mats-strandbergs blogg

Forum, förlaget som ger ut mina böcker, hade fest ikväll. Som alltid riktigt bra fest. Av de stora förlagen tror jag faktiskt att Forum ligger i en klass för sig när det gäller party.

Jag och Maria Ernestam, som är en av mina absoluta favoriter bland svenska författare.

Till vänster: Anders Timrén, som gjort de snygga omslagen till de inbundna utgåvorna av alla mina böcker. I mitten: Tove Kullenberg, redaktör på Månpocket, gillar.

Jag, min uppfattning om en bra foto-pose, och Mian Lodalen. 

Höll på att få en panikattack inne på BR Leksaker idag. Var där för att hitta presenter till min guddotter som fyller 2.

Alltså, leksaksaffärer borde vara med i Dantes inferno. Det är så vidrigt. Alla skriande barn, alla stressade vuxna, alla tjutande leksaker och högljudda reklamfilmer som loopas om och om igen från tv-skärmar, det är för ljust och färgglatt och fullt med saker och skyltar och... jag var helt svettig när jag kom ut därifrån.

Jag fattar inte hur någon klarar av att jobba i den där miljön. Vara där hela dagarna.

Apropå förra inlägget, om Tyskland... Det här är bara för er som också gillar riktigt dåliga ordvitsar. Alla andra får titta bort NU, för ni kommer få eksem i ögonen annars.

Ni som ska läsa, gör det på riktigt bred göteborgska.

Fråga: Hur många invånare har Tyskland?

Svar: Gör-many.

KA-CHING!

Min bok Halva liv har blivit såld till Tyskland, som ni som läst min blogg tidigare redan vet. Mina agenter ringde från bokmässan i Frankfurt för nån månad sen och berättade att försäljningen var klar.

Alla frågar hur det känns. Och det ärligaste svarer är att det har varit jätteroligt att BERÄTTA om det för vänner. För att just då, medan jag sagt orden, har det också känts verkligt. Men hela tiden däremellan har jag inte riktigt kunnat ta in det. Sådär funkar jag alltid när stora oväntade saker händer. Jag behöver nån att spegla mig i för att kunna förstå det känslomässigt.

Men nu finns det papper jag ska skriva på, och idag ska jag ringa Skatteverket, och snabbt säga en paragraf eftersom jag har en ganska diffus uppfattning om vad mitt eget ärende egentligen är, och först nu börjar det faktiskt kännas som nåt som har med verkligheten, och mig, att göra.

Köpte en billig box på nätet med en rejäl packe gamla Hitchcock-filmer, både kända och mindre kända. Alla är inte bra, men alla är (i brist på bättre ord) mysiga, trots att de är thrillers.

De superarrangerade bilderna, det onaturliga skådespelet som hör tiden till... jag älskar det. Det påminner vagt om matinévisningarna som man såg på tv under skolloven. Och varenda film har massor av tillhörande extramaterial. Nörden i mig jublar.