Bilden ovan föreställer min rosenbåge med ett fågelbad i mitten. Det är en Flammentanz och tacksammare klängros finns nog inte. Jag bor i zon IV och den är väldigt blomvillig. Under rosenbågen har vi begravt våra katter, marsvin och kaniner. Ester, Bamse, Sotis, Nina, Billy Boy, Casper heter de som fått sin sista vila där.

Men det är ju inte bara rosor och andra blommor som växer utan även ogräset. Idag har jag varit ut och rensat en rabatt, men jag lyckas inte rensa bort ogräset i samma takt som det växer.

Bakom uthuset där ogräset verkligen härjat har jag nu, med hjälp av särbo och son, lagt ett tjockt lager bark. Barken har jag fått ta på ett sågverk, och jag undrar hur det kommer att bli. Det är så kalt och lugnt bakom uthuset i kontrast till trädgården som är frodig.

Jag inser att det finns en risk att fastna i sorgen och därigenom vara en belastning för mina barn och vänner, därför har jag skrivit en lista över saker jag är tacksam över.

Mina barn som sköter sig och är till glädje

Min särbo

Att mina föräldrar fortfarande lever och mår bra och sköter sig själva

Min trädgård, även om den är jobbig ibland och jag just nu inte orkar med den riktigt

Mina hundar

Mina blommor inomhus som blommar och frodas

Mina tyger som jag har sparat och kan sy mycket av när jag vill

Församlingen som jag tillhör som alltid står öppen

Min terapeut

Det är vad jag kan komma på just nu, men det finns med all säkerhet mycket mer som jag just nu inte kommer på.

Jag har problem att komma in på min blogg, nu när jag tänkte börja skriva mer regelbundet så kommer jag inte in när jag vill alla gånger.

Helgen har varit så skön med mina pojkar, flickvän och särbo. Vi har umgåtts och jobbat lite i trädgården.  Och tanken att världen finns kvar har infunnit sig flera gånger, att jag inte ska glömma mina andra söner. De finns ju kvar och jag älskar dem så innerligt.

En dikt av Karin Boye

Om detta livet är det enda...

Om detta livet är det enda..!
O dessa korta timmar...
En timme -- vad en timme kan bli mycket!
De djupa källorna, där ingen än har druckit,
ljusvidderna, som ingen än har lodat,
de vänta bakom våra öden.
Och vi, vi dåsa slött i feghet.
O dessa korta timmar...
Du gömda möjligheters värld,
du Gud i vardande,
giv oss en oförvägen fromhet,
en vilja ren,
och vig oss in till andens äventyr!

 Ur diktsaml "Moln"

Jag är tillbaka efter att i månader ha levt i en mycket grå och ensam värld. En värld där färger och glädje inte existerade och där jag irrade omkring utan karta. Sakta men säkert har jag tagit mig ur min depression, och jag känner tacksamhet över att åter få uppleva en sommar. Dessvärre har jag nu massor att ta itu med som blivit liggande, och det känns minsann inte roligt. Jag har skrivit listor och hoppas kunna bocka av  arbetena allt eftersom.

I kväll kommer mina andra söner och den enes flickvänhem och jag längtar så. Jag ska nu baka bröd med solroskärnor och kanelbullar som vi ska ha till fikat när de kommer.

Varje morgon jag vaknar så kommer jag på att du inte finns mer. Jag önskar att jag vaknade en morgon av att du ropade nerifrån trappen att jag skulle kliva upp, då skulle jag förstå att allt detta var en mardröm, en lång tragisk mardröm.

I kväll har vi haft bouppteckning, jag var så nervös att jag tappade papper på golvet, hittade inte papper vi skulle ha trots att jag lagt upp dem i prydliga högar och förberett allt så noga. Jag fick t o m anstånd med bouppteckningen för jag inte kunde ta tag i den i tid, men nu är den klar och i morgon går jag till skattekontoret med den.

Nu är ditt liv här på jorden  i princip avslutat. I mitt hjärta kommer du alltid att leva, och jag vet att många andra har dig i sina hjärtan också. Varje dag hör jag ditt skratt inom mig och tänker på hur glad och godhjärtad du var, och är stolt över att du är min son.

Jag tror att Jens är hos Jesus nu.

Så sällan jag skriver i bloggen nu, det är som jag inte har tillräckligt många ord för att skriva varje dag. Det är svårt att sätta ord på vad som pågår. En process som är så långsam så inget slut syns.

När Jens dog så dog en del av mig också, och den delen finns tillsammans med Jens i jorden. Så är det.

Det lyser alltid ett ljus på Jens grav, jag vill inte att det ska vara mörkt där. Det är alldeles upplyst på kyrkogården av alla ljuslyktor, så vackert och så vemodigt. Tanken på hur länge minnet av en människa  lever infinner sig. Jag ska aldrig glömma dig eller sluta älska dig Jens.

Du låg till synes sovande i en säng, och din sömn var lugn och fridfull. Dina andetag var regelbundna och tystlåtna och jag stod i dörren och tittade på dig. Det var fridfullt och väldigt ljust i rummet, som vore det en högsommardag och du låg och sov mitt på dagen. Men något som förvånade mig var att du hade en moped stående alldeles bredvid sängen. Jag fortsatte att titta på dig som hyptnotiserad men nu drogs jag mer och mer mot en annan värld. Men jag ville inte vakna, utan drog täcket över huvudet som för att hindra ljuset och verkligheten att ta ifrån mig min dröm. Till varje pris ville jag vara kvar i drömmen, blundade och försökte ta upp tråden men när telefonen började ringa så gav jag upp och klev ur sängen och svarade.

I kväll så följde Rolle med mig till graven. Vi tog dit en lykta som jag fått av Jens och stoppade in ett gravljus i den. Måtte ingen stjäla den. Hur otroligt det än är så förekommer stölder från gravar. Till våren ska gravstenen dit och jag kan plantera växter och smycka graven.

Det känns så sorgligt att han ligger där, död och begraven vid 30 års ålder. Han borde fått  många år till att leva. Många fler upplevelser, mer kärlek och mer liv.

Båda bröderna var hemma över julhelgen och det kändes bra och var en tröst för mig. Men annars är livet sorgset, ledset och tungt.

Om bland tusen stjärnor

Den här är den blå urnan som innehåller dig, Jens. Så ofattbart, så fullständigt ofattbart.

Här har jag sänkt ner urnan, och Love har lagt dit vita rosor.

Här har vaktmästaren lagt på ett trälock innan graven fylls igen. Jag gjorde en krans i går kväll som ska ligga på graven.

Så overkligt att behöva vara med om detta. Vi var den närmaste familjen, pastor Teta (ängel) och kyrkans vaktmästare som var med om ceremonin som gick till som så: Jag sänkte ner urnan, Love la ner rosorna, Teta läste en bibelvers, Teta bad en bön, vi läste Vår Fader tillsammans, Teta läste välsignelsen. Sedan gick vi tillsammans till Kyrkans café och drack kaffe som Rolle bjöd oss alla på. Efter det var jag slut. Som människa. Måtte Jens leva och vara lycklig i den värld han befinner sig i. Vi är inte lyckliga, vi längtar efter honom.

Jens hemma hos mig på min 50-årsdag

Det har varit varit vackert väder i dag, soligt och inte så kallt. Jens bil står utanför huset, hans möbler står uppställda i uthuset liksom husgeråd, verktyg, kläder och allt annan som han ägde. Elektronik och annat fuktkänsligt har jag stuvat in i garderober inne i huset. Pianot står också inne. Vad som ska hända med alla dina saker vet jag inte, det känns liksom fel att röra dem. Det får stå magasinerat så länge. Tills verkligheten har kommit i kapp min egen verklighet som inte går i samma hastighet. Som går så långsamt, så långsamt, så långsamt, en sorgevandring utan slut.