Mellantjejens blogg

Hej igen!

Känner att jag saknar mitt skrivande. Jag mår ju bra av att skriva av mig. Känner mig frustrerad ledsen irriterad sur dum elak ful och tråkig. Men jag är lite trött på mig själv liksom. Jag gillar inte den jag blir i vissa sammanhang och situationer. Jag undrar ibland vem jag skulle vara eller blivit i ett annat förhållande en annan relation? Om jag hade levt med någon som jag fick gråta hos, som lyssnade färdigt och var intresserad när jag vill berätta något, som uppmuntrade mig att våga när jag kände mig osäker och som jag alltid kunde känna en trygghet med. Jag hade inte riktigt kommit igen sedan senaste dippen och då kommer det ännu en djupdykning som hade med en trasig dator att göra. Där jag egentligen inte hade något med saken att göra men ändå lyckades jag på något sätt få skit. Han var så arg. Jag gillar inte skrik och bråk. Är nog väldigt konflikträdd. Vet egentligen inte varför. Vet inte hur jag ska bete mig när någon är så arg utan blir tyst drar mig undan och stänger av det jag känner. Dagen efter bråket var han jättegullig och vi har sex på kvällen. Det var längesedan 5-6 veckor. Dagen efter detta känner jag mig glad och full av tillförsikt inför framtiden men fortfarande lite försiktig. Då är han ännu en dag på uselt humör och skyller på trötthet. Men att bete sig illa mot de som man har närmast sig för att man är trött är inte ok! Då blev jag arg och sa ifrån ordentligt och sedan skärpte han sig men jag har lite ont i hjärtat. Idag ville jag visa en intressant artikel i en tidning och han bara brydde sig inte liksom. Jag känner mig liksom avvisad, oviktig och nonchalerad. Åh jag har så mycket jag skulle vilja prata med honom om. Jag skulle vilja veta vad han tycker och tänker och att han frågade mig och lyssnade klart. Jag vill ha det goda samtalet. Kommunikationen fungerar sådär, vissa dagar ok men jag saknar de där riktigt djupa samtalen där man känner att man verkligen kommer varandra in på livet.Där man längtar efter att prata med varandra om stort och smått och där man längtar efter att tillbringa tid tillsammans. Vi har levt så många år ihop men ibland känns det ändå inte som om vi känner varann så väl. Jag vill heller inte be om kramar o pussar och kysst någon har jag inte gjort på år. 

Jag skulle vilja vara lite mer modig, stå på mig lite mer, inte lägga ner min röst och göra som de andra tycker o vill utan stå upp mer för mig själv men det är svårt att bryta mönster och invanda beteenden.

Vem skrev den första kommentaren på förra inlägget? Är lite nyfiken:)

Det var skönt att ösa ur sig lite tankar! 

Kram på er!!