Mettes blogg

Ja. Inte från vårt hus då. Där vill jag bo. Alltid. Nu har ju förvisso livet visat mig, med all tydlighet, att det aldrig går att vara säker på nåt. Inte hur det kommer att bli, eller ens vad man själv kommer att tycka om det ena eller andra i framtiden, en annan dag. Men jag funderar på att flytta min blogg. Till ett snällare ställe som fungerar. Försökte i ett par dagar att komma in på bloggen här för att skriva nytt inlägg. In kom jag visseligen, men det gick inte att skriva - satt bara och glodde på en vit skärm. Efter ändringen passagen gjorde för ett tag sedan fattar jag inte längre hur jag ska göra för att lägga in exempelvis youtube klipp. Därav är hela bloggen lite mer tråkig och livlös. Så börjar jag också känna mig. Inte på grund av bloggen, utan de knepiga vändingar mitt liv tar. Jag antar att jag har ett stort finger med i det spelet. Men ändå. Det är inte särskilt mycket lättare för det.

Tålamod. Jag måste lära mig Tålamod. Det är såååå svårt!

En av de mycket smärtsamma sakerna just nu är att jag riskerar att mista en vän, en själsvän. Och att jag just nu kan göra mycket lite åt det. Det är någon annan som sätter stopp. Jag saknar vår kontakt så att det inte bara gör ont i själ och hjärta, det gör fysiskt ont. Skulle vilja lägga in youtubeklippet Snow Patrol med Chasing cars, den ger en ontskön liten tröst, eller säger något av det jag skulle vilja säga men inte kan.

If I lay here
If I just lay here
Would you lay with me
and just forget the world

Man skulle kunna tro att jag glömt något. Som att blogga, till exempel. Eller, med tanke på förra inlägget, att elaka tanden verkligen gått till attack. Så är det inte. Som tur är. Glömt något? Ja, alldeles säkert! Men inte att blogga. Det är bara det att livet liksom kommit imellan. Sådant i livet jag inte orkar blogga om, även om ämnet som sådant är näst intill outtömligt. Kommunikation. Sådant som att kvinnor är från Venus och män från Mars. Jag är i stort behov av en babbelfisk. Nån som har en till övers?

Nu är det eländigt. Lilltösen trillade teatraliskt ihop nedanför trappan (naturligt föll hon nerför hela trappan, om man frågar henne). Hon har slagit sig sönder och samman, alla var dumma i skolan och tänker hon efter har nog alla i familjen varit dumma också. Ingen bryr sig om henne! Vadan utlöste denna tragedi? Jo, ordet "läggsdags". Får jag höra det ordet blir jag djupt och oförställt glad! Sova - något av det bästa som finns! Men så är jag inte 8 år heller. Glömde det...

På jobbet är det krig. Vår verksamhet har bestämt sig för att bestämma vilka beslut jag ska fatta på myndighetssidan. I alla fall i ett specifikt ärende. Konstigt. Trodde myndighetsbeslut skulle fattas av myndigheten. Men vad vet väl jag? Jag står mitt i orkanens öga, tillsammans med mina närmsta chefer. Omkring oss virlvar ilskna och upprörda och morrande verksamhetschefer och vevar med händerna och höttar med nävarna. Jag glor storögt och fattar inget. Eller, naturligtvis är det myndigheten som fattar myndighetsbeslut - det hörs ju till och med - men hur mycket ska vi styras av hur verksamheten vill att saker ska vara. Ska vi anpassa människorna som har behov av hjälp efter vår verksamheten eller ska verksamheten anpassas efter människorna och behoven de har? Ja, jag vet ju vad jag tycker. Mitt vapen blir att försöka utrycka dessa mycket speciella behov för vår socialnämnd och hoppas att de tänker "människa" istället för "verksamhet"...

...till jobbet. Vi brukar försöka räta ut frågetecken vi stöter på i vår handläggning med hjälp av en sådan då och då. Ibland lyckas vi. Ibland är liksom frågetecknet på något underligt vis ännu större och välvt och böjt än innan. Frågan om är om jag kommer kunna hålla mig vaken. Jag gick alltså upp 05.30 denna söndagsmorgon. Ta till det den en timmas kortare natten. Och lägg på det till att jag dumt nog druckit kaffe ikväll, och förmodligen inte kommer att somna på lääänge. Och så kommer väl träningsvärken och hälsar på imorron också kan jag tro. Om jag nu håller mig vaken kommer jag kanske inte förmå röra en fena för att visa om jag har en fråga eller så. En spännande måndag väntar, med andra ord.

Det bara försvann, sådär puts väck bara. Eller, det finns väl kvar, men känns inte som mitt. Jag hade inte tänkt mig att leva bara för att jobba. Gick hem efter 8 igårkväll. Satt där igen, fjättrad vid datorn kl 06.30 i morse igen. Och det kommer fler sådana dagar. Var kommer alla möten ifrån? Alla människor med funktionshinder? Arbetsmängden bara ökar. Fast å andra sidan är det ju bra, männsikor kanske oftare blir utredda för sina svårigheter nu förtiden och då också har möjlighet att söka hjälp hos oss.

Socialstyrelsen har ju förresten plockat bort begreppet "handikapp" - det ska heta "funktionshinder" nu. Det är säkert mer korrekt, men, följderna blir liksom knepiga efter att de ändrar ett sådant inarbetat begrepp. Avdelningen jag sitter på heter Äldre och Handikapp. Vad ska de heta nu? Det får väl bli - "Äldre och funktionshindrade". Och handikapparkering? "Funktionshinderparkering"? Och inte ska det heta handikappanpassning längre heller. Och stackars Torbjörn Andersson, vad ska han kalla sig nu när ordet handikapp ska bort ur Handikappsombudsmannen? "Funktionshindermannen"? Funktionsnedsättning och funktionshindrade är inte direkt lätta ord att laborera med. Jag blir faktiskt en smula funktionshindrad i mitt arbete när ett ord plötsligt inte finns längre, även om ordet handikapp inte nämns säskilt ofta hos oss.

Onsdag och igång igen. Tiden går fort när man har roligt, vilket jag hade på semestern men inte nu. Vardagen är bra grå, är den inte det? Det är svårt att samla tankarna; jobbkorridoren är ganska tom, de tre kollegorna i min grupp har semester, jag tänker på huset och kommande flytt, bröllopen jag ska på och så försöka komma ihåg vad det är jag ska göra på jobbet. Egentligen.

Och så tänker jag på hur illa det är ställt med saker och ting. Som till exempel hur mycket som måste pressas och bevisas mot den misstänkte i ett brott när det gäller ett brott mot barn. Även om barnet i fråga tror sig vara vuxen. Hur det kan räcka med att "Men jag trodde hon var 15. Hon sa det."

Lite dystert är det allt i tankarna, med andra ord. Jag får tänka på västkust ö med flakmoppar som hett transportmedel, på alldeles rykande färsk hönökaka just utplockad ur den gamla hederliga bakungnen. Tänka på hur öborna på färjan kommunicerade med varandra med biltutorna. På de färska räkorna och makrillen. På det goda sällskapet. Kanske inte så mycket på nätterna på luftmadrass...;-) En annan sak grubblade vi mycket på, på Liseberg; Varför har de tagit bort "vattenkorvarna" i Kållorado??? De var ju halva nöjet och spänningen! Får nog maila och fråga kaninen...

...gör jag. Åtminstone i tid, imorgon eftermiddag också fysiskt. Ska bli så skönt att komma iväg! Till min Anglofil och hennes helg. Så som det ska vara såhär års... En liten gnagande oro att åka ifrån tonårsdottern har jag. Kanske behöver hon mig och så finns jag inte där. Likaså lilltösen, det har varit en knepig tid för henne med, eftersom hon inte alls förstår eller vet vad som hänt. Men som tonårsdottern så klokt sa, det finns ju telefon. Jag är trots allt inte längre bort än ett telefonsamtal. Och jag tror det värsta är över. Vi verkar ha överlevt, alla parter. Angående den saken har jag börjat kunna andas igen. Puh! Även om vi har polisförhör att vänta inom kort. Gällande detta så känns det i alla fall ok att tonårsdottern ska förhöras som ett slags vittne, inte som skurk eller offer. Kanske behöver tonårsdottern bara få vara. Hon ska sova en natt hos mormor, för att komma ifrån hon med. Och det är ingen dålig plats att vara på! Musklerna i kroppen har däremot inte rikigt fattat att jag inte längre behöver slåss eller fly. Fast det har de ju å andra sidan inte fattat sedan bussolyckan för snart hur många år sedan som helst, så jag är inte förvånad ;-).

Jag vill ju helst inte tråka er med vår boende- och hus-letar-situation, så jag låter bli. Jag har senaste tiden inte orkat med mycket alls, så det är inte av ointresse jag inte följt era bloggar så hängivet, det är på grund av hjärnsläpp och någon slags komatillstånd. En vacker dag lever jag nog inte i detta vaccum som konstigt nog ändå är fyllt med kaos, utan har ett skapligt vanligt liv igen. Då ni!

När man gör saker, så gör man för det allra mest det man tror är rätt. Ibland går det av bara farten och det blir också bra. Ibland går det för fort och det blir fel. Ibland tänker man länge och det blir ändå fel, på ena eller andra sättet. Myntet har som bekant två sidor.

Jag har gjort något som är rätt nu (tror jag) men blev fel ändå för att jag tänkte för länge. Ändå känns det som att det går för fort, jag hinner inte med att tänka på alla konsekvenser, vet ännu inte utgången på det hela. Jag har tänkt för och emot till jag blivit helt slut. Och inte förrän då såg jag det uppenbara. Tror jag. Usch. Världen är ingen trygg plats...!

Nej, jag kan inte skriva vad det är.

Det enda jag kan säga, be er, är att i största möjliga mån hålla koll på era tonårsdöttrar. Och deras vänner. De är i den åldern då det om möjligt är ännu svårare att ta sig tiden att tänka färdigt innan de agerar. Och då kan det gå väldigt illa... Ibland hamnar både de och en själv i ett väldigt trängt läge, där inga utvägar tycks finnas. Ändå finns det ingenstans att ta vägen utan att man riskerar att drunka...

Lilltösen och jag tog en ridtur längs med lilla havet idag. Hon red Tiger och jag kunde inte komma på vilken häst det var jag hade. Visade sig att den var lite halt på höger, eh, fram? Eller kanske bak? I alla fall blev det inte så mycket trav och galopp och hopp som lilltösen hoppats på, hon fick springa lite före, lite efter medan jag lunkade på i mer maklig takt. Men så hade jag faktiskt slitit dryga en och en halv timma på gymmet lite tidigare. Fördelen med låtsashästar är att de inte skyggar eller hoppar undan för något, man kan rida med dem överallt och man behöver inte mocka efter dem. Nackdelen med dem är just att de inte finns. Lilltösen uppskattade i alla fall mycket att komma ut på en "ridtur" med mig, och jag uppskattade väldigt mycket att vara på ridtur med henne med. Medan hon galopperade fram längs med vattenbrynet vid en av stränderna, alldeles ensam på hela stranden och med det långa håret studsande mot ryggen på henne och hjärtat bara svällde ikroppen på mig tänkte jag att mitt största uppgift är att se till att vi får det bra, att hon blir trygg och finner sin egen plats på jorden igen. Hon är också rotlös, känner sig inte väl till mods där vi bor nu.

Det gör så ont att det är som det är nu, att vi inte lyckats bättre med det här med boende, med trygghet för barnen. Inte blir det lättare av alla visningar vi springer på heller. Tjejerna brukar inte följa med. Inte vid en första titt i alla fall. Jag förstår dem. Det blir nog bara rörigt och så hinner de tänka att "där ska vi bo" och sedan ska vi inte alls det, av randiga skäl och rutiga orsaker. Det här är verkligen inte roligt eller situation som känns givande och utvecklande. I och för sig är det helt klart ett i-landsproblem. Föräldrar med sina barn i områden som drabbats av svält eller krig, eller både ock, hur klarar de det? Att vara flykting, eller att inte kunna fly... För alla vill vi ju det som är bäst för våra barn. Det svåra är ibland att rå på allting runtomkring, ibland sig själv, det svåra är de stora besluten, till och med dem man tar för att man tror, och vill, att det ska bli bättre...

Jag har läst, eller rättare sagt lyssnat på en bok. Det är en biografi om en tysk flicka vars föräldrar, åtmistone pappan, var språkforskare. Familjen bodde under många år i en avkrok av världen, i en djungel dit i stort sett inga vita människor tidigare kommit. Flickan och hennes syskon växte upp där, blev djungelbarn som de djungelfolk de levde med där. Det var hela denna Sabines liv. Men så när hon är i början av tonåren, åker de ett år till Tyskland för att hälsa på släkten där. När de sedan kommer tillbaka till djungeln är saker och ting sig inte riktigt lika. Eller rättare sagt, det är hon som inte riktigt är sig lik. Allt är inte harmoni och frid och fröjd inom henne med att bara vara i djungeln. Hon har splittrats, även fast hon inte vill. Hon är inte längre okomplicerat lycklig med tillvaron. Hon saknar de bekvämligheter och andra saker som den mer civiliserade världen har att erbjuda, och hon har en känsla av att stå lite utanför världen i övrigt, avskämrad som hon till stor del är i djungeln. Efter några år, när hon är 16, tar hon ett svårt beslut vilket leder till att hon lämnar djungeln och sina föräldrar. Hon kommer tillbaka till europa för att utbilda sig. Det visar sig inte vara lätt heller, splittringen består. Hon drömmer djungeldrömmar, längtar starkt tillbaka. Men det är som hon hon förstod att det ändå inte skulle bli det samma. Som 30-åring har hon ännu inte åkt tillbaka till djungeln eller föräldrarna som bor där. Efter självmordsförsök och annat har hon bestämt sig för att hon måste klara att leva livet här och få frid i det.

Nu är ju inte jag ett djungelbarn eftersom jag aldrig vuxit upp i någon djungel. Men likväl drömde jag om det som barn och jag växte upp på landet. Idag bor jag i stan, tidigare i ett mindre samhälle som inte heller var landet. Och längtan finns där fortfarande. Ibland så påtaglig att den nästan blir fysisk. Men precis som Sabine har jag blivit bekväm med att bo mer centralt än off. Steget mellan att bo på landet eller i stan är ju onekligen betydligt mindre än det mellan djungel och i-värld. Men emotionellt är det en skillnad ändå som inte går att bortse från. Jag vet inte om jag skulle fixa att bo på landet, eller om döttrarna skulle se det som något positivt, de som är bybarn mer än lantbarn. Tanken att bo på landet är högst egoistisk, misstänker jag. Jag längar dit, jag har många positiva minnen av att bo och leva så. Och mina barn är inte jag. Jag skulle däremot gärna vilja ge dem det jag hade som barn. Tillbaka till fixandet: när jag var barn ansvarade jag inte för stort och smått som fick det att fungera på landet. Det måste jag göra idag om vi flyttar. Det är en viss skillnad mot det okomplicerade liv jag hade som liten. Och kanske är det som en god vän sa; kanske är det den svunna tiden jag längar efter... Men känslan som sprider sig i kroppen när jag är på landet, lyckan och harmonin, den finns där, det gör den. Och jag kan känna igen mig mycket i det Sabine beskriver om sina känslor i sin bok. Jag kommer alltid att ha denna splittring inom mig. Flyttar jag till landet kommer jag ändå sakna byn eller staden. Flyttar vi tillbaka till byn kommer jag ändå sakna landet och fördelarna med att bo i lilla staden. C'est la vie, antar jag... ;-)

Tillbaka till här och nu. Eller igår. Igår var det hopptävling på lilltösens ponnyridskola. Soligt väder och felfri runda. Och så ett bedårande ekipage...

Eftersom ödets vägar inte alltid är begripliga, så är både lilltösen och jag förkylda och helt förlamade av trötthet idag. Det tycker jag är fel.

Igår gick vår avdelnings städerska i pension. Hon har, så gott som alla dagar, när hon kommit till oss, börjat med att säga ett stort och brett :AOUSCH! när hon öppnat dörren. Och så hörde vi hennes slamrande och skramlande städvagn och så visste vi att hon var här. Jag har min dörr precis vid ytterdörren så jag har aldrig haft en chans att missa hennes entréer. Vagnen skramlar så väldigt för att att själva gummihjulen nötts sönder med åren. Äh, jag kör utan gummi, jag! Brukade hon säga när vi för sjuttioelfte gången bad henne att byta hjul, vagn eller vad som krävdes. Det var bara att skaka leende på huvudet och gilla läget. Något vi inte gillade var lukten från moppen och känslan av att hon städade och tvättade av allt med samma mopp - golv, toaletter, handfat, skrivbord. Fast skrivborden gjorde hon ärligt talat inte så ofta alls. Som tur var. Men hon är snäll och rolig, på sitt eget lilla vis.

Vi tackade av henne med en blomma och hon blev glad för den. Fast hon var inte jätteglad att gå i pension, verkade det som. Visste inte vad hon skulle fylla sina dagar med nu. Åh, varför kunde det inte vara jag som fick ta pension något år eller så? Jag vet massor av saker jag skulle kunna fördriva tiden med! Vi var några kollegor som diskuterade det senare. Att pensionen kommer vid fel tid i livet. Eller, jo, det är väl klart att den behövs då också, men den skulle behövas vid fler tillfällen också. Tonåringar skulle behöva en tids pension när de ändå sover bort halva och nära på hela dagarna. Pensionärer kan ju oftast inte så mycket alls, utan vaknar i ottan till ingen nytta. Och så skulle man behöva pension när ens barn växer upp. Det är ju nära på omöjligt att hinna med allt och så en själv mitt i det kaoset. Och så en sväng pension när man är mellan 35 och 45, oaktat om man har barn eller inte. Det är ju nu själva ungdomen har börjat/eller helt övergivit en. Hur jobbigt är inte det? Hur många 35 - 45-åringar hör du säga är så pigga och uppåt? Nej, just det. Sedan kan man väl orka till den vanliga pensionsåldern, då har man ju sparat lite på krafterna och kanske orkar ha en riktigt levad pension framöver.

Hm.

Var ska jag lämna in den här motionen, tro? Och i vilket partinamn? SPI?

Så bestämde vi oss för att satsa. Det var inte så lätt med kändes i alla fall rätt ok. Satsa på huset här i lilla stan. Vi ska prata med banken. Vi har fått ett par dagar på oss att bestämma oss för ett bud, och som det verkar har vi första tjing på huset. Accepterar säljaren så hör mäklaren inte av sig till några andra spekulanter, utan vi får det. Man skulle kunna tro att det nu börja likna någonslags frid här i lägret. Trodde vi med. Men när jag - av gammal vana - gick in på Hemnet så fann jag att man lagt ut ett nytt hus. Den typen av hus vi spanat på både här och i lilla byn, och som har det absolut bästa läget för oss här i lilla stan. Löjligt nära lilltösens skola, den finfina badstranden och de stigar längs med sjön som påminner så mycket om omgivningarna i lilla byn. Fast, såklart, till ett betydligt högre utgångsbud. Och vi kommer INTE vara ensamma om att få titta på det. Området är mycket populärt och därav priset. Så nu är det snurr i huvudet och magen igen. Om vi ska hinna titta på det och dividera med banken är risken stor att ägaren till det första huset med den bra dealen hinner tröttna och erbjuda det till någon annan. Och det finns ju ingensomhelst garanti att vi huset med det bra läget bara för att vi skulle vilja ha det. Plånboken är inte outtömlig. Och jag har inte lyckats hitta några guldbyxor i någon vrå heller. Men att bo där skulle kännas optimalt för oss som familj. Bortsett från att grannområdet har haft ganska mycket oroligheter och bråk de senaste åren. Grannområdet, där också närmsta affären ligger, är det område tonårsdottern säger där alla dumhuvuden och bråkstakar bor... Åh dessa svåra beslut!

Ja, det finns ju fler som har svåra beslut att ta...

Vi grubblar och tänker så det knakar. Försöker känna efter vad magkänslan säger. Det är inte lätt att tyda om man säger så. Magen måste tro att den är en torktumlare eller något annat snurr-glatt. Hur ska vi göra? Satsa på huset som vi har fått erbjudande om? Vilket innebär att bo kvar i lilla stan? Eller, flytta tillbaks det som känns som mest hemma - lilla byn? Det gör fortfarande ont i en att åka förbi där eller besöka någon där. Saknar lantkänslan. Saknar möjligheten till att vara ifred ute i omgivningarna, bara möta någon enstaka. Saknar närheten till naturen. Till sjön. Till våra minnen. Jag vet, vi hade bara bott där i ca 8 år, men det var åren flickorna var små. Betyder mycket. Men om vi flyttar tillbaka står vi i ungefär samma situation som gjorde att vi flyttade, vilket dels berodde på ekonomin och alla pengar och all tid vi la på att pendla till jobbet (och skolan för tonårsdottern) och att vi sällan deltog i särskilt många aktiviteter utanför byn för att slippa åka så mycket. Ur miljöaspekt räcker det ju med att en i familjen pendlar, som nu, än att tre gör det, som förut. Åååååååååååååååh, det är så svårt!

Självfallet trivs vi inte så bra i lilla stan med tanke på hur vi bor på undantag sedan vi flyttade hit - ordningen och tryggheten här i vårt boende är ett skämt. Det kanske skulle kunna kännas bättre i en annan typ av bostad, i ett annat område, och utan vår hyresvärd. Men jag kan ju inte veta om det känns tillräckligt bra och hemma eller om vi kommer att fortsätta att längta till vår lilla by... Jag har ett enormt stort behov av att resa in i framtiden och kolla av de olika scenarierna! Snälla, finns det någon som vet hur man gör det??? Och så är det ju det med lilltösens skola som hon har nu. Den slår allt i kommunal skolväg. De små klasserna, generositeten, engagemanget och resurserna. Och att hon fick läsa engelska från förskoleklass, vilket hon ÄLSKAR. Och så har hon redan sedan vårterminen nu flyttat upp till ettan eftersom hon får så mycket tid och uppmärksamhet av lärarna att hon lärt så fort och har en hunger att lära mer. Hur det kommer fungera i en nästan tre gånger så stor klass som hon har nu, det vet jag inte...

Ändå, både jag och maken kände en bra känsla inför huset vi tittade på och området där. Tyvärr ligger alla hus nära inpå varandra eftersom det är så små tomter, och huset vi tittade på är ett kedjehus. Det känns ovant. Det var dock ett hörnhus/tomt. Fast vi har ju folk ännu mer inpå oss nu här i hyreshuset, förstås. Och så blir det fortfarande ganska långt till lilltösens skola, det blir att hämta henne med bil för det mesta, beroende på årstid och väder. Samtidigt, är det inte märkligt att mäklaren ringde, att vi fick den exklusiva visningen av huset, och att det verkar som att det är upp till oss om vi vill ha det eller inte? Jag tror, och notera att det är ett "tror", inte att någon annan har fått komma och titta på det. Och att det är just ett sådant hus vi bjöd på förra sommaren, i samband med flytten? Kan det betyda något? Hur vet man det?

Ett halvår har det gått. För 6 månader, exakt, flyttade vi från vårt hus i lilla byn och hamnade i detta mer eller mindre tillfälliga boende. In the middle of our street, vilket det verkligen är. En anhalt, ett rastplats på vår resa in i framtiden. Vi skulle ge det ett halvår, sa vi, innan vi skulle besluta oss för var vi skulle ta vägen härnäst. Och vi har varit halvduktiga på att inte börja bestämma en massa för tidigt. Men nu så, ska vi alltså försöka ta oss en funderare. Hm. Hmmmm. Hm. Nä, inte ett dugg klokare. Vi vet, fast det har vi ju vetat hela tiden, att det inte är här i denna lägenhet vi vill bli kvar. Varför då då? Jo:

1 - Husägaren/hyresvärden är en manodepressiv alkoholist. (Han bor gödskelöv inte här utan ett par mil bort eller så. Men man vet aldrig när han får spelet och dyker upp).
2 - Säg att en sak går sönder (fast gör helst inte det!), typ kylskåpet. Då kan man råka ut för en utskällnings som heter duga, sedan - kanske - kan man få ett nytt.
3 - Vi har varmvatten. För det mesta.
4 - Jag längtar eftr något typ av eget boende - hus, bostadsrätt a´la radhus (vad tråkigt det låter nu men - åh, ljuva tanke!
5 - Vi är MINST sagt trångbodda! (Slår ständigt i tårna i våra vilfåtöljer som jag bara VÄGRAR klämma in på vinden).
6 - Småluriga grannar... Ja, ni vet hur det är. Vi är ju de enda vettiga i hela kvarteret... ;-)

Att flytta tillbaka till Lilla Byn då? Tja, jag längtar dit så att jag kan bli tokig, det gör fortfarande ont att åka förbi. Men. Jag vet inte.
1 - Då skulle vi ha samma problem som tidigare. All denna pendling och alla pengar det kostar. Vissa aktiviteter som vi kanske måste prioritera bort för man orkar helt enkelt inte sitta och köra bil eller skumpa runt på en buss hela dagarna (jag vet, en viss överdrift där).
2 - Lilltösen går på en så bra liten skola nu och det fungerar så bra. Vill helst inte flytta på henne därifrån eller att hon också ska behöva pendla varje skoldag...
3 - Det är VÄLDIGT skönt att kunna gå till och från jobbet, att det bara tar några minuter så är man på stan. Inte starta kalla bilar, inte leta parkeringsplats osv.


Ärs, jag blir helt enkelt inte mycket klokare, det bara är att konstatera. Kanske ett halvår är för kort tid för så STORA beslut?
Visst?