Pappablogg idag

Dags för nya tag så man inte fastnar i gamla hjulspår.

 

Flyttar till http://pappabloggidag.blogg.se/?tmp=11212912 om du är intresserad.

 

M. 

Idag for vi iväg till Vänersborg för att se hur det gick mot Södertälje RK. Det gick bra, VRK vann, välförtjänt också. Det laget kommer att spela längre upp i serierna inom kort.

 

Att spela rugby är lite som att vara förälder, och bollen är verkligen inte rund. Det är en massa hårda tacklingar, en obändlig vilja att gå framåt samt att det kräver ett lagarbete för att det ska bli bra.

 

Rugbyn, liksom barnen, slutar heller aldrig att förvåna. Du kan ha spelat rugby i flera år, och helt plötsligt blir du avblåst för något du inte kände till. Likadant är det med barn, du tror du har koll och vet vad som gäller, men de kan när som helst förvåna dig med nya trix och konster.

 

CB hade hur som helt riktigt roligt bland alla traktordäck och klungmaskiner, och lille S sov gott i vagnen, trots regn och senare gassande hetta. Undrar vad det ska bli av dessa barn, vad de kommer att växa upp och ha för intressen?

En del barn är planerade, och en del är det inte. Hur som helst så att när du ska bli pappa, så kommer livet att förändras, och här kommer ett par saker du bör tänka på, helst innan själva akten då barnet blir till fullbordas:

 

Du kommer att kunna göra saker som du gör nu, fast kanske inte precis när du vill och hur mycket du vill. Dina prioriteringar kommer förhoppningsvis att skifta.

 

Barn gör som du gör, inte som du säger. 

 

När ett barn är vaket, så är du det också, oavsett hur många pilsner du lyckats hinna få i dig under kvällen, natten...

 

Ni är två (förhoppningsvis, minst) som har lika mycket ansvar för det nya livet. Mammor tenderar ofta att ta över en hel del av detta ansvar, så det gäller som pappa att ta för sig, att ta plats, att vara engagerad, i allt.

 

Barn äter allt, och inget. Allt stoppar de i munnen, ibland är det mat som åker in, ibland är det maskar, sand och hundbajs. 

 

Barn förstår mer än du tror. Använd inte babyspråk, prata som vanligt fast förklara mer. 

 

Lita på dig själv, och var snäll, tålmodig och så bra som du kan.

 

Läs pappalitteratur, och mammalitteratur.  Mitt bästa tips är Värsta Pappan.

 

Ta inga råd, inte ens de här. Som sagt, lita på dig själv, det är bara du och mamman som känner ert barn bäst. 

Kan inte sluta att älska rugby. 

 

Visst gör det ont, men det är vackert. 

Har läst igenom FIFA's regelverk och kommit fram till slutsatsen att om man vill så kan man skydda sitt hår med någon typ av tyg, och det är ju bra.

 

"A player may use equipment other than the basic equipment provided that its 

sole purpose is to protect him physically and it poses no danger to him or any 

other player." (klippt ur fifas regelverk)

 

Jag vill även passa på att förtydliga att mitt föregående inlägg om Irans damlag enbart syftar till att jag vill peka på skillnaden mellan rugby och fotboll samt min uppfattning om att ett idrottsutövande inte ska hindras av en bit tyg. Övrig debatt kring slöja och Islam kan med fördel hållas på lämpligare platser. Min uppfattning är att om det går att utöva friidrott och annan sport i slöja, så ska det även gå att sparka boll i den samma.

Har en ett-åring som inte vill sova, sådär helt plötsligt bara. Han har varit som ett urverk gällande sömnen fram tills värmen kom och somnat nästan på minuten i flera månader. 

 

Bara att hänga med antar jag, go with the flow, som en kollega uttryckte det. 

 

Har under lille S sovtider börjat uppgradera mina mattekunskaper, och tänkte att jag skulle börja helt från början, med 1 + 1. Hittade Khan Academy och är helt såld. Killen började med att hjälpa sin småkusiner med matteläxorna och tog hjälp av Youtube. Folk började se på instruktionsfilmerna, tycker om dom och det bara växer för honom. En dag ringer Bill Gates upp och undrar om han vill köra ett samarbete... Bra grejer är det i alla fall och helt perfekt för mig att sitta med en timme eller två när lille S sover sin förmiddagslur.

Fifas regler säger att öron och nacke inte får täckas. Enligt GP stoppas Irans damlandslag att spela... 

Jag frågar mig då varför man inte låtit tvångsklippa Carles Puyol för länge sedan? DN menar att matchdelegaten hävdat att slöjan är ett religiöst plagg och det var därför han stoppade matchen. Vad sanningen i fallet säger vet vi inte idag, men vad vi definitivt vet är att det går alldeles utmärkt att spela rugby i slöja.

 

Ska man ha ett förbud kan det ju vara bra att vara konsekvent, och förbjuda alla religiösa yttringar på fotbollsplanen.

 

Dags för fotbollen att ta steget in i nutiden och se till att det blir ett spel för alla.

Vardagslunken, den är rätt skön i alla fall. Fasta rutiner, alla vet vem som ska göra vad och man vaggas in i en typ av harmoni. Dagarna flyter ihop en aning och man märker inte om det är helg eller vardag. Det spelar liksom ingen roll vilken dag det är, behoven är de samma oavsett. Blöjor behöver bytas, mat lagas och disk fixas. Städa, det gör vi en annan dag, för så gör prinsessor. 

 

Det är rätt skönt att tiden upplevs som att den drar sig fram, för allt annat går bara fortare och fortare känns det som. Det är skönt att se lille S små framsteg han gör varje dag, och det är häftigt att se hur store S utvecklas och världen omkring liksom växer för honom. "Är vi fortfarande i Sverige nu?" är den ständiga frågan vi får när vi är ute och åker. -Ja S, vi är fortfarande i Sverige...

Ryggen, den är inte som den brukade vara. Förr var den böjlig, och stark, kunde bära upp både mig och saker jag bar omkring på. Nu, efter att ha burit omkring på två barn i snart fyra år (och ok, tränat rugby och löpt samt slarvat med stretchningen) är den stel, och gör ont. 

 

Tacka vet jag tigerbalsam :) Bara att dra på i ett skönt värmande lager och så är allt som förr igen, nästan. Tack vare detta mirakelmedel så kan jag fortsätta strunta i det där onödiga stretchningen efter träning. Tycker det är skönt med saker som på ett enkelt sätt gör att jag kan fortsätta att missköta mig och ändå fungera .Det är väl vad teknikutveckling handlar om i grunden, eller?

Lite text som kommer fram och vill ut tror jag. Om en vecka fyller lille S 1 år, och om en dryg månad blir storebror 4, själv blir jag 40... Låter nästan som om man kan omforma den meningen till en mattegåta där man ska lista ut hur gamla folk är: Om M är tio gånger så gammal som S, och Lille s är tre år yngre än S, hur många gråa hårstrån har då M i sin mustasch?

40-årskris... Kanske det jag lider av, eller går igenom? Funderar mycket kring vart jag befinner mig i livet, om vart jag är på väg, vart jag vill. Skaffat MC-kort och hoj, börjat springa på lite mer allvar, har tagit mig igenom 100-armhävningarprogrammet (japp, två gånger i mitt liv har jag gjort 100 armhävningar på raken). 

Just nu är livet bra och jag konstaterade för ett par dagar sedan att rent materiellt så kan vi bara uppgradera oss. Om vi skaffar något nytt, så blir det en bättre sak av något vi redan har. Vi har så mycket grejer att vi snart drunknar i dem, försvinner i dem. Leksaker ligger och skräpar över hela lägenheten, får inte plats i sina lådor, kläder som har hittat nya hem de häckar på och inte i sina lådor och garderober samt alla dessa teknikprylar vi inte visste vi behövde...

Dags att räta ut ryggen nu och assistera lille S med lite gånghjälp...

Vår hjärna klarar av en massa saker, men helst inte allt på en gång. Vi har en väldigt selektiv perception, ett filter som vi har för att kunna sortera bort bra info från dålig info. Detta har vi som en del av vår överlevandefunktion, och som gör att vi kan klara av vår vardag.

 

Idag har vi dock så mycket input från överallt, att vi inte längre riktigt klarar av att sortera bort det direkt livsfarliga från det som är bra för oss. Bland annat skriver GP att det är farligt för oss att prata i mobilen samtidigt som vi till exempel går eller kör bil. 

 

Ytterligare ett skönt exempel på hur duktiga vi är på att uppfatta vår omgivning får vi från Derren Brown, som är en mästare på hur vi människor fungerar.

 

Frågan är hur duktiga vi är på att förstå vår omgivning idag? 

Föräldrar kan bli deprimerade av att bli just föräldrar. Känslor som dyker upp som man inte trodde skulle dyka upp, och känslor som man trodde skulle dyka upp, som inte gör det... Lyckoruset infann sig inte, vad är det för fel?

 

Att mammor kan lida av förlossningsdepression är ju allmänt känt, men enligt GP kan även vi Pappor råka ut för det. Tycker det är bra att vår situation luftas lite också. det är så lätt att vi blir marginaliserade i den här mamma-barnvärlden.

 

Är detta ett tecken på att vi börjar bli lite mer jämställda tro? 

Kära Eva.

 Den text du lyckas skapa på din blogg när du pekar på att män, pappor, är direkt farliga med sina barn... Vad menar du, och hur tolkar du egentligen den text du läst? Vad är det du vill, vad har du för agenda och inser du inte att du är så fel ute man bara kan vara?

Nä, dylikt dravel berör jag inte mer.

Punkt slut.

 

Vi har börjat med pott-träning, det är skitjobbigt...

 

Så fort vi startade började CB med "jag är en liten bebis"... Jobbigt att växa och leva upp till omgivningens krav antar jag.

 

För det mesta vill han ha blöjan, men ibland vill han bara ha kalsongerna på sig, och vi får svabba golv och tvätta kiss- och bajskläder. Det är en process detta med att ta kontroll över sina kroppsfunktioner, och samtidigt är det en maktkamp för honom gentemot oss, och så växer han, men vill vara liten på samma gång. Så just nu har vi extra många konflikter, och det är en ständig balansakt mellan att vinna och förlora. Han måste vinna en del slag, men vi måste vinna kriget, om man nu väljer att se pott-träning som ett krig...

Det är sportlov, vilket betyder att vi har en massa skolungdomar på jobbet. Jag jobbar på ett science center, och där har vi bland annat en datorteater, en amfiteater med 30 datorer uppkopplade till internet. I vanliga fall har vi lektioner i CAD och Mediakompetens, sökövningar på nätet osv.

 

Under loven sitter det mest unga grabbar och skjuter ihjäl varandra i diverse spel som exempelvis CS, Halo mm. Grabbarna, och en del tjejer, är mellan 9 - 12 år, och vanligtvis när ca 50 barn i den här åldern tränger ihop sig på en ganska liten yta, så blir det lätt lite stökigt, men det kan vi kontrollera.

 

Idag rann det dock över... Det började med att strömmen gick i hela området, vilket resulterade i att datorerna lade av. När detta händer visar flocken upp ett beteende som i mångt och mycket liknar den drogberoendes beteende när drogerna tagit slut... Tänk er nu 50 barn i åldern 9 - 12 år i detta tillstånd... OK, detta kan vi kontrollera, men när storebröderna, runt 15 - 17 år dyker upp, och uppvisar samma beteende, blir det otäckt.

 

Systemet vi jobbar efter är att vi varje hel timme delar ut så kallade "datorlappar". Detta för att slippa att samma personer håller datorerna hela dagen. Som sagt, strömmen gick och det tog ett tag för servrar att starta upp och att få hela systemet att fungera. I ca 15 minuter står således barnen i kö, och gissa vilka som råkar komma först i kön? Visst, storebröderna...

 

Jag delar inte ut datorlapparna eftersom inga datorer fungerar, och det tjatas och uppvisas ett något aggressivt beteende från deras sida. Jag förklarar flera gånger för dem vad som gäller och vad som händer, men ju längre tiden går, dess då mer aggressivt blir deras beteende. Detta tolererar inte jag och säger åt dem att ställa sig sist i kön. Självklart vet jag att jag nu öppnat en burk med något äckligt... Jag delar ut lapparna till de som snällt stått i kön och väntat, medan storebröderna går lös på inredningen varvid förstärkning tillkallas. Förstärkningen består av två helt fantastiska kollegor som inte tar någon skit, och när de blivit kallade "Hora" och Fitta" lackar de ur...

 

Då vill storebröderna slåss... och börjar putta på kollegorna, som är två ganska vanliga tjejer... Jag håller mig i bakgrunden, för om jag börjar veva nu, så har jag fem storebröder på mig, och dom kommer inte att sluta misshandla mig... Ganska hätsk stämning...

 

Jag vet inte... jag är pedagog, det är inte min uppgift att ta reda på mer eller mindre kriminella storebröder, och det är inte mitt jobb att ta emot stryk, och det är inte mitt jobb att vara någon ordningsvakt... Jag är så glad och tacksam över att jag inte jobbar i skolan, nu när respekten försvunnit, så att det är ok att kalla folk för hora och fitta, och att det är ok att ge sig på tjejer, att det är bäst att vara sämst och sämst att vara bäst.

 

Kommer storebröderna tillbaks imorgon med samma attityd, då ringer jag polisen.