Mettes blogg

Det känns en smula konstigt. Men nu flyttar jag. Min blogg alltså. Byebye Passagen (som inte vill som jag vill längre). Tänker inte flyttstäda eller nåt, vill man (t ex jag) läsa sådant som skrivits här tidigare så går det bra.

Från och med nu hittar ni som vill besöka mig framöver här:

http://metterillion.wordpress.com

Ja. Inte från vårt hus då. Där vill jag bo. Alltid. Nu har ju förvisso livet visat mig, med all tydlighet, att det aldrig går att vara säker på nåt. Inte hur det kommer att bli, eller ens vad man själv kommer att tycka om det ena eller andra i framtiden, en annan dag. Men jag funderar på att flytta min blogg. Till ett snällare ställe som fungerar. Försökte i ett par dagar att komma in på bloggen här för att skriva nytt inlägg. In kom jag visseligen, men det gick inte att skriva - satt bara och glodde på en vit skärm. Efter ändringen passagen gjorde för ett tag sedan fattar jag inte längre hur jag ska göra för att lägga in exempelvis youtube klipp. Därav är hela bloggen lite mer tråkig och livlös. Så börjar jag också känna mig. Inte på grund av bloggen, utan de knepiga vändingar mitt liv tar. Jag antar att jag har ett stort finger med i det spelet. Men ändå. Det är inte särskilt mycket lättare för det.

Tålamod. Jag måste lära mig Tålamod. Det är såååå svårt!

En av de mycket smärtsamma sakerna just nu är att jag riskerar att mista en vän, en själsvän. Och att jag just nu kan göra mycket lite åt det. Det är någon annan som sätter stopp. Jag saknar vår kontakt så att det inte bara gör ont i själ och hjärta, det gör fysiskt ont. Skulle vilja lägga in youtubeklippet Snow Patrol med Chasing cars, den ger en ontskön liten tröst, eller säger något av det jag skulle vilja säga men inte kan.

If I lay here
If I just lay here
Would you lay with me
and just forget the world

Senaste veckan bjöd på en del ledsamheter. Och prövningar. Och kanske något steg bakåt. Jag har under våren ju vaknat upp från en lång dvala, men inte heller det är alltid lätt eller glatt. Igår blev det i alla fall en lite guldkant på tillvaron, trots att dagen inte innehöll en enda djembe eller dans. Faktiskt "bara" kollegorna.

I april anordnade ju Korpen en stegtävling för kommun- och landstingsanställda. Min arbetsgrupp om 5 personer anmälde sig. Laget Som Satsar. Ni fattar va? LSS. Och det visade sig att vi gick och vann i kommunen. Vi fick en prissumma att dela på, vinsten skulle gå till någon hälsobefrämjande, gemenskaps eller äventyrsaktivitet. Vi behövde inte fundera länge. Vi valde spa. På gatan nedanför vårt socialkontor finns ett nytt spa. Som min brorsa varit med och byggt. Vi fick ta emot priset och ett diplom i Stadsparken i onsdags och igår njöt vi så av segerns sötma. Vi hade fri tillgång till relaxen med stort bubbelbadkar, bastu, vilstolar och juice. Så fick vi också varin timmas massage, förutom en ab kollegorna som tog halva tiden massage och halva floating. och så fick vi en jättegod kycklingssallad. Åh, vi hade det så gott! Det här skulle vi kunna tänka oss att göra varje tisdagskväll.

Det märks att skolan närmar sig med stora kliv. Redan nästa torsdag är det avslutning på Lilltösens skola. Tonårsdottern har sin hett efterlängtade skolavaslutning tisdagen därpå. Veckan på det är min sista innan semestern. Ska bli såååååååååå skönt med semester! Maken ska arbeta i Spanien två av mina semesterveckor. Jag har inte riktigt bestämt vad vi andra ska hitta på då. Känner för att ge mig iväg på äventyr med töserna... Vet bara inte vad. Någon som har några bra förslag? Har också fått för mig att köpa en liten bärbar dator, ca 12.1 tums skärm. Men det är ju en djungel med datorer - vilka är bra och vilka är det inte? Ask the internet. Bara det att internet är som fåordig karl. Inte mycket till hjälp... ;-)

Jag syftar tillbaka på förra inlägget. Dagen efter, fredagen, visade sig bli värre. Min bästa vän Kinnas pappa dog på morgonen. Det var egentligen inte oväntat, han var inte kry. Men hur det än är går det inte att vara förberedd ändå. På att ena stunden finns personen där, i nästa gör han det inte. Kinna och hennes bror var hos deras mamma. Jag åkte dit för att åtminstone försöka vara till något stöd. Det var inte så lätt, sorgen jag kände var dubbel. Dels för hennes pappa, men också för hennes mamma. 64 år i fysisk ålder, men redan berövad så mycket värdighet och liv efter de strokes hon drabbats av att hon kunde tas för att vara 30 år äldre. Livet är inte rättvist. Det var så mycket jag önskade att jag kunde göra. Förutom att lyfta sorgen lite så de kunde få utrymme att andas, så också att hela de hjärnsynapser som dött eller skadats. Jag kunde inte göra något av det, förstås.
Och jag misstänker att det är som det ska, åtminstone när det gäller smärtan och sorgen.
Att mista någon är hemskt.
Att inte kunna göra något åt det som stroken tagit är svårare att acceptera att jag inte kan.

Jag ser en bild för min inre syn.
Kinna och jag är runt 19 år och har lånat hennes föräldrars gamla saab. Registreringsbokstäverna var GUT. Följdaktligen kallade vi bilen Gutten. Eftersom vi härskade över Gutten vid just denna resa hade vi hängt vår maskotorm i backspegeln. Den var av rosa plysch, berikad med en ståltråd inuti för att kunna formas hur som och så hade den värdens sötaste huvud och tunga. Den var med andra ord hemskt ful. Vi hade dragit ut den i sin fulla längd och lät den hänga spikrakt från backspegeln. Den gungade käckt till bilens alla rörelser. Det var jag som körde, en vacker midsommardag på en slingrig grusväg på östkusten, på väg hem. Det var Kinna som pekade och sa "Titta, det är en båt på kyrktaket". Det var jag som tittade för att försöka se vad sjutton det var för båt som tagit sig upp på kyrktaket, istället för att hålla ögonen på vägen. Det var vägen som helt plötsligt svängde 90 grader till vänster och Bob Marley som från bilstereon sjöng "ojojoj" under hela förloppet som följde.

Hastigheten var knappt 50, men det räcker långt på en smal grusväg med just rullgrus på vägkanten. Vi tog kruvan på två hjul, fick sladd och var bara lite i diket på vägens högra sida. Med fart for vi mot vägens vänstra dike. Jag vred på ratten för fullt och vi for i diket med bredsidan istället för nosen. Diket var just urgrävt och ganska djupt. Jag började resonera i huvudet för mig själv, ännu innan bilen stannat. Om vi blir kvar här nere, tänkte jag, blir det hemskt svårt att komma upp. Behöver nog en traktor att dra upp oss typ. Besvärligt. Jag gasade på och med viss motvilja hoppade Gutten upp på vägen igen, dammig och en smula mörbultat. Jag provade att lägga i ettan och släppa upp kopplingen försiktigt. Jo då, det gick att åka. Lite grann. Vi rullade fram mot kyrkans parkering, där vi klev ur för att beskåda förödelsen. En punktering på höger framdäck och en förskjuten framaxel, åt höger tror jag. Eller om det var vänster. Pssch... lät det bakom oss. Vi vände oss om och såg hur höger backdäck började sjunka ihop. Två punkteringar. Trots vår bergänsade kunskap och erfarenhet av bilar visste vi att Gutten inte hade två reservdäck i skuffen. På darriga ben uppsökte vi närmsta hus, fick låna telefonen och ringde Kinnas föräldrar.

Jag minns inte exakt vad vi sa, vare sig i telefonen eller när de efter nära på två timmars körtid dök upp, i den nya fina (hela) bilen, med ett extra däck. Men jag misstänker starkt att vi yrade om båten på kyrktaket. Under tiden vi väntade på att de skulle komma fick jag gott om tid att titta på båten på kyrktaket. Det var inte så spännande som jag just då hade hoppats. Om jag inte missminner mig var det vindflöjel av svart plåt som föreställde en båt. För att lugna oss gick vi ine en stund i kyrkan också. Inte blev jag frälst den gången heller, men jag slapp ju se Gutten en stund.

När Kinnas föräldrar kom klev hennes pappa bekymrat runt sin älskade gamla saab. Han sa inte mycket, mumlade lite för sig själv. Kände, klämde och drog här och var. Började byta däcken. Vi klev nervöst omkring honom, redo på utskällningen. Som inte kom. Sedan satte han sig vid ratten. Vi satte oss i den andra bilen, med Kinnas mamma som chaufför, varvat med mig. Upp i sadeln igen. Vår utsikt alla milen hem var Gutten som såg en smula sne ut, Kinnas pappa som stramt tittade framåt och kämpade för att hålla den motvilliga bilen på vägen. Den drog envist åt höger. Eller om det var vänster. Och så ormen, som så rosa och fin glatt svängde några dm från hans huvud, käckt gungade till bilens alla rörelser. Misstänker att Bob Marley fortsatte sjunga "ojojoj" också. Det gick bara inte att hålla sig för skratt, hur mycket vi än skämdes över vad vi ställt till med. Att han inte kastade ut ormeländet genom framrutan som en projektil, eller ströp oss med den säger vilken fantastik person han var. Och att vi fick låna Gutten igen, bara den var tillbaka från bildoktorn ;-)

Det finns flera fina, glada och roliga minnen. Det känns gott att tänka på dem nu.

Hu. Var på riktigt fel humör igår. Sådär så det fysiskt känns i kroppen, i ton, en vibration som liksom är ostämd. Jag skyller på håret. Hade använt lilltösens kombinerade schampoo och balsam på morgonen. Katastofalt resultat! Håret var, förutom att det hade en ful utväxt efter senaste toningen, platt (trots lockmousse och trattföning) och flygigt. Ja, ni som varit med om det förstår känslan. Tur jag inte hade strumpyxor som envisades med att hasa ner i grenen också. Då hade jag nog mördat någon stackare som sagt det allra minsta irriterande. Hu! Ber om ursäkt till stackars Anglofilen som inte alls fick en snäll och förstående människa i andra änden när hon ringde. På tal om ringa ja, headsetet till telefonen hade gått sönder också. För mig är det riktigt illa. Med min illa tilltygade nacke funkar det inte särskilt bra att hålla telefonluren mot örat - musklerna i nacken får spatt. Alltså, inga långa samtal. Inget bra det heller när man pratar med en ledsen vän...

Försökte råda bot på håret igårkväll i alla fall. Ny toning. Och total bojkott av hemskt schampoo/balsam. Ingen utväxt går att skönja längre. Men lite flygigt är det ändå... Morr. Skulle behöva göra något riktigt trevligt - som gå på spa. Och det ska jag - på tisdag! Vår LSS-grupp vann kommunens stegtävling som hölls i april. Vi fem gick 540 385 steg tillsammans och i snitt 18 013 steg per person och dag (rekommenderat antal steg per dag är mellan 10 000 - 12 000 för att det ska "göra nytta" för hälsan). 2 700 kr vann vi, så nu ska här spa:as! Veckan därpå ska vi på en minikonferens. Med en övernattning. Har hänt 1 gång på mina 7 år här. Ska bli roligt att komma iväg och se något annat än de här korridorerna!

Och så behöver jag nog spela djembe med trumvännerna. Misstänker att jag kommer spela rätt hårt till en början, men efter några timmar är nog den där ostämda tonen inom mig ur systemet ;-) Ger jag den inga hörselskydd så har den inte en chans!

Jag lyckas visst alltid göra samma sak, hur trist jag sedan inser att det är. Men allt har en ände och korven har två. Det jag pratar om är att läsa klart, eller lyssna klart en bok. Är den bra ärdet ju näst intill omöjligt att sluta. Nu senast har jag lyssnat på Kajsa Ingemarssons Små citroner gula. En mycket mysig och trevlig lyssnarupplevelse. Hon läser den själv, så det blir verkligen rätt betongingar på rätt ställe (får man anta). Jag har haft den i mp3-format i mobilen och lyssnar när jag går till eller från jobbet. Eller är ute och går överhuvudtaget. Eller diskar. Eller lagar mat. På slutet nästan hela tiden. Ville ju veta hur det skulle gå med citronerna och Kummel.

Och sedan händer det. Den är slut. Jag fick veta hur det gick med sedan är det ju liksom SLUT. Och det känns så tomt. Det samma gäller när jag envisats med att läsa som en tok, kan liksom inte leva utan boken. Och så - slut. Och då ställer mig mig samma fråga igen och igen. Varför ha så bråttom, varför inte låta det ta sin tid, njuta av läsningen/lyssnandet och det kvar lite längre. Men det är väl som det är. Tålamod är inte min största dygd.

Älskar att lyssna på Marian Keyes böcker också. det är Rakel Molin som läser och det gör hon helt fantastiskt underbart. Det är en fröjd att lyssna på. Dock en viss fara. Man kan börja skratta högt, oaktat var man för tillfällen råka befinna sig - i kön i affären, på en buss, gåendes ensam längst vattnet. Fast, det kan jag väl bjuda på...

Idag ömmar kroppen en smula. Inte så kontsigt, jag hade drygt två intensiva timmar i Afrika igår. Fast vårt eget Afrika, som denna gång låg vid Lilla Havets strand,  i en röd stuga med stort allrum. Jag har ju lite fastnad vid att spela djembe, men denna gång dansade jag. Och det var så kul, en sån rejäl energiboost. Hjärtat pumpar, lugnorna hävs och svetten rinner. Man lever och är i kroppen fullt ut! Vilken känns idag, träningsvärken avslöjar verkligen var man är som mest otränad.

I fredags stod jag och frös vid stallet. Genrep på Hästens dag på Lilltösens ridskola. Två timmar i gråkylan. Hu! Hästens dag skulle ha varit igår, söndag, men fick ställas in på grund av vädret. Vilken tur, för det var ännu kallare igår. Och så kunde jag ju dansa istället.

Kombination frysa som en tok ute i snålblåsten och sedan dansa som en tok har dock kroppen lagt in en invändning mot. Idag är halsen lite svullen och det känns tungt över bröstet att andas. Skulle vara skönt att ligga kvar i sängen och läsa en bok hela dag. Eller förresten. Energin från igår skulle nog göra det omöjligt. Bättre att dansa igenom denna dag också ;-)

Körskoleläraren sa: "Ni sitter i passagerarsätet och er elev kör. Som mer erfaren bilförare upptäcker ni en cyklist som är på väg att korsa er väg. Eleven har inte upptäckt cyklisten än. Vad gör ni?"
Följande bild visades.

Först var det tyst i lektionssalen. Sen sa flera:
"Förmodligen precis sådär - PANIK!"

Sen kan ju vem som helst fatta att det inte är så särskilt bra.
Jag gav Tonårsdottern en blick och sa:
"När jag säger (förmodligen skriker) BROMSA! så gör du det, oaktat om du fattar varför eller inte. Börja INTE argumentar!"
Hon, som var förskräckt nog över att vara där över huvud taget (njae, kanske inte) sa:
"Ja mamma, jag ska bromsa när du säger det."
Thats my girl! Mammas ord är din lag. I alla fall i trafiken. Gärna därutöver också.

Vid syntestet visade sig att hon hade utomordentlig syn. "Vi kan kalla dig Falken", sa körsloleläraren. Det är ju onekligen bra.

Fast faktum är att jag inte blev avskräckt så som jag trodde. Jag ser till och med fram emot att vi kan sätta igång. Å andra sidan har vi inte betalat in till länsstyrelsen, eller postat körkorts- och handledaransökan än. Så än så länge är vi väldigt trygga ;-)

är jag. Jajemensan! Att ta körkort kan ta tid. Att ta körkort är dyrt. Att ta körkort kräver att man har någon att övningsköra med. I alla fall krävs det (förhoppningsvis) inte så många körlektion på trafikskola om man har någon ann övningsköra med.

Alltså, när tonårsdottern nu fyllt 16 har jag anmält henne, mig och pappan i huset till en handledarutbildning på trafikskolan imorgon. Tanken bakom: Hon får lång tid att övningsköra på = mer vana och erfarenhet. Så länge hon bor hemma finns ju vi där att övningsköra med. Flyttar hon hemifrån innan hon börjar finns risken att det till slut inte blir något körkort - pengarna behövs till annat. Typ att leva och betala hyra och så. Egentligen är det väl bra att inte köra en massa bil med tanke på miljön och så. Men, det kan underlätta också. Som att få jobb, till exempel.

Det är bara det att jag inte förrän nu egentligen insett vad det här innebär. Ja, just det. Att jag faktiskt ska ÖVNINGSKÖRA med henne. Det betyder att jag ska sitta i passagerarsätet. Nada ratt där. Nada pedaler heller, för den delen. Nada kontroll. Iiiiiiiiiih! *gör en Munchs Skriet* Inte det att jag tror att hon kommer att klara det. Det är bara det att jag ska göra det också...

Helgen i Stockholm var kanon! Det är helt underbart att komma till vännen där, vara Mette alltigenom ett tag. Alltså inte praktiserade mamma eller fru, eller för all del LSS-handläggare. Ibland behövs det. Att solen strålade och att Stockholm visade sig från sin allra bästa sidan skadade inte heller. Konserten med Flogging Molly, som ser sig vara Irländska, was great! Har lite skutt och sprätt i benen fortfarande. Att sångaren hade fel i vissa aspekter var inte så mycket att bråka om: "Many years ago your country invaded ours. Tonight we invade yours..." Det var faktiskt inte svenska vikingar som härjade på Irland. De begavs sig mestadels åt helt motsatt riktning. Men det kunde vi bjuda på den här kvällen.

Hemma i trädgården förundras jag över hur mycket syrénbuskar, eller snarare träd, vi har. Och varför de blommar redan nu. I min värld, när jag var liten, blommade alltid syrénerna lagom till skolavslutningen i juni. Till midsommar har väl det mesta blommat över. Känns konstigt. Det är helt fantastiskt skönt att ha trädgården igen, även om vår inte blivit så ompysslad under åren och jag inte riktigt vet var jag ska börja. Man känslan. Mmmmm. När jag klippte gräsmattan igår blev hela jag tjusigt beströdd med vita mjuka körsbärsblomsblad där jag gick under frukträden. Fick lite mysig och nostalgisk Astrid Lindgrenskänsla... 

4 timmars trumpelande i solen i underbara människors sällskap, tårna lekandes med gräset och lärkan firande i skyn. Det kallar jag en optimal torsdagseftermiddag...! Så fantastiskt! Rysmyyyyyyyser!

O i eftermiddag åker jag till bästevännen i Stockholm. Att Flogga Molly ska vi roa oss med på kvällen .

...på den starka känsla som överväldigade mig. Fast egentligen borde jag väl ha förstått det, redan innan. Så är det väl att vara mamma, och jag har ju varit det i 16 år nu. Men ändå.

Min tonårsdotter skulle arbeta på sitt första riktiga jobb 1 maj. Ett riktigt slitjobb från tidigt morgon till sen kväll, som kanske inte står högst på tonårsflickors önskelista. Fast vilka jobb som de har en sportlig chans att få gör det? Hon skulle i alla fall arbeta på en marknad, för en sådan där kedja som har våffelvagnar, hamburgevagnar, tex-mexvagnar, pizzavagnar och you name it. I och med att min bror känner den som har hand om personalen hamnde Tonårsdottern på det schysstaste stället; dvs fiket. Där är det inte flottigt och trångt, utan är ett tält där diverse mackor och kakor, kaffe, te och läsk serverades. Hon skulle stå där tillsammans med en erfaren vuxen, för kassa, kaffemaskiner och sådant är inte så lätt att sköta till en början.

Naturligtvis åkte resten av famijen till den aktuella lilla marknaden för att titta på henne. Hon förbjöd oss inte ens. När vi väl kom dit insåg vi att det fanns hur många vagnar och tält som helst och det tog oss en god stund att kika igenom alla för att se var hon var. Vi hittade ett tält som såg lovande ut. Jag smygkikade lite från sidan in bakom disken med kassa. Det stod en ensam ung kvinna där, håret i tofs och med keps och i övrigt klädd som alla andra i de där tälten och vagnarna. Hon log och tog betalt av en kaffesugen gäst, knappade vant på kassan medan hon då och då kastade ett öga på kaffemaskinen som bryggde nytt kaffe. Nähä, tänkte jag. Inte var hon där heller. Tills jag fick syn på hennes skor. De kände jag mycket väl igen. De var nämligen mina, snällt utlånade till dottern så att hon inte skulle behöva förstöra sina vita tygLacoste. När det sekunden efter gick upp för mig att den unga kvinnan bakom kassan var Tonårsdottern knöt det sig brutalt i hjärtat och magen av starka moderskänslor och tårarna steg omedelbart i mina ögon av stolthet. Min lilla tjej, bara står där och är nästanvuxen och fixar allt med bravur! Och så fick jag stå där och torka tårarna precis som jag gjort när hon var mindre och var med i Luciatåget, i talangjakten på skolan eller var med på hopptävling på ridskolan. Jag var bara inte beredd på det nu

Ja, jag vet. Vissa har det i huvudet, andra på andra ställen. Historien bakom att det var sågspån i min bh idag är faktiskt inte så avancerad som det kan verka. Nej, jag försökte inte fylla ut den med något (jag är medveten om att det finns bh:ar med stoppning. Eller vad det nu heter). Jag tror inte heller att huvudet läckte (även om det är en avsevärd mängd sågspån i håret också, vilket kan få en att undra). Fel, fel, fel.

Jag har helt enkelt utfört trädgårdsarbete idag. Det började med att jag klippte gräset. För att göra det fick jag huka mig under en gren här och en gren där medan gräsklipparen halv motvilligt tuggade sig fram över gräset. Extra tungkörd under grenarna var den också. Så kan jag ju inte ha det alla varv runt trädgården med gräsklipparen som somrarna brukar generera. Här skulle grenar kapas så i alla fall en liten Mette inte behöver utföra allt för vågade gymnastiska övningar för att ta sig fram med gräsklipparen under dem. Så fram med grensågen! Nu var ju idag en varm, underbar, solig dag.  Jag hade linne, och av någon förunderlig anledning, kjol på mig när jag gav mig i kast med trädgårdsarbetet (det sistnämnda påverkade inte själva historien). Grenarna som skulle väck var mestadels över mig. Och de hämnades genom att sprätta hur mycket sågspån över mig som helst när jag skred till verket med sågen. Kan ha varit jag och sågen som orsakade att så mycket sågspån hamnade på mig, men jag är inte helt övertygad. Väl inne, efter en produktiv och aktiv stund ute kliade det lite här och där. Mest där bh:n har sin uppgift. Jag kan berätta att det kan rymmas ganska mycket sågspån i en bh, och det är inget skönt om man fortfarande har den på sig

Två ölburkar, två ölfalskor och så en tom kattmatsburk. Det var vad som låg uppradade vid en av parkbänkarna jag passerade på väg till arbetet i morse.

Någon eller några har haft en riktigt festkväll igår.

Man skulle kunna tro att jag glömt något. Som att blogga, till exempel. Eller, med tanke på förra inlägget, att elaka tanden verkligen gått till attack. Så är det inte. Som tur är. Glömt något? Ja, alldeles säkert! Men inte att blogga. Det är bara det att livet liksom kommit imellan. Sådant i livet jag inte orkar blogga om, även om ämnet som sådant är näst intill outtömligt. Kommunikation. Sådant som att kvinnor är från Venus och män från Mars. Jag är i stort behov av en babbelfisk. Nån som har en till övers?