Mettes blogg

Älskar de underbara ljusglimtar de flesta av oss omger oss med så här års, när det annars mest bara är så mörkt.

Här är några av de ljusglimtar som jag vill dela med mig av...

 

Innan vintern kom tog jag och kameran en promenad i vår nya omgivning. Så här ser den ut i höstaktig skrud.

Jag gjorde ju ett bildspel av min sommarpromenad till jobbet. Hur vägen till jobbet såg ut på hösten efterfrågades, och här är några av de bilderna. Motiven är inte helt de samma, jag och kameran fångades av andra vinklar denna vackra årstid. (Korniga-mobilmorgon-bilderna i förra inlägget är ju också från min väg till jobbet...)



Lyssna gärna till denna låt. Den är så fylld av mina tonårshöstar - vackra, vemodiga och fyllda av så mycket känslor.

Min fina morgonpromenad försökte jag ju fånga med min mobil.
Det blev något, eh, surrealistiskt korniga bilder.
Fast på något sätt ganska passande för ändamålet ändå, även om älvorna inte riktigt ville låta sig fångas...

Bildbevis på att vårt nya hem finns. För med risk har en och annan börjat tvivla...



Som ni ser är en del charmigt och fint, annat som typ garage, kräver en stor sats omtanke och handbegriplighet framöver. Fast lite tufft är det, att det varit ett bostadshus en gång i tiden. Och nej, det är inte genom dörren ni ser som vi försöker ta oss in med bil. Inte för att den än så länge får plats inne i byggnaden. Garage har man väl till annat än bilar...?

En vän till mig träffade en präst igår. För honom förklarade hon sin syn på Gud. Hon såg Gud som en smått förvirrad SYO-konsulent. Medan hon och jag talade om detta i telefonen några timmar senare kände jag av en förändring i atomsfären coh gick ut på balkongen för att se vad det var och tog med kameran ifall det var något utöver det vanliga (grannarna). Det var en smula oroväckande, det måste jag erkänna. Hedning som jag är...



Det slutade med blixtar och dunder. Och regn. Och ja just det - hagel. Lite domedagsvarning men mer än så blev det inte.
Puh!

Inte för att jag hade trott något annat.
Men ändå.

Grannarna i huset skulle Han/Hon/Den/Det där uppe ovan molnen (bakom sitt SYO-konsulentskrivbord) gärna få göra något åt. I natt var det fart på dem igen. Karln skrek i telefonen i nästan en timma om otrohet och hur j-vla dum huvudet personen i andra änden var - det spelar liksom inte roll var i byggnaden, eller utanför, han befann sig - det hördes betydligt mer än önskvärt ändå. Sedan kom tonårsdottern farande med sina kompisar på sina (av grannkarln) hypertrimmade mopeder. (Mopederna hörs, om jag säger så.) Många gånger åkte de, och lika många gånger kom de tillbaka. Och varje gång de kom, redan innan de hunnit stänga av sina hemska mopeder, så skrek tonårsdottern tonårshysteriskt åt sin pappa. Han i sin tur hade ju ångan uppe och gastade tillbaka för fulla muggar. Så skrek de till dess den yngre generationen burnade iväg för att efter en kvart vara tillbaka igen.
Jag längtar såååååååååååååååååååå att få flytta. Om 17 dagar...!

Ett litet bildspel från våra dagar på Hönö. Västkust = sommar... Att regnet strilar ner nu igen gör inte så mycket när det trots allt varit sommar ändå. Och de två senaste dagarna har jag och lilltösen spenderat på långa sandstranden vid lilla havet här hemma. Inte dumt det heller, bortsett från all sand som blir fripassagerare både hit och dit. Som till vårt golv i lägenheten, till exempel ;-)

Nu när det är klart med att huset faktiskt är vårt (!) så kan jag äntligen lägga ut mitt bildspel om min ny väg till jobbet...;-)Sista bilden är tagen ett par hundra meter innan själva centrum av stan, där jag jobbar.



I slutet av september får jag börja gå den här vägen, för då flyttar vi. Fast då kommer jag omges av sprakande höstfärger. Myyyys!

Eller Vår Ölandsresa.

Förra gången vi skulle åka till Öland, på sommaren, regnade det i flera dagar innan. När jag natten innan vi skulle åka fick en underliga känsla i kroppen och gick ut i köket på vårt då "nya" 70-talshus blev jag blöt om fötterna. Det regnade in, eller rättare sagt regnat letade sig in genom vårt platta hustak och skvimpade lite halvdiskret ner på vårt fina köksgolv. Med följden att resan fick ställas in.

I år kom vi iväg, det ska mycket till att regna in genom taket till en lägenhet på bottenplan. Inte regnade det särskilt mycket heller. Då. Första dagen på Öland visade sig bli rätt fin. Det seglande runt lite illavarslande moln på himlen men de hade det goda sättet att ibte släppa ut något innehåll på oss då. Vi till och med badade i havet utan att bli våta från ovan också.

Nästa dag däremot, gav molnen igen. Det regnade och regnade och regnade. Regnkläderna stod till slut inte emmot. För så klart var vi ute en hel del. Här skulle det utflyktas och ses saker, minsann. Humöret var inte på topp hela tiden hos hela familjen samtidigt, det vore lögn att påstå. Men vi överlevde, hade rätt trevligt ändå. Och vi såg en del annat än hemma, förstås. Sista dagen fick vi lite blandad kompott gällande väder. På kvällen gottade vi oss i anläggningens relaxavdelning med pool och bastu. Någon golf blev det inte. Maken hade en kansig idé om att vi skulle på pröva på lite svingar på drivning rangen. Haha. Jag kan tacka regnet för att de inte blev så. Tack, tack. Fast lite kul hade det kanske varit ändå? En kille informerade oss om stället och konceptet och var jag tvungen att fråga hur det kom sig att just jag fick ett erbjudande hemskickat till mig. Han sa att han inte visste. Trodde inte ens att det var det hole-in-one jag fick på TV-spelet för så där 16 år sedan. Det tror jag.



Vår familj har lite egenheter för sig när vi är ute och åker bil. Så fort vi ser några kossor i en hage säger vi "hej hej kossorna!" och så vinkar vi, oftast lite Drottning Silvia-likt. Alla utom tonårsdottern, förstås. Hon stänger effektivt oss larviga ute genom att vara förbunden med sin Ipod och sluta ögonen. Åker vi förbi en hage där alla kossorna ligger ner klappar vi tre gånger i händerna och säger (med eftertryck) "HURRA". Det var maken som introducerade detta beteende en gång i tiden. Jag tror det ska ha med fiskelycka att göra. Har aldrig funkat. Fast hejar på kossor gör vi jämt.

Trodde ett tag att jag höll på att bli vuxen. Det vore kanske på tiden. Eller kanske inte? I alla fall uppfyllde jag under en period 3 kriterier. Tyck om öl, vin och dricka kaffet svart. Kriterierna gällande de alkoholiga dryckerna kvarstår (check!). Värre är det med kaffet. Har alltid förr druckit det med socker och mjölk. Ganska mycket av de varorna, även fast den koffeinrika varma drycken regerade till största delen, överraskande nog. Under en period lyckades jag i alla fall dricka kaffet just svart. Om jag tyckte det var gott? Njae, men det gick. Så råkade jag ta en sådan där pås-cappuccino ni vet, och så var det mer eller mindre kört. Och så lärde jag mig att många restauranger, i kaffe-på-maten, snarare hade i gift än kaffe i kaffepannorna och att ända sättet att neutralisera giftet var med motgiftet socker och mjölk. Så vips blev jag o-vuxen igen, halvt om halvt. Så det kan gå...

Jag är också oförbätterlig när det gäller detta med att köpa hus. Eller tro att vi håller på att köpa hus. Varje gång vi måste dra oss ur för att buden blir orimliga så är jag otröstelig och förtvivlad. Jag ser oss för evigt dömda till denna lägenhet i huset som ägs av gubben gud glömde. (Enligt ryktet hade han en hjärtattack häromsistens. Men återupplivades i ambulansen.)(Nu har det visat sig att pelletsen är slut och att det knappt finns någon olja kvar i tanken. Slutledning - inget varmvatten. Och vad säger gubben - hyresvärden gud glömde - om det? "Det skiter jag  i". Jippie!) Jag vet inte hur många hus vi nu trott vi var på väg att köpa och flytta i. Det har varit jobbigt att inse att det inte bidde något och sedan packa sakerna och flytta ut igen, och tillbaka till lägenheten. Om så bara i huvudet. Men sedan startar det om igen. Jag är åter övertygad om att detta, minsann, är vårt nya hem. Detta objekt har jag som ett tvång att passera varje dag, även fast det inte alls ligger på vägen till något annat. Det är ett hus i en av de äldsta delarna av stan, nära kanalen. När man är där är det som att vara i en liten by på landsbygden, för ganska länge sedan, typ när förra seklet var ungt. Huset är byggt som tidigast 1909, fast har modernisterats en del sedan dess. Och jag bara längtar efter att få flytta dit. Och jag har inte ens varit inne i huset ännu. Visningen är inte förrän på söndag. Hujeda! Men jag längtar så efter en egen trädgård igen, längtar så hem...

 

Helgen i Stockholm hos Anglofilen var underbar. En massa sol, stros, god mat att matcha det goda sällskapet med och goda drinkar på spring-nota. Och så vackra motiv att dela med sig av...

Tog en efterlängtad vårpromenad idag. Började hemma, med katten som sällskap. Sedan blev jag så nedstämd av utsikten från vår lilla uteplats att jag flydde på cykeln först på jakt efter en bra stig i skogen (fann ingen) och sedan till stranden. Vår fantastiska strand, även i april. Välkommen att följa med! Sommaren har verkligen hälsat på idag...(Texten är på engelska, jag vet. Det är inte hybris, men tanken är att bildspelet eventuellt ska hamna på min MySpace sida...)