Mettes blogg

Idag ömmar kroppen en smula. Inte så kontsigt, jag hade drygt två intensiva timmar i Afrika igår. Fast vårt eget Afrika, som denna gång låg vid Lilla Havets strand,  i en röd stuga med stort allrum. Jag har ju lite fastnad vid att spela djembe, men denna gång dansade jag. Och det var så kul, en sån rejäl energiboost. Hjärtat pumpar, lugnorna hävs och svetten rinner. Man lever och är i kroppen fullt ut! Vilken känns idag, träningsvärken avslöjar verkligen var man är som mest otränad.

I fredags stod jag och frös vid stallet. Genrep på Hästens dag på Lilltösens ridskola. Två timmar i gråkylan. Hu! Hästens dag skulle ha varit igår, söndag, men fick ställas in på grund av vädret. Vilken tur, för det var ännu kallare igår. Och så kunde jag ju dansa istället.

Kombination frysa som en tok ute i snålblåsten och sedan dansa som en tok har dock kroppen lagt in en invändning mot. Idag är halsen lite svullen och det känns tungt över bröstet att andas. Skulle vara skönt att ligga kvar i sängen och läsa en bok hela dag. Eller förresten. Energin från igår skulle nog göra det omöjligt. Bättre att dansa igenom denna dag också ;-)

Körskoleläraren sa: "Ni sitter i passagerarsätet och er elev kör. Som mer erfaren bilförare upptäcker ni en cyklist som är på väg att korsa er väg. Eleven har inte upptäckt cyklisten än. Vad gör ni?"
Följande bild visades.

Först var det tyst i lektionssalen. Sen sa flera:
"Förmodligen precis sådär - PANIK!"

Sen kan ju vem som helst fatta att det inte är så särskilt bra.
Jag gav Tonårsdottern en blick och sa:
"När jag säger (förmodligen skriker) BROMSA! så gör du det, oaktat om du fattar varför eller inte. Börja INTE argumentar!"
Hon, som var förskräckt nog över att vara där över huvud taget (njae, kanske inte) sa:
"Ja mamma, jag ska bromsa när du säger det."
Thats my girl! Mammas ord är din lag. I alla fall i trafiken. Gärna därutöver också.

Vid syntestet visade sig att hon hade utomordentlig syn. "Vi kan kalla dig Falken", sa körsloleläraren. Det är ju onekligen bra.

Fast faktum är att jag inte blev avskräckt så som jag trodde. Jag ser till och med fram emot att vi kan sätta igång. Å andra sidan har vi inte betalat in till länsstyrelsen, eller postat körkorts- och handledaransökan än. Så än så länge är vi väldigt trygga ;-)

är jag. Jajemensan! Att ta körkort kan ta tid. Att ta körkort är dyrt. Att ta körkort kräver att man har någon att övningsköra med. I alla fall krävs det (förhoppningsvis) inte så många körlektion på trafikskola om man har någon ann övningsköra med.

Alltså, när tonårsdottern nu fyllt 16 har jag anmält henne, mig och pappan i huset till en handledarutbildning på trafikskolan imorgon. Tanken bakom: Hon får lång tid att övningsköra på = mer vana och erfarenhet. Så länge hon bor hemma finns ju vi där att övningsköra med. Flyttar hon hemifrån innan hon börjar finns risken att det till slut inte blir något körkort - pengarna behövs till annat. Typ att leva och betala hyra och så. Egentligen är det väl bra att inte köra en massa bil med tanke på miljön och så. Men, det kan underlätta också. Som att få jobb, till exempel.

Det är bara det att jag inte förrän nu egentligen insett vad det här innebär. Ja, just det. Att jag faktiskt ska ÖVNINGSKÖRA med henne. Det betyder att jag ska sitta i passagerarsätet. Nada ratt där. Nada pedaler heller, för den delen. Nada kontroll. Iiiiiiiiiih! *gör en Munchs Skriet* Inte det att jag tror att hon kommer att klara det. Det är bara det att jag ska göra det också...

 

Har haft en trumupplevelserik helg, utöver att släkten kom och firade den där nästan vuxna kvinnan som bor under samma tak som mig. Alltså min förstfödda dotter. Hon fyller 16 år i veckan. Det är väldigt mystiskt, jag tror det är något lurt med det hela. Hur har hon lyckats samla på sig så många år? Hon måste ha hoppat över några...

Angående min älskade djembe var den och jag och producerade en massa ljud tillsammans med de två riktiga trummarna på:
1) Workshop i afrikansk dans på Feel good 
2) Bibliotekspersonalens afrikanska dans i en liten skolgymnastihall.
Man kan ju undra hur jag hamnat mitt i allt det här. Måste vara för att jag är så enormt cool. Eller kanske snarare fräck. Jag missar inte ett tillfälle att spela tillsammans med de andra, och att jag får vara med och "praktisera" är bara så kul! Räknade efter. Det är exakt två månader sedan jag började spela djembe. Jag får inte längre lika ont i händerna. Däremot ondare, tröttare i armmusklerna (ja, jag har något muskelliknande där). Vi kan spela en rytm nonstop i upp emot 20 minuter. Snacka om mjölksyra!

Igår var jag också till frissan. Borde ha gått dit för ca tre månader sedan, men ibland är det visst helt omöjligt att ringa och boka en tid. Kan ju undra varför. Jag togs först omhand av en elev. Hon skulle tvätta håret på mig. Och det gjorde hon. Och gav mig världens underbaraste huvudmassage under tiden. Myyys! Där kunde jag ha stannat länge! Sedan kom jag på varför jag drar mig för att gå och klippa mig. Två anledningar:
1) Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.
2) Det gör ont i plånboken.

Juristen kom inte förra måndagen. Han fegade ur och stannade hemma och kräktes. Idag kom han med nöd och näppe; halkade först omkring i snömodden i Stockholmsområdet en lång stund. Började nästan tro att han inte vågade komma till oss alls. Men idag har vi, trots de dåliga oddsen, haft honom att rådbråka hela dagen. Jag brukar vanligtvis mer eller mindre krevera av att sitta rätt upp och ner på en stol en hel dag. Oftast byter jag ställningen en gång i minuten och är nära att trilla av stolen rätt som det är, för att jag far runt för mycket. En gång var det helt tvärtom, då somnade jag. Vi satt i en ganska liten samling (ca 10 personer) och lyssnade på vår utvecklingssamordare, eller vad han nu hade för titel, som flummade iväg i sina långdragna beskrivningar av hur äldreomsorgen skulle kunna komma att se ut framöver. Tror jag att det var. Jag somnade till, som sagt. Efter det satt jag som Mr Bean och försökte mer eller mindre hålla ögonen öppna genom att hålla upp ögonlocken. Hu, vilken dag!

Men idag, sittandet till trots, var jag vaken hela dagen, satt halvstill och lyssnade med spetsade öron och hade 1000 frågor. Hade han nu sånt besvär med att komma till oss var det ju bäst att det blev valuta både för pengarna och tiden. Verkar spännande att vara jurist. Fast kanske inte lika spännande som att vara LSS-handläggare, trost allt. Idag blev jag kallad för hänsynslös, dessutom. Inte av en brukare eller anhörig, som tur var, det hade varit mer ledsamt. Utan för att jag vill att de insatser som beslutas om i slutänden blir verkställda. Så nu får jag skriva under mina beslut med:
Mette, Den Hänsynslöse LSS-handläggaren

Tufft.

Och förresten sa juristen följande, med tanke på bekymret i min förra blogg: Delegat har tolkningsföreträde. Meaning: den som har delegation från socialnämnden (= jag) är den som har rätt att tolka lagen och fatta beslut enligt den (= inte verksamheten som ska utföra insatsen). Ha!

Vaknade imorse till regnets ojämna rytm mot fönstret. Trots det log jag. Jag låg ju faktiskt kvar i värmen under täcket och behövde inte ge mig ut så tidigt. Och den underbara känslan av 3 timmars trumspelande i fantastiska människors sällskap under gårdagskvällen satt fortfarande i kroppen och i själen... Ord på rytmer jag aldrig hört om förut svävade runt i tankarna för att såsmåningom (förhoppningsvis) slå rot: Soko, Lamba, Kakilambe, Macrou. En helt ny värld. Och jag är en total utbölning och nykomling.

Angående själva spelandet har jag hur mycket som helst att lära. Slagen blir inte så distinkta att det alltid går att skilja dem åt. Att tre slag ska kunna vara så svåra! Uthållighet - ja, tjena! Efter någon minuts spelande i vissa rytmer knyter sig stackars triceps (ja, de små som finns) och protesterar högljutt! De har ju inte behövt göra något på år och dar, ju! Ibland händer det att jag råkar koppla in hjärnan och faktiskt tänker på hur jag ska göra med händerna. Det faller aldrig väl ut! Hjärnan bör vara avslagen, annars stör den bara! Problemet är som många säkert vet, att hitta avstängningsknappen...

Idag har jag umgåtts i andra goda vänners lag. Pratat, varit ute och gått, myst med bäbis, ätit blåbärspaj och så pratat en massa mer. Livet har alla möjliga goda stunder...;-)

Först var det turer omkring 64-åringen som regerinsgrätten inte beviljade prövningstillstånd, sedan var det 45-åringen var 14-åriga dotter tvingat att skaffa ny lägenhet fast mamman inte själv ville flytta. Och så var det 15-åringen som ville på läger. Däremellan kom hon som ville ha utökad assistans för en kortare resa. Och 20-åringen som ville ha fortsatt ledsagning för bussträning. Sist och i storlek minst var det 2-månaders bäbisen som inte ville använda sig av andningsmaskinen som den ibland behövde och vars föräldrar vill ha hjälp när de till slut ska få komma hem från sjukhuset. Och så rullar det bra med en salig blandning folk varje dag på jobbet. Puh. Inte undra på att jag så gott som aldrig hinner ikapp...!

...i halsbandet jag till och med har på mig. Två guldringar i sällskap med guldhjärtat jag fick när jag var liten. Tjusigt! 

Ikväll är det dags igen. Inte för vanligt trummande vid kökssoffan i vårt 1800-talshus, utan tillsammans med de andra trummarna på kursen. ;-) (Pappa säger att jag ska vara försiktig med trummandet hemma, man vet aldrig om väggarna håller. Fast vaddå, har huset stått här i över 130 år står det väl pall för det här också? Det är ju i alla fall inte puts på väggarna, då vore det nog värre.)

Det är avstressande att trumma på Djemben. Och det behövs. Mest stressigt är det förstås på jobbet. Skulle med andra ord behöva ha den där. Hm. Något säger mig att det inte vore allt för uppskattat av arbetskollegorna. Och jag kan förstå det, faktiskt. Det är liksom inte lätt att spela tyst och rofyllt på den, den är gjord för någonting helt annat. En rytm jag lärt mig är till för förförelse. Återigen hm. Det vore kanske spännande att ta med den till jobbet och se vad det kan leda till... Eller kanske inte.

...och så verkar jag helt plötsligt ogift. På vänsterhandens ringfinger lyser förlovnings- och vigselringarna med sin frånvaro. Jag har spelat trummor som en besatt den senaste veckan, och hemläxa nr 1 är att komma ihåg att ta av sig ringarna, annars blir det väldigt mycket ajaj i och med att fingrarna svullnar och har sig. Och eftersom jag så gott som aldrig annars tar av mig mina ringar har jag väldigt svårt att komma ihåg att ta på dem igen. Måtte jag lägga dem på samma ställe hemma jämt, annars är risken stor att jag blir helt utan dem, är jag rädd. Blir svårt att förklara det för maken...;-)

Det ska bli intressant att se om jag kommer ihåg något sedan sist. När jag tänker efter kommer jag ihåg början på den dansen vi lärde oss. Och slutet. Mitten är ett enda virrvarr i mitt huvud just nu. Det blir skoj! Det värsta är att jag verkar ha fått en muskelinflammation mellan skulderbladen, så att röra det minsta på skuldrornna och armarna gör ont. Det är inte bra i afrikansk dans. Man rör mycket på skuldrorna och armarna också förutom baken. Jag får väl göra en lightversion...

Igår blev Lilltösen mycket glad. Imorgon blir hon troligtvis ännu lyckligare. Hon ska få en tidig födelsedagspresent. Kalle. Vi var och tittade på honom igår kväll. Han smällde till en gång med ena bakfoten och sedan sträckte han snällt fram huvudet så att Lilltösen kunde klappa den lena pälsen mellan öronen. Hon smälte som vax. Det gjorde vi andra med. För att vara kanin var Kalle mycket trevlig och kelig. I morgon ska vi troligtvis hämta hem honom. Fast Kalle lär han inte få heta länge till. Lilltösen tycker kanske Stampe. Tonårsdottern, som har svurit och lovat att hon aldrig ska ta hand om den, säger Svante. jag förelog Långöra. Lilltösen har mycket att fundera på nu.

Att skaffa kanin medförde en bra sak. För att rymma den stora buren inomhus (Kalle är inte van att stå ute i det fria så vi börjar med att han får vara garage-inne först) är att vi var tvungna att röja och rensa bland de flyttkartonger som blivit kvar i garaget. Där stod också fortfarande alla våra pappkassar med LP-skivor. Vi kommer att ha svårt att förvara alla inne i vårt lilla hus, så nu är det utrensning som gäller. Är det någon som vill ha intervju- och konsertskivor med Jimmy Page? En del skivor har jag sparat på bara för att jag tyckte de var bra/kul förr men som jag aldrig lyssnar på idag och som knappast kan ha något större värde heller. Som Mötley Crüe, Hanoi Rocks... Fast vem vet, de kanske är jätteheta på vinyl fortfarande?

Inte nog med magsjukan förra veckan, rara Telia kastade ut oss med buller och bång också. Eller rättare sagt, de tjurade över att vi skulle byta till annan leverantör av både telefon och internet, antar jag. Det är väl ok, men de bröt telefonen och internet flera dagar innan det var dags. Så inte bara att jag var isolerad i hemmet av först egen sjukdom och sedan lilltösens dito, utan jag var också avskuren från omvärlden avseende fasta telefonen och internet. Hu! Det slog mig att människosläktet överlevt årtusenden utan varesig telefon och internet. Fast det är svårt att tro. Det fick i alla fall mig att klättra på väggarna ;-) Kanske att det kommer igång idag, vi får se. Och det var faktiskt så att jag längtade till jobbet, även om det nu till stor del berodde på internetmöjligheten där...

Faktum är ju att det är väldigt mycket som jag lagt över på internet - som att anmäla och begära vård av sjukt barn hos FK. Sköta mina bankärenden. E-posten där flera människor skickar information och förlitar sig på att jag läser den och kommer att svara. Och alla saker man kan kolla upp: När kommunen hämtar julgranen, vilka öppettider isbanan har, när man sitter där och nästan funderar sönder hjärnan på vad skådespelaren i filmen man tittar på har varit med i för film mer , köpa mp3-bok, spela snood och andra livsviktiga saker.

Så om jag inte varit särskilt aktiv här i cybervärlden den senaste tiden beror det på det - nada internet hemma.

Första soliga dagen, på riktigt, för i år. Nästan första soliga dagen i Metteminne, var det igår. Och i detta solsken skulle jag först sitta på tåget till Stockholm, och bara njuta, med en bra mp3-bok i mina hörlurar. Sedan skulle jag träffa Anglofilen och vi skulle ta dagen som den kom, ända till kvällen då vi skulle se på Riverdance på Circus. Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Allt jag såg av solen igår var det här:

Att den lyste på fönsterfodret och gav ett milt ljus i mitt rum. Och så den underbart blå himlen, förstås. Har man som jag fått magsjukan så fanns det inte så mycket annat göra. Idag klarar jag i alla fall att sitta upprätt en stund. Fast en rätt så kort en. Ska nog lägga mig och beskåda den blå himlen och milda ljuset som slipper in mellan gardinerna igen.

Och drömma om att se Riverdance på riktigt.
På Irland...

I förrgår gjorde jag något för att bekräfta att jag är en virrpanna och tämligen oklok. Igår försökte jag kompensera för det, och lyckades ganska bra.

Så här var det. (Har jag förresten sagt att jag älskar vår pelletskamin? Den ger sådant varmt ljus och skön värme.) I förrgår hade vi pelletskaminen, i hjärtat av huset, avstängd några timmar på kvällen. Framåt läggsdags tyckte jag det började bli lite kallt. Så jag bestämde mig för att tända den igen. När jag öppnade luckan insåg jag att det var bäst att få bort lite aska innan jag tände. Till saken hör att de senaste 100 gångerna är det maken som tålmodigt pysslat med detta. Jag är inte fullt lika tålmodig. Jag öppnade de små luckorna i botten och en del av askan trillade lydigt ner i behållaren under. Sedan var det askan som inte lika lydigt vill trilla ner, utan höll sig kvar lite här och där. Jag tog, precis som maken brukar göra, den specialutformade lilla borsten och borstade försiktigt ner askan i behållaren. Sedan lade jag tillbaka borsten, nöjd med min insats. Mitt mål nu var att tända den. Jag gjorde enligt anvisningarna och lade lite pellets i det lilla tråget där pelletsen ska brinna. Jag duttade på tändgel, tryckte igång fläkten i kaminen och tände. Jag stängde luckan och det tog sig bättre än någonsin.

Så gick vi och lade oss. Slutet gott allting gott. Trodde jag, ja. Mitt i natten, närmare bestämt kl 03.05 kom lilltösen in i vårt rum och tassade fram till mig. "Mamma, det luktar så konstigt på mitt rum". Trött som var tänkte jag bara säga att vi skulle titta (lukta) på det imorgon bitti. Men så tyckte jag att en misstänkt lukt även smygit sig in i vårt rum. Jag började ana oråd. "Vad luktar det då?" frågade jag. "Rök och massor" sa hon och jag flög ur sängen. Fast innan jag gjorde det slog till maken och sa finkänsligt "JÄKLAR! Jag glömde stänga luckorna!"

Så fort som jag flög ner för trapporna, bar så som gud skapade mig, har jag aldrig gjort tidigare. Jag visste vad som väntade mig, och det gjorde mig knappast gladare. Röklukten var påtaglig och luften inte riktigt så klar i trappan som den brukar. Bakom glaset på kaminen var en stor hög av pellets, som pyrde och rök sipprade ut genom utblåset där det egentligen bara ska komma varm luft. Gör man som jag, glömmer att stänga luckorna, så fungerar inte syresättningen inne i kaminen och det brinner inte lika bra. Matningen av pellets bryr sig inte om det, utan pluttar ut små pelletsar ända tills det slutar att brinna helt där inne på grund av att elden blir kvävd. Och det ryker av bara tusan och hela huset luktar rök. Både maken och jag har lyckats med detta ett par gånger redan. Sååå retligt och eländigt och jag tror varje gång att kaminen blir förstörd. Man måste stänga av kaminen och sedan vänta i en evighet till den svalnat, öppna och städa ur all halvbränd pellets.

Den här gången vaknade lilltösen i tid. Det brann fortfarande lite granna. Det räckte med att stänga av matningen manuellt, och efter en halvtimma med idog men trött övervakning, hade den överflödiga pelletsen brunnit undan och det gick att sätta igång matningen igen. Jag var i vilket fall som helst så arg och irriterad på mig själv och i gasen för att jag trodde att nu, nu har jag pajjat kaminen och hela huset kommer att brinna upp, så jag somnade inte om på ett par timmar. Röklukt gör också att alla sinnen per automatik är på helspänn, såvida man inte tappat medvetandet av gifterna i röken förstås.

Igår, jag vet inte var jag fick modet ifrån, det måste ha varit den dåliga sömnen och pelletsvaket, så fick jag för mig att göra ett förkortat högskoleprov på nätet. När jag kom till de logiska uppgifterna, eller matte eller vad det nu ska vara blev jag så där arg som jag kan bli när jag ingenting fattar. Jag skulle räkna ut något utan att få en enda siffra. "I en trädgård finns det ett antal buskar som behöver klippas. En del är redan klippta. Hur många av buskarna i trädgården ska klippas?" eller något liknande. Grrrr! Hur f-n ska jag kunna veta det?!?! I fall någon undrar så är jag envis. Så jag gjorde uppgifterna ändå, fast jag härjade åt dem att de var helt dumma och inte gick att klura ut. Ordförståelsen krävde inte samma utbrott. Lite trött på mig själv blev jag i läsförståelsen. Det var ju på svenska, och det kan jag ju, ändå fick jag läsa om det flera gånger för att förstå vad som stod. Till viss del kan det ha berott på lilltösen och maken som höll på bakom mig med att försöka fästa en ballong i taket genom statisk elektricitet. Som tur var använde de inte mitt hår. Då hade de suttit i taket istället, det kan jag lova! Engelskauppgifterna gjorde jag medan jag mycket passande pratade med Anglofilen i telefonen (jag frågade inte om hjälp). Och faktiskt, efter att jag tryckt på "rättaknappen" efter jag löst alla uppgifterna så framkom att om jag skulle ha presterat motsvarande på ett helt prov, skulle jag på 1.6 poäng av 2.0 möjliga. Av de de 7 logiska uuppgiterna hade jag i alla fall klarat 4 och i de andra deltesten gick det ännu bättre. Jag är inte helt hopplös ändå, även om jag inte har mycket lucknärminne att skryta med...

Och jag hade en sådan igår. En första gång att gå på hockeymatch. Jag gav det som födelsedagspresent till maken och med det allra trevligaste sällskapet, dvs mig, tonårsdottern och hennes pojkvän. Lilltösen tyckte det lät långtråkigt och valde att åka till farmor istället. Jag valde förstås hans favoritlag med match på hemmaplan. Det var med andra ord av till Jönköping eftersom laget är HV71. De mötte Modo. Fast jag köpte biljetterna nästan två månader i förväg så fick vi nog de allra sista platserna. Det innebar att vi satt på en kortsidan, allra längst upp, alldeles bland stålbjälkarna i taket. Jag lider av höjdskräck. Big time. Även tonårsdottern. När vi kom fram till trappan och platserna, som alla stupade brant nedåt, grabbade vi tag i varandra och började nästa hyperventilera. Nåväl, vi tog oss till platserna, sen satt jag mest där och mådde illa. Till slut, innan matchen började faktiskt, släppte värsta svindeln och det gick bättre.

En bild lyckas visst sällan fånga hur det egentligen var, men jag gör ett försök...

Nu är det så här att jag inte är särskilt intresserad av sport och inte heller ishockey. Men om jag råkar sitta framför TV:n när det är till exempel OS eller VM i nästan vilken sport som helst så kan jag visst intressera och engagera mig. Sämre än det är jag inte. Då lever jag mig in och kommenterar och har mig. Säkert väldigt störande för andra.

Nu satt vi i alla fall där och jag skulle se min livs första hockeymatch på riktigt. IRL, tänka sig. Och jag fattade inte ens när matchen började. Jamen vadå då? Det var ju ingen som sa något, helt plötsligt var pucken i spel och de for runt som yra höns på isen. Vad jag menar är att jag, lite TV-hockeyvan som jag är, väntade mig att höra ett par kommentatorer följa och kommentera matchen, så som det är när man tittar på TV. Det kändes helt surrealistiskt att det nu bara var en stor frånvaro av sådana röster och de bara for runt där nere. i mina ögon hur som haver. Nu var jag tvungen att själv uppmärksamma - och framför allt förstå vad som hände i matchen. Jösses. Det tog en bra bit in i trejde perioden innan jag vande mig.

De två första perioderna var helt mållösa. Från mitt perspektiv såg det ut som om spelarna var lika taffliga och förvirrade som jag skulle ha varit i deras skridskor (som jag förövrigt säkert hade drunknat i). I sista kom målen, främst för Modo. Tyckte synd om maken och tyckte att HV kunde ha ansträngt sig lite mer och sett till att vinna nu när han/vi äntligen var där.

Nåväl, nu är jag i alla fall den erfarenheten rikare och jag fick ett tillfälle att försöka bemästra min höjdskräck, även om det tilll en början inte var särskilt angenämnt :-). Det blev en skaplig torsdagskväll på det stora taget!

vad har då hänt detta år - 2007? Ojoj. Ja. En hel del. Stått ut med hyresvärden Gud glömde. Jag verkligen fått veta vad det kan innebära att vara mamma till en tonårsdotter. Jag miste min älskade katt. Maken och jag har varit gifta i 7 år. Jag har varit på tre av mina vänners bröllop. Och viktigast av allt - Vi har hittat hem igen.

Nu återstår att säga, och önskar er alla, ett riktigt Gott Nytt År!