I korthet kan man säga att RQ = 1 om man förbränner enbart glukos och runt 0.7 vid ren fettförbränning. För proteiner blir RQ någonstans 0.8-0.9. Ju lägre RQ är desto mera av energin kommer från fett oavsett om det kommer från maten eller befintlig fettväv. Läs mer om RQ i ett tidigare blogginlägg.

I bild B ser vi RQ, den respiratoriska kvoten. Där finns en synbar skillnad mellan den svarta kontrollgruppen och de behandlade. De senare tar uppenbarligen större del av sin energi från fett vilket även visas genom att de, till skillnad från kontrollgruppen, går ner i vikt.

Så kommer vi till det jag finner alldeles särskilt intressant, bild A, som visar energiavgivningen.

Här skiktar sig kurvorna väldigt tydligt, med den effektivaste glukagonvarianten, den som skapade mest fettförbränning överst (blått) och kontrollgruppen (svart) betydligt lägre.

Om vi kombinerar fakta från de tre graferna framgår att:

• De olika behandlingsgrupperna inklusive kontroller var lika fysiskt aktiva.
• De överviktiga råttor som förbrände mest fett (Bild B, blå kurva) hade den högsta energianvändningen (Bild A, blå kurva)
  

Med studiens egna ord:

Increased energy expenditure was not associated with a change in spontaneous physical activity–induced thermogenesis (NEAT)...

Hos överviktiga råttor där man stimulerar fettförbränning så ökar energianvändningen utan signifikant koppling till aktiviteten.

Kaloriräknande utan att ta hänsyn till varifrån energin tas är ofruktbart. De som hävdar InoUt-tankegångar bör ta några tankevarv till och inse att verkligheten är lite mer sammansatt än en enkel addition.