Mettes blogg

...blir katten, enligt maken, fast jag misstänker att han menade att katten skulle bli kladdig om tassarna ifall han gick på nymålade plankan. En sådan enkel felsägning som kan förgylla en hel dag;-) Vår keliga men mycket uteälskande inte fullt äkta norska skogkatt Chili tycker om att vara ute. Ofta och mycket. Han idds ofta inte komma in på natten, som vanligt folk. Man jag tror han börjat tycka att det faktiskt är en smula kallt om nätterna nuförtiden. Han har därför hittat ett ypperligt kryp in där han kan värma svansen och även slippa bli blöt i pälsen överlag. Han har utnyttjat en smal springa i plåttaket över matkällaren, som alltså börjar i markhöjd och är lätt att komma åt. Där inne finns löv, gamla spindelnät och det bästa av allt - mycket finfördelat sågspån. Jag skrev väl att det är en norsk skogkatt. Även om han inte har en stamtala och hans pappa är en vanli bonnakatt så ser han på pricken ut som en norsk skogkatt. Skulle vi kunna ställa ut honom, avsaknaden av en stamtavla till trots, skulle han nog bli Best in Show för just den rasen. Norska skogkatter har päls. Mycket och långhårig. Chili är inget undantag. Långhårig katt + sågspån = ingen lyckad kombination. Jag har ägnat åtskilliga plågsamma minuter att försöka borsta hans päls i kylan på yttertrappan för att inte få hela huset fullt av sågspån. Och de millimeterstora sågspånen verkar väldigt sugna på att komma in i värmen hos oss, så de håller sig duktigt kvar bland all pälsen. Varken Chili eller jag har uppskattat den stunden särskilt. Så idag spikade maken för en planka för springan. Och så behandlade med olja han för att den skulle klara vädret bättre. Där av att kissen skulle bli tassig om kladdarna om han skulle dit och försöka komma in i sitt gömma igen. Stackars Chili, inget mysigt krypin kvar! Hoppas han väljer att komma in i stugvärmen istället...

Sitter med tungt hjärta och konstaterar att det obevkligen är måndag. Sorgemåndag. Om 3 timmar åker vi till veterinären med vår älskade katt för den långa vilan. Det känns inte klokt, men är sant. Eller jag vet ju att det är klokt på sätt och vis. Inte många skulle ha orkat med alla behandlingar med katten och kanske framför allt inte att få sofforna nedkissade både nu och då. Men ändå. Jag tycker så synd om Ofelia. En sådan nedrig anledning att gå hädan. Men, gör vi det inte nu så finns risken att hon blir allt sämre och kissar på ännu fler ställen. Jag vet, jag försöker in i det sista övertyga mig om att vi gör rätt. Det är inte lätt. Men att ha det som det är fungerar inte längre heller. Och risken finns att hon mår sämre än jag förstår. Hon sprang in i ett trappsteg med väldigt fart igår, missade totalt att bedöma avtåndet mellan stegen. Hon försökte sätta sig i soffan och kissa fast vi satt bredvid. Det bara vill sig inte.

På eftermiddagen igår målade och dekorerade flickorna "kistlocket" med fina motiv och med ett stenkors. Ofelia satte sig bredvid och tittade på. Inte så jätteintresserad. Jag kan förstå henne. Sedan gick maken och jag ut i trädgården och valde ett fint ställe för hennes vila. Medan vi genomförde grävandet av en liten grav låg kissen och sov i värmen från pelletskaminen i hallen. Världsordningen är i olag och jag är mer vilsen än någonsin. Är det makabert eller fullt naturligt? Inte vet jag, det känns som en overklig och konstig dröm som jag inte lyckas vakna ur.

Nu har vi nästan, fast mycket nästan, bestämt oss för att låta vår älskade katt Ofelia somna in. Hennes kissande i soffan vill inte ge sig. Vi har redan kastat en soffa och två fåtöljer på grund av detta. Och madrassen i sista soffan (som alltså är en bäddsoffa) är nu helt förstörd - lukten går inte att få bort - och måste nu kastas. Utan madrassen som uppfyllnad under dynorna kan vi inte ens sitta i soffan. Och den är den enda bekväma sittmöbeln vi har kvar. Blir att sitta på golvet framför TV:n ikväll... Vi vågar inte köpa något nytt ifall hon börjar kissa i de möblerna också...

Ofelia verkar ha lite ont i kroppen och det har börjat rycka i hennes ben då och då när hon ligger för att vila. Det här låter hemskt, men det skulle kännas bättre om hon var riktigt påtagligt sjuk och inte åt, inte drack, inte pratade med mig: Då skulle det vara lättare att fatta beslutet, för att hon uppenbarligen led. Men nu. Hu, det är hemskt. Under ett par kvällar har jag gråtit floder över situationen och av ångest över att mista min kanske trognaste livskamrat. Och vad gör hon, det lilla livet? Jo, när hon märker att jag är ledsen kommer hon till mig, sätter sig i mitt knä och spinner tröstande för mig, tittar på mig med omtänksam blick och låter mig blöta ner hennes päls med tårar. Lilla kissen, det är ju för dig jag gråter!

Vi har testat så mycket sedan hon började med att kissa i soffan i början av året. Två penicillinkurer, homeopatmedel, diet på kokt fisk och ris, aloeverajuice och linfröolja. Men det har inte hjälpt, hur gärna jag än viljat tro att det skulle göra det. Det är kanske lilla hjärnan, som veterinären jag talade med i morse sa, samt att hon börjar bli till åren. Fast runt 68 i människoår känns ju inte som så mycket...

På fikarasten på jobbet talade vi om när husdjur dör, eller måste avlivas. Om barnen ska vara med eller inte, om man ska lämna kvar djuret hos veterinären som sedan ombesörjer att det kremeras eller om man ska ta med det hem och begrava det själv. Vi kom fram till att barnen, om de själva vill, ska vara med och att man försöker göra en fin stund av det, att låta dem ta farväl av vår älskade vän. Och att själv begrava henne i trädgården och göra en fin plats att sätta ljus och blommor på så länge det känns viktigt och bra. 

För döden finns ju. Den kommer att komma för oss alla, människor som djur. Vi kan inte skydda någon ifrån den, eller det kanske vi kan till en början, men har man egentligen gjort barnen en tjänst då? Är det inte ovetskapen om vad som händer och hur man gör som skapar mest oro? Jag vet inte, men jag tror det.
Vad tror ni?

På måndag har vi tid hos veterinären. Han prata om att ta ett blodprov för att se om det är levern det är fel på. Ger lite hopp genom att prata om en p-spruta som kanske annars kan rå på Ofelias hormorner om det är de som spökar. Fast hon är ju sterilierad sedan många år, vad kan då sprutan göra? Vet inte. Jag vet inte om vi, familjen och katten, orkar mer experiment. Men visst är det hemskt, fatta beslut om att låta henne somna in om det eventuellt, kanske finns något mer vi kan göra...
Usch. Så känns det. Usch.

...att hon älskar mig men att hon inte mår bra, har ont, svårt att andas och känner sig yr och konstig. Jag kände mig faktiskt lite yr och konstig också, men det hängde samman med att läsa om vad min katt sa. Jag har alltså fått konsultationen från djurkommunikatören. Svårt att veta om det som hon skriver stämmer, hur mycket jag ska tro på det. Fast ett par detaljer berättade djurkommunikatören om som jag inte hade delgivit henne något om innan. Detaljer som rör de andra familjemedlemmarna.  Och det som över lag var mest positivt i det hela är att hon tror att Ofelia kan bli frisk. Hon kissar i soffan för att hon har ont när hon kissar och mår dåligt. Det är hennes sätt att visa att det inte står rätt till. Kruxet är kuren djurkommunikatören föreslår. Den innefattar piller. Som ska sväljas. Av katten. Det är där kruxet blir högaktuellt. Vi får så gott som aldrig i henne ens ett enda avmaskningspiller, här gäller flytande preparat som också måste tvingas i katten men med bättre resultat än med piller. Lär gå åt mycket plåster här hemma. Kanske dags att plocka fram arbetshandskarna och tåliga skyddskläder. Kattens ömma känslor för mig kommer med stor sannolikhet dala drastiskt under de närmsta veckorna...

Ofelia sa också att Chili, den andra katten, inte är något egentligt problem, bara han inte försöker vara så närgången. Hon orkar helt enkelt inte med "vilda killar". Jag kan förstå henne...;-)

En katt, Ofelia, har mig som sin människa. Det har hon haft sedan dag ett då hon kom hem till oss. Vi har en katt till, och han är mest sin egen, fast han har tonårsdottern som sin människa. För det mesta.

Ofelia har det senaste halvåret nyttjat soffa och en viss fåtölj som toalett att kissa i nu och då. Inte uppskattat alls av hennes människa (jag) och hennes familj. Det sägs att de flesta katter som gör på det här viset protesterar mot något och talar om det på detta sätt. Fair enough. Men vad? Det kan tydligen vara stora eller helt (för oss människor) oväsentliga saker. En katt som beter sig på det här sätt kan ju också förstås ha ont, vara sjuk. Vår glufsar och äter som alltid, men har verkat hängig ändå. I början av sommaren gav i henne en penicillinkur. Då piggnade hon till (fast inte just när vi tvingade i henne medicinen - då blängde hon surt) och slutade kissa på andra ställen än i kattlådan. En månad senare var det igång igen. Penicillin igen. Inte bättre. Nu står sofforna på kant och vårt hem ser ut som ett slagfält, bara för att hon inte ska kunna kissa i dem. Då går hon på lådan, som tur är.

Men vad är det då som är fel? Är hon sjuk och har ont? Är det ålderkrämpor (12 år?) eller är något hon inte gillar?

Nu älskar jag ju denna katt. Får svårt att andas och en hård elak klump i magen av att tänka mig att leva utan henne (det vet ju ni som läste min blogg för ett drygt år sedan, efter vi flyttat och hon försvann i några dagar). Vi hör ihop. Hon sover på min arm och jag sover på hennes tass. Jag klappar henne, kliar henne under hakan och hon kittlar mig i ansiktet med sina långa morrhår. Jag fixar helt enkelt inte att bara ta bort henne utan att veta vad det är för fel, och om det är något jag kan göra åt det. Det går bara inte.

Alltså har jag tagit kontakt med en djurkommunikatör. Spännande, tänker nog en del. Idiotiskt, tänker andra. Jag har ingen aning, men jag är villig att pröva. Imorgon ska hon kommunicera med min katt. På distans. Det är smidigt. Eller? Att läsa tankar kräver väl egentligen inte att befinna sig på samma plats, även om jag inte klarar det. Fast det klarar jag inte även om jag är på samma plats, när jag tänker efter. Nåväl. Jag är nyfiken. Undrar om det kommer märkas på katten när hon djurkommunikatören kommunicerar med henne? Fast kan det verkligen märkas på den katt? De är ju som de är, menar jag. Lystrar efter ljud ingen annan hör, tittar på saker ingen annan ser. Alternativt inte bryr sig alls, möjligvis gäspar...;-) Jag undrar vad hon kommer att säga... "Jag tycker det är fel färg på väggarna i hallen". Eller "Jag vill lyssna på P1, inte P3" eller "Jag gillar inte heller hyresvärden." Nävars, men det ska bli lite spännande tycker jag. Och jag hoppas vi får svar på vad som är fel för henne.

Jag kunde först inte tro mina ögon. Där utanför vår altandörr, på de regnvåta plattorna, var något som egentligen passade in väldigt bra i miljön (det vill säga ute), om det inte vore för storleken. Han var betydligt större än sina bröder. Eller kusiner. Eller vad de nu är, de där normalsmå. Fick fram kameran och ett värmeljus som referenssak. Dessvärre, insåg jag nu, tog jag ur lite fel vinkel, bara för att jag vill ha med hans "ansikte", vilket jag uppenbarligen inte lyckades så bra med ändå. Hade jag tagit bilden mer från sidan hade ni sett att hans "hus" i stort hade samma omkrets som värmeljusets, sett ur stående vinkel. Jaja, man kan inte lyckas med allt. Hade hur som helst ingen aning om att vi hade så stora "hussniglar" i Sverige, har aldrig haft hm, förmånen, att träffa någon sådan förut i alla fall. Har ni det?