mats-strandbergs blogg

Jag läser Stiff av Mary Roach, en faktabok om lik.

Låter makabert såklart, och det är det. Men också otroligt intressant och underhållande om hur våra kroppar kan komma till användning efter döden. Jag har inte kommit så långt ännu, men hittills har det bland annat handlat om plastikkirurger som övar ansiktslyftningar på avsågade huvuden, och om läkarstudenter som anordnar ceremonier för att hedra människorna som skänkt sina kroppar till deras undervisning.

Läs mer om boken på Wikipedia - här!

Middagen i fredags (som sen blev en fest till tidig morgon) var med en kompis från söderöver som är straight, småbarnspappa, katolik och frimurare.

Och jag måste säga att det är så jävla kul att vi kommer från så skilda världar. Vi kan ha otroligt spännande (och lååånga) diskussioner. Jag tycker annars att det verkar som att ju äldre man blir, desto mer omger man sig med folk som är ungefär som man själv, tycker nästan likadant i allt. Naturligt, kanske, men uppfriskande med omväxling också.

Apropå föregående inlägg: hittade hundklippet på Cute Animals, som verkligen gör skäl för namnet.  Nysande elefantungar, hundar som gungar i lekparken, hundar som kan dansa riverdance, katter som bräker som får, papegojor som leker med mjukisdjur... Kolla in det här klippet på en uggla som blir kliad på huvudet - jag dör lite.  

Alltså, det här vädret gör mig galen! Som en sur gammal Wettex-trasa utanför fönstren. Ska jobba med en text för Aftonbladet idag, men helst skulle jag vilja dra täcket över huvudet.

Att döma av vänners beskrivningar av mig när jag sover (snarkar, mumlar, klättrar över dem eller rullar upp på dem om de ligger bredvid), så är det ungefär såhär jag ser ut i sömnen:

Nåt jag verkligen saknar med att ha ett förhållande: att kunna komma hem såhär en lördagskväll och känna lugnet. Jag menar, jag ska jobba imorgon. Jag är helt färdig. Jag har massa goda ostar från igår som jag ska mumsa på, och jag är halvvägs inne i en dvd-box med första säsongen av Damages. Jag borde gilla läget.

Men när jag är singel så blir jag så lätt rastlös på helgerna. Det är en patetisk, gnagande oro för att jag missar nåt väsentligt genom att inte vara ute. Fastän jag mycket väl vet att risken är minimal så blir jag helt stressad av allas Facebook-statusar om roliga partyn.

Ville verkligen se skräckpjäsen Blodvember på Elverket. Det var sista föreställningen, så jag och Anderssonskan gick dit trots att det var utsålt i förhoppning om att någon skulle ha lämnat återbud. Och se, vi fick komma in till slut!

Det är en bra idé med skräckteater. Och det började perfekt, som att gå in i Spökhuset på ett tivoli, ledda av skådespelare med ficklampor in i ett totalt mörker. Sedan fick vi sitta där, i allt det kolsvarta, i flera minuter innan något hände. Nervösa fniss i hela salongen.

Jag tyckte inte det höll hela vägen men som upplevelse var det riktigt kul. Älskade tjejen på raden framför mig som satt och skrikpanikskrattade under andra akten, som är en riktig slapstick-splatter-cirkus med blodstänk, köttslamsor och utpetade ögon.

Bredvid mig satt en av teater-Sveriges mest framgångsrika skådespelerskor och viskade alldeles för högt med sin väninna så att jag till slut blev tvungen att hyssja. Till hennes försvar kan jag säga att hon genast bad om ursäkt och höll klaffen sen, men jag blev förvånad över att en skådis gjorde just det som alla skådisar hatar. (Mitt ex är skådis och jag kan berätta att de hör allt det där som du tror att de inte hör att du gör i salongen.)