Hur får man ett förhållande att hålla?
9 september kl. 19:15

Ibland kommer insikter när man allra minst anar det. Satt halvslumrande och kollade på tv-serien House häromdagen. En kvinna sade där några tänkvärda ord om äktenskapet där budskapet var ungefär: Från början i ett förhållande är man den man tror att ens partner vill att man ska vara. Efter ett tag orkar man inte spela den rollen längre och man blir då den man är. Det är då förhållandet sätts på prov.  Detta budskap får mig att tänka på alla små irritationsmoment som brukar uppstå i ett förhållande. De klassiska "inte fälla ner toalocket", "klampa in med leriga skor", "släppa sig vid matbordet", "behålla tubsockorna på under sexakten", "tugga med öppen mun", "äta snorkusar", "gå omkring i mjukisbyxor och svettstinkande t-shirt", "flirta med allt som rör sig", "ohämmade raseriutbrott" m.m. Alla dessa olater kanske är en följd av att vi vågar bli de vi är efter en tid i förhållandet. Man orkar inte gå omkring och ständigt vara skärpt, snygg, kåt, glad och tacksam. Vad den insikten ska leda till har jag ingen aning om. Det var mest ett tröttsamt konstaterande som leder mig vidare till några andra tänkvärda ord jag läst. Det var en gammal tant som fick frågan om hur hennes äktenskap hållit i över 40 år. Hon svarade något sånt här: "Jag har fått lära mig älska min mans olika sidor genom åren. Människor förändras hela tiden och det gäller att varje gång en förändring sker ställa sig frågan, kan jag älska denna nya sida? Några sidor har varit svåra att älska. Min man var arbetsnarkoman en tid och den sidan hade jag väldigt svårt för. Men jag bestämde mig för att klara av det och det gjorde jag. Nu har han lugnat ner sig och fått andra intressen, den sidan har jag lätt att tycka om" Dessa ord har etsat sig fast i mitt inre och faktiskt räddat mig många gånger när mitt förhållande knakat. Kanske är det faktiskt så "enkelt" att vi måste förstå och acceptera att vi människor förändras och utvecklas genom hela livet. Från början är vi som sagt den person vi tror att vår partner vill att vi ska vara. Sedan blir vi mer och mer de vi är. Ex. Man vill utveckla förhållandet och flytta ihop. Där kommer första provet. Att bo och leva ihop med en annan människa är inte helt okomplicerat. Man är inte längre två älskande som träffas när behovet trycker på. Plötsligt är man sambos med allt vad innebär såsom onedfällda toalock och snorkuseätande. Någonstans där bestämmer man sig för om man orkar och vill vara ihop med sin partner ett tag till. Efterhand kanske man vill utveckla förhållandet igen, för att man tror att en förändring ska rädda förhållandet eller för att man faktiskt av ren kärlek vill göra något mer av förhållandet. Man bestämmer sig för att skaffa barn. Förändringsprocessen startar i första stund beslutet är fattat. Man är inte längre två älskande sambos, plötsligt är man mamma och pappa. Vi inträder nya roller. Kanske obekväma roller. Kanske roller som sitter bekvämt. Kanske blir vi chockade över hur ens partner förändras. Kanske saknar man tiden som var. Håller kärleken förändringsprocessen? Kan vi lära oss att älska de nya rollerna, mamma, pappa och barn. Där kommer ytterligare en kris. Väljer man att fortsätta att kämpa sig igenom de olika processerna, upp och nedgångarna? Emellanåt är det är jäkligt bra och passionerat. Kärleken hittar ny glöd och åren går vidare tills man når nästa förändring. Det kan vara något så litet som en förändring i arbetslivet. Frun blir plötsligt erbjuden ett kanonjobb som chef på den nya klädavdelningen. Det innbebär mer arbete för henne. Mannen behöver ta mer ansvar för hem och barn. Nya roller, nya påfrestningar, nya beslut. Fortsätta eller skiljas? Kanske fortsättar man av rädsla eller så fortsätter man av kärlek. Perioder av lugn och harmoni blandat med oro och kaos drar med oss genom äktenskapet. Tiden blir till år som leder till nya förändringar. Barnen skall flytta ut. Plötsligt står kvinnan och mannen där ensamma. Ser varandra i ögonen, söker gemenskapen, glöden. Finns den kvar? Rollerna förändras. Föräldrarollen byts ut mot samborollen igen. Kvinnan kanske upplever tomhet och ensamhet. Mannen ser fram emot en tid av romantik, sex, upplevelser, resor. Det uppstår konflikt och med den konsekvenser. Finns kärleken kvar? Kan man lära sig älska igen? Finns glöden där under ytan? Överväger det positiva? Man går vidare, av trygghet, vana eller kärlek. Upplever stunder av stark gemenskap, hittar nya sidor man tycker om hos varandra. Tiden går och håren grånar. Barnbarnen kommer och med dem nya roller. Morfar och mormor/farmor och farfar. Glädjen över att hålla sitt barnbarn i famnen blandas med insikten om att livet börjar nå sitt slut. Kanske finner man ro och glädje, kanske gör ålderskrisen sitt intrång och skapar konflikter och slitningar. Paret som äntligen funnit tillbaka till varandra blir upptagna mor och farföräldrar. Trivs man i den nya rollen? Har man gjort det man velat i livet? Har man uppfyllt sina drömmar? Kan man uppfylla sina drömmar tillsammans? Nya frågeställningar, nya val och konsekvenser.

" Jag har fått lära mig älska min mans olika sidor genom åren. Människor förändras hela tiden och det gäller att varje gång en förändring sker ställa sig frågan, kan jag älska denna nya sida? Några sidor har varit svåra att älska. Min man var arbetsnarkoman en tid och den sidan hade jag väldigt svårt för. Men jag bestämde mig för att klara av det och det gjorde jag. Nu har lugnat ner sig och fått andra intressen, den sidan har jag lätt för att tycka om."

Kanske är det vad det handlar om hela tiden. Att acceptera att vi förändras och utvecklas. Att våga ge varandra friheten att förändras och utvecklas. Att sluta sträva efter det perfekta. Vi kan aldrig hindra förändring och utveckling men vi kan lära oss våga följa med i vågorna och vi kan alltid ställa oss frågan "Kan jag älska den här förändringen hos min partner?" Kanske växer sig kärleken starkare genom förändringsprocessen, eller så upptäcker man att klyftan blivit alltför stor. Och så fortsätter förändringsprocessen utveckla oss sekund för sekund, hårstrå för hårstrå.

Med detta vill jag avsluta med ytterligare några hjärnvärmande ord som jag fick höra av en av min lärare för ett tag sedan: "Kom ihåg att lika mycket som du får stå ut med din partner, får han/hon stå ut med dig."

 



Postat i: Blandat  Permalink   Kommentarer [3]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/me-linda/entry/p_ibland_kommer_insikter_n%C3%A4r
Kommentarer:

"Kom ihåg att lika mycket som du får stå ut med din partner, får han/hon stå ut med dig." /// Hej, bra tanke. Men man får hoppas att ingen är mer ond än den andre ... Kram Janne - gillar läget, din skrift är ...

Skrivet av Janne den 11 september, 2007 kl. 23:26 #

Kärleken är ett mysterium. Ja,visst.För det flesta. Fast om man lär sig förstå vissa saker kan de svåraste sakerna bli det enklaste. Egentligen är det inte så märkligt. Det gäller bara att bestämma sig. Är det rätt så är det rätt och då står man fast vid det.Har man bestämt sig för någon så gäller det, och det måste till mycket innan man ändrar sig. Där, ser ni, har ni en av kärlekens hemligheter. Det heter ju i nöd och lust och allt det där, och då måste man leva efter det.Annars blir man aldrig lycklig.

Skrivet av Systeryster den 12 september, 2007 kl. 15:03 #

Hej, har tänkt ännu mer, såhär ser jag idag på det. Vi växer alla genom åren, på bra och dåliga sätt. Växa, som i erfarenhet och lärdomar. När vi blivit "oss själva" kan det också betyda BRA saker. Jag har försökt lära mig förstå vad jag kan ge och förändra så att allt blir ett samspel. De värsta sidorna tycker jag man tidigt ska reagera på, efter år av snorkråkor tröttnar man, men man måste bestämma var man sätter ribban. Är toalocket, tandkrämstuben jämfört med snor eller fisar i otid? Visst är det en del som vi kan stå ut med "av kärlek", men ex ohygien eller smuts kan inte kärlek ens ersätta ... Man kan också växa ihop och få mer sidor man finner ihop, man ändras som tur är med åren. Vi diskuterar. Böcker, film, folk, alles. "vi människor förändras och utvecklas genom hela livet" stämmer väl men vi följer med och man måste hela tiden följas åt som två. Känner man mer och mer obehag av olika saker måste man ta upp det, diskutera, finna en lösning - som båda anser helt ok. Man får aldrig sluta berömma, ge komplimanger, vara tacksam för bra saker - det ger en kraft att tåla lite mer. Men jag personligen har gränser för vad jag skulle kunna acceptera. Fast med åren lär båda sig förstå - förhoppningsvis tillsammans. Klart är att en förälskelse när allt är nytt inte går att jämföra med 40-50 års äktenskap. Jag tror allt går i svackor, som livet självt oavsett ens partner. Må väl Janne

Skrivet av Janne den 15 september, 2007 kl. 15:10 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten