Just idag känns det som jag ruttnar innombords, förfaller samt trassas samman i en sörja av förnekelser och svekfullhet - inte för jag bryr mig ett skit - bara för att det som sitter högst upp på mig ger mig ÅNGEST! Alla jag möter byts ut med jämna mellanrum, varför är det egentligen så? Jag skiter i det med. Jag kanske kommer till kärnan någon gång längre fram. Jag intresseras inte av mina böcker längre, inte av religion eller andra vägledningar. Jag har min träning och det räcker. Egentligen borde jag ömsa skinn hela tiden - jag är en kameliont - det har jag lärt mig sen jag var liten att det fungerar bäst så. Jag blir inte sårad längre av någonting. Jag är inte ens rädd att dö, men kärlek ser inte ut som det borde göra längre. Jag skyller på digitaliseringen jag med, alla isolerar sig och masturberar i lönndom, eller så går de på droger och går ut.

Jag jobbar inte just nu - det märks. Borde jag göra det? Jag vet inte om det är så jävla mycket bättre alla gånger. Det är bra att göra saker, det rensar ut. Det jag gör är att grubbla och knäcka koder hur människans beteende är och varför andra irriterar mig så oärhört just nu. Jag har inte lust att spela dessa äckliga spel längre. Kan ingen hugga till där det känns?