Ibland kommer insikter när man allra minst anar det. Satt halvslumrande och kollade på tv-serien House häromdagen. En kvinna sade där några tänkvärda ord om äktenskapet där budskapet var ungefär: Från början i ett förhållande är man den man tror att ens partner vill att man ska vara. Efter ett tag orkar man inte spela den rollen längre och man blir då den man är. Det är då förhållandet sätts på prov.  Detta budskap får mig att tänka på alla små irritationsmoment som brukar uppstå i ett förhållande. De klassiska "inte fälla ner toalocket", "klampa in med leriga skor", "släppa sig vid matbordet", "behålla tubsockorna på under sexakten", "tugga med öppen mun", "äta snorkusar", "gå omkring i mjukisbyxor och svettstinkande t-shirt", "flirta med allt som rör sig", "ohämmade raseriutbrott" m.m. Alla dessa olater kanske är en följd av att vi vågar bli de vi är efter en tid i förhållandet. Man orkar inte gå omkring och ständigt vara skärpt, snygg, kåt, glad och tacksam. Vad den insikten ska leda till har jag ingen aning om. Det var mest ett tröttsamt konstaterande som leder mig vidare till några andra tänkvärda ord jag läst. Det var en gammal tant som fick frågan om hur hennes äktenskap hållit i över 40 år. Hon svarade något sånt här: "Jag har fått lära mig älska min mans olika sidor genom åren. Människor förändras hela tiden och det gäller att varje gång en förändring sker ställa sig frågan, kan jag älska denna nya sida? Några sidor har varit svåra att älska. Min man var arbetsnarkoman en tid och den sidan hade jag väldigt svårt för. Men jag bestämde mig för att klara av det och det gjorde jag. Nu har han lugnat ner sig och fått andra intressen, den sidan har jag lätt att tycka om" Dessa ord har etsat sig fast i mitt inre och faktiskt räddat mig många gånger när mitt förhållande knakat. Kanske är det faktiskt så "enkelt" att vi måste förstå och acceptera att vi människor förändras och utvecklas genom hela livet. Från början är vi som sagt den person vi tror att vår partner vill att vi ska vara. Sedan blir vi mer och mer de vi är. Ex. Man vill utveckla förhållandet och flytta ihop. Där kommer första provet. Att bo och leva ihop med en annan människa är inte helt okomplicerat. Man är inte längre två älskande som träffas när behovet trycker på. Plötsligt är man sambos med allt vad innebär såsom onedfällda toalock och snorkuseätande. Någonstans där bestämmer man sig för om man orkar och vill vara ihop med sin partner ett tag till. Efterhand kanske man vill utveckla förhållandet igen, för att man tror att en förändring ska rädda förhållandet eller för att man faktiskt av ren kärlek vill göra något mer av förhållandet. Man bestämmer sig för att skaffa barn. Förändringsprocessen startar i första stund beslutet är fattat. Man är inte längre två älskande sambos, plötsligt är man mamma och pappa. Vi inträder nya roller. Kanske obekväma roller. Kanske roller som sitter bekvämt. Kanske blir vi chockade över hur ens partner förändras. Kanske saknar man tiden som var. Håller kärleken förändringsprocessen? Kan vi lära oss att älska de nya rollerna, mamma, pappa och barn. Där kommer ytterligare en kris. Väljer man att fortsätta att kämpa sig igenom de olika processerna, upp och nedgångarna? Emellanåt är det är jäkligt bra och passionerat. Kärleken hittar ny glöd och åren går vidare tills man når nästa förändring. Det kan vara något så litet som en förändring i arbetslivet. Frun blir plötsligt erbjuden ett kanonjobb som chef på den nya klädavdelningen. Det innbebär mer arbete för henne. Mannen behöver ta mer ansvar för hem och barn. Nya roller, nya påfrestningar, nya beslut. Fortsätta eller skiljas? Kanske fortsättar man av rädsla eller så fortsätter man av kärlek. Perioder av lugn och harmoni blandat med oro och kaos drar med oss genom äktenskapet. Tiden blir till år som leder till nya förändringar. Barnen skall flytta ut. Plötsligt står kvinnan och mannen där ensamma. Ser varandra i ögonen, söker gemenskapen, glöden. Finns den kvar? Rollerna förändras. Föräldrarollen byts ut mot samborollen igen. Kvinnan kanske upplever tomhet och ensamhet. Mannen ser fram emot en tid av romantik, sex, upplevelser, resor. Det uppstår konflikt och med den konsekvenser. Finns kärleken kvar? Kan man lära sig älska igen? Finns glöden där under ytan? Överväger det positiva? Man går vidare, av trygghet, vana eller kärlek. Upplever stunder av stark gemenskap, hittar nya sidor man tycker om hos varandra. Tiden går och håren grånar. Barnbarnen kommer och med dem nya roller. Morfar och mormor/farmor och farfar. Glädjen över att hålla sitt barnbarn i famnen blandas med insikten om att livet börjar nå sitt slut. Kanske finner man ro och glädje, kanske gör ålderskrisen sitt intrång och skapar konflikter och slitningar. Paret som äntligen funnit tillbaka till varandra blir upptagna mor och farföräldrar. Trivs man i den nya rollen? Har man gjort det man velat i livet? Har man uppfyllt sina drömmar? Kan man uppfylla sina drömmar tillsammans? Nya frågeställningar, nya val och konsekvenser.

" Jag har fått lära mig älska min mans olika sidor genom åren. Människor förändras hela tiden och det gäller att varje gång en förändring sker ställa sig frågan, kan jag älska denna nya sida? Några sidor har varit svåra att älska. Min man var arbetsnarkoman en tid och den sidan hade jag väldigt svårt för. Men jag bestämde mig för att klara av det och det gjorde jag. Nu har lugnat ner sig och fått andra intressen, den sidan har jag lätt för att tycka om."

Kanske är det vad det handlar om hela tiden. Att acceptera att vi förändras och utvecklas. Att våga ge varandra friheten att förändras och utvecklas. Att sluta sträva efter det perfekta. Vi kan aldrig hindra förändring och utveckling men vi kan lära oss våga följa med i vågorna och vi kan alltid ställa oss frågan "Kan jag älska den här förändringen hos min partner?" Kanske växer sig kärleken starkare genom förändringsprocessen, eller så upptäcker man att klyftan blivit alltför stor. Och så fortsätter förändringsprocessen utveckla oss sekund för sekund, hårstrå för hårstrå.

Med detta vill jag avsluta med ytterligare några hjärnvärmande ord som jag fick höra av en av min lärare för ett tag sedan: "Kom ihåg att lika mycket som du får stå ut med din partner, får han/hon stå ut med dig."