Mettes blogg

Det känns en smula konstigt. Men nu flyttar jag. Min blogg alltså. Byebye Passagen (som inte vill som jag vill längre). Tänker inte flyttstäda eller nåt, vill man (t ex jag) läsa sådant som skrivits här tidigare så går det bra.

Från och med nu hittar ni som vill besöka mig framöver här:

http://metterillion.wordpress.com

Jag syftar tillbaka på förra inlägget. Dagen efter, fredagen, visade sig bli värre. Min bästa vän Kinnas pappa dog på morgonen. Det var egentligen inte oväntat, han var inte kry. Men hur det än är går det inte att vara förberedd ändå. På att ena stunden finns personen där, i nästa gör han det inte. Kinna och hennes bror var hos deras mamma. Jag åkte dit för att åtminstone försöka vara till något stöd. Det var inte så lätt, sorgen jag kände var dubbel. Dels för hennes pappa, men också för hennes mamma. 64 år i fysisk ålder, men redan berövad så mycket värdighet och liv efter de strokes hon drabbats av att hon kunde tas för att vara 30 år äldre. Livet är inte rättvist. Det var så mycket jag önskade att jag kunde göra. Förutom att lyfta sorgen lite så de kunde få utrymme att andas, så också att hela de hjärnsynapser som dött eller skadats. Jag kunde inte göra något av det, förstås.
Och jag misstänker att det är som det ska, åtminstone när det gäller smärtan och sorgen.
Att mista någon är hemskt.
Att inte kunna göra något åt det som stroken tagit är svårare att acceptera att jag inte kan.

Jag ser en bild för min inre syn.
Kinna och jag är runt 19 år och har lånat hennes föräldrars gamla saab. Registreringsbokstäverna var GUT. Följdaktligen kallade vi bilen Gutten. Eftersom vi härskade över Gutten vid just denna resa hade vi hängt vår maskotorm i backspegeln. Den var av rosa plysch, berikad med en ståltråd inuti för att kunna formas hur som och så hade den värdens sötaste huvud och tunga. Den var med andra ord hemskt ful. Vi hade dragit ut den i sin fulla längd och lät den hänga spikrakt från backspegeln. Den gungade käckt till bilens alla rörelser. Det var jag som körde, en vacker midsommardag på en slingrig grusväg på östkusten, på väg hem. Det var Kinna som pekade och sa "Titta, det är en båt på kyrktaket". Det var jag som tittade för att försöka se vad sjutton det var för båt som tagit sig upp på kyrktaket, istället för att hålla ögonen på vägen. Det var vägen som helt plötsligt svängde 90 grader till vänster och Bob Marley som från bilstereon sjöng "ojojoj" under hela förloppet som följde.

Hastigheten var knappt 50, men det räcker långt på en smal grusväg med just rullgrus på vägkanten. Vi tog kruvan på två hjul, fick sladd och var bara lite i diket på vägens högra sida. Med fart for vi mot vägens vänstra dike. Jag vred på ratten för fullt och vi for i diket med bredsidan istället för nosen. Diket var just urgrävt och ganska djupt. Jag började resonera i huvudet för mig själv, ännu innan bilen stannat. Om vi blir kvar här nere, tänkte jag, blir det hemskt svårt att komma upp. Behöver nog en traktor att dra upp oss typ. Besvärligt. Jag gasade på och med viss motvilja hoppade Gutten upp på vägen igen, dammig och en smula mörbultat. Jag provade att lägga i ettan och släppa upp kopplingen försiktigt. Jo då, det gick att åka. Lite grann. Vi rullade fram mot kyrkans parkering, där vi klev ur för att beskåda förödelsen. En punktering på höger framdäck och en förskjuten framaxel, åt höger tror jag. Eller om det var vänster. Pssch... lät det bakom oss. Vi vände oss om och såg hur höger backdäck började sjunka ihop. Två punkteringar. Trots vår bergänsade kunskap och erfarenhet av bilar visste vi att Gutten inte hade två reservdäck i skuffen. På darriga ben uppsökte vi närmsta hus, fick låna telefonen och ringde Kinnas föräldrar.

Jag minns inte exakt vad vi sa, vare sig i telefonen eller när de efter nära på två timmars körtid dök upp, i den nya fina (hela) bilen, med ett extra däck. Men jag misstänker starkt att vi yrade om båten på kyrktaket. Under tiden vi väntade på att de skulle komma fick jag gott om tid att titta på båten på kyrktaket. Det var inte så spännande som jag just då hade hoppats. Om jag inte missminner mig var det vindflöjel av svart plåt som föreställde en båt. För att lugna oss gick vi ine en stund i kyrkan också. Inte blev jag frälst den gången heller, men jag slapp ju se Gutten en stund.

När Kinnas föräldrar kom klev hennes pappa bekymrat runt sin älskade gamla saab. Han sa inte mycket, mumlade lite för sig själv. Kände, klämde och drog här och var. Började byta däcken. Vi klev nervöst omkring honom, redo på utskällningen. Som inte kom. Sedan satte han sig vid ratten. Vi satte oss i den andra bilen, med Kinnas mamma som chaufför, varvat med mig. Upp i sadeln igen. Vår utsikt alla milen hem var Gutten som såg en smula sne ut, Kinnas pappa som stramt tittade framåt och kämpade för att hålla den motvilliga bilen på vägen. Den drog envist åt höger. Eller om det var vänster. Och så ormen, som så rosa och fin glatt svängde några dm från hans huvud, käckt gungade till bilens alla rörelser. Misstänker att Bob Marley fortsatte sjunga "ojojoj" också. Det gick bara inte att hålla sig för skratt, hur mycket vi än skämdes över vad vi ställt till med. Att han inte kastade ut ormeländet genom framrutan som en projektil, eller ströp oss med den säger vilken fantastik person han var. Och att vi fick låna Gutten igen, bara den var tillbaka från bildoktorn ;-)

Det finns flera fina, glada och roliga minnen. Det känns gott att tänka på dem nu.

...på den starka känsla som överväldigade mig. Fast egentligen borde jag väl ha förstått det, redan innan. Så är det väl att vara mamma, och jag har ju varit det i 16 år nu. Men ändå.

Min tonårsdotter skulle arbeta på sitt första riktiga jobb 1 maj. Ett riktigt slitjobb från tidigt morgon till sen kväll, som kanske inte står högst på tonårsflickors önskelista. Fast vilka jobb som de har en sportlig chans att få gör det? Hon skulle i alla fall arbeta på en marknad, för en sådan där kedja som har våffelvagnar, hamburgevagnar, tex-mexvagnar, pizzavagnar och you name it. I och med att min bror känner den som har hand om personalen hamnde Tonårsdottern på det schysstaste stället; dvs fiket. Där är det inte flottigt och trångt, utan är ett tält där diverse mackor och kakor, kaffe, te och läsk serverades. Hon skulle stå där tillsammans med en erfaren vuxen, för kassa, kaffemaskiner och sådant är inte så lätt att sköta till en början.

Naturligtvis åkte resten av famijen till den aktuella lilla marknaden för att titta på henne. Hon förbjöd oss inte ens. När vi väl kom dit insåg vi att det fanns hur många vagnar och tält som helst och det tog oss en god stund att kika igenom alla för att se var hon var. Vi hittade ett tält som såg lovande ut. Jag smygkikade lite från sidan in bakom disken med kassa. Det stod en ensam ung kvinna där, håret i tofs och med keps och i övrigt klädd som alla andra i de där tälten och vagnarna. Hon log och tog betalt av en kaffesugen gäst, knappade vant på kassan medan hon då och då kastade ett öga på kaffemaskinen som bryggde nytt kaffe. Nähä, tänkte jag. Inte var hon där heller. Tills jag fick syn på hennes skor. De kände jag mycket väl igen. De var nämligen mina, snällt utlånade till dottern så att hon inte skulle behöva förstöra sina vita tygLacoste. När det sekunden efter gick upp för mig att den unga kvinnan bakom kassan var Tonårsdottern knöt det sig brutalt i hjärtat och magen av starka moderskänslor och tårarna steg omedelbart i mina ögon av stolthet. Min lilla tjej, bara står där och är nästanvuxen och fixar allt med bravur! Och så fick jag stå där och torka tårarna precis som jag gjort när hon var mindre och var med i Luciatåget, i talangjakten på skolan eller var med på hopptävling på ridskolan. Jag var bara inte beredd på det nu

...och därför kommer jag att skriva om något annat än mitt trumspelande. Idag för 8 år sedan blev jag förälskad. Igen. Jag blev det big time även 8 år tidigare, 1992. För det är så det kändes, när jag höll mina nyfödda flickor i famnen. En förälskelse och kärlek som alltjämt växer, spritter och får hjärtat att sjunga i bröstet på mig.

Hemkomna från BB. Systrarna finner varandra.

Kärleken till ens barn är närapå magisk, fast den också är så jordnära. Känslan inombords, både i själen och kroppen, går knappt att beskriva. Det är också den kärlek som kanske kan komma att sättas mest på prov, och som kan tänjas hur långt som helst och inrymma så mycket. Tidigare, när tonårsdottern var en liten lilltös, var jag införstådd med att jag bara hade henne till låns. Att hon skulle växa upp och stå på egna ben en dag. Att hon skulle flyga ut i världen (i alla fall från vårt hem) och finns sin egen plats där ute. Inget konstigt eller svårt  med det, inte. Men nu, när hon snart fyller 16, och lilltösen av idag inte heller längre är så liten. Då känns det inte längre lika lätt. Jag måste erkänna att jag ibland drömt lite om när jag har all min tid för mig själv, kan lyssna på vad musik jag vill, läsa tidningen vid frukostbordet utan att någon känner sig utanför, ta långa promenader när det passar mig osv. Sådant jag hör mina kollegor göra, de kollegor vars barn flugit ut ur boet. Det är bara det att jag nu börjat förstå vad det egentligen innbär. Att först tonårsdottern kommer att flytta. Inte ha sitt hem där hon faktiskt bor längre hos oss. Det kommer att bli väldigt tomt. En tomhet som känns. Den sortens tomhet en älskad människa lämnar efter sig - inte ett intet, men en saknad. Sedan, tids nog, är lilltösen vuxen. Det kommer att vara tuffare för den här mamman än jag någonsin kunde tro, det är ett som är säkert!

Jag vet, det är flera år kvar. Men tonårsdottern börjar gymnasiet till hösten, hon funderar på om hon efter skolan ska bosätta sig i Linköping eller Stockholm. Snart nog är det väl andra sidan av världen. Och en annan indikation på att vuxentiden inte är långt borta är att hon får börja övningsköra i vår. Jösses!

Bäst jag går och håller om dem, båda två, riktigt ordentligt. Jag har dem ju här och nu i alla fall!

Den här sommaren och framför allt hösten har varit händelserik för tonårsdottern och då också för mig. Händelserik både på gott och ont, kan man väl lugnt säga. Och det är väl i sin ordning, precis som det kan vara med tonåringar.

Igår var hon på fest med några av sina gamla vänner, i lilla byn vid lilla sjön. Vissa av dem hade hon inte träffat på snart 3 år. Och till viss del tror jag att hon önskat att de åtminston inte hade träffat henne igår.

Hon kom hem sent - och det hade hon lov till. Sista bussen vilken kommer tuffande på natten. Trött var hon och det var jag med. Fast jag sovit en stund innan. Annars var hon som vanligt, sa att det var okej på festen.

På förmiddagen råkade - ja faktiskt! - jag höra när hon pratade med pojkvännen i telefonen inne på sitt rum. "Tycker du att jag ska berätta för mamma vad som hände igår?" sa hon. Jag hajjade till och fastnade mitt i steget på väg mot trappan och oron gjorde att hjärtat direkt började slå snabbare. "Men det går faktiskt att prata med henne om allt." fortsatte hon. Nu slog hjärtat fortfarande snabbare, men med en stor värme som omhuldade det. Sedan kom lilltösen skuttande uppför trappan och jag fick lov att röra på mig och gå ner.

Vad jag gjorde? Nja, nu är ju inte tålamod min starka sida, så när tonårsdottern kom ner en stund senare sa jag precis som det var, att jag råkat - ja! - höra vad hon sagt till pojkvännen om att berätta något för mig. Så då gjorde hon det. Med en lättnads suck rann det ur henne tillsammans med tårarna och jag som trott att jag kanske skulle bli upprörd och arg blev det inte alls. För vad hjälper det, när det redan hänt och är för sent? Att hon en vacker dag skulle prova att dricka alkohol kom inte som någon överraskning. Jag hade hoppats att hon varit ointresserad nog och/eller klok nog att vänta längre. Jag tror faktiskt att hon blev överraskad själv över att hon gjorde det. Och ja, vad ska man säga? Första onykterheten kräver inte inte så mycket, går fort och slutar med att alkoholen förpassas ner i toaletten eller annat ställe där man råkar befinna sig. Jag kunde inte göra mycket åt det i den stunden och nu vet hon åtminstone vad jag talar om när jag försökt varna henne. Jag beklagar att det hänt, är glad att hon inte var särskilt stolt idag och hennes ångest över hur andra kan ha uppfattat henne är "straff" nog. Men mest glad är jag över det förtroende hon har för mig, att hon berättade. Att skälla på henne och gå på som bara den tror jag inte skulle få henne att hålla sig borta från alkohol för evigt. Däremot skulle hon kanske inte våga berätta om det händer igen och hon råkar illa ut på något vis. Jag kan inte skydda henne från allt i världen, det vet jag. Det jag kan göra är att försöka lära henne att hantera sig själv i världen, på ett någorlunda vettigt sätt. Och att hon ska veta att jag alltid finns där, vad hon än tar sig för...

Konstigt, känns inte så länge sedan jag var där själv (fast det är klart, enligt lilltösen ser jag ju ut att vara 23 - haha). Jag vet att jag sa att jag inte skulle dricka förrän jag var minst 18. Men på en klasskampsvaka i ettan på gymnasiet, i goda vänners sällskap, ville det löftet inte riktigt infinna sig i mitt medvetande. Det är väl kanske så det är. Man gör en Ronja. Man måste ju prova det man ska akta sig för så att man vet hur man ska göra - inte trilla i helvetesgapet, inte ramla i forsen och inte gå vilse i skogen. Och ja, ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag hoppas verkligen att hon inte tänker sig att prova precis allt för att sedan veta hur hon ska akta sig för det... Oj, det är inte lätt att vara tonåring. Eller mamma till en...;-)

Pappa ringde och sa att mammas operation är klar nu! Nu kan jag plöstligt andas igen ;-) Fast det hade tagit långt över beräknad tid. Det illa i det var ju att mamma var vaken hela tiden, och fick se och lyssna på det strul som blev innan allt var klart. Hon har kärlkramp och nu genomgått en så kallad "ballongsprängning" eller det trevligare ordet "vidgning" av kärl runt hjärtat. Det innebär att de går in genom ljumsken och upp genom kroppspulsådern till hjärtat. Där söker de rätt på var förträngningen är, sätter in en moj som vidgar kärlet, sedan är det klart. Bara det att man bara får en lokalbedövning i ljumsken där de går in med operationsinstrumenten. Hu!

Efter jobbet ska vi åka till henne, hela familjen. "Det är ju inget tvång att komma" har hon visst sagt till pappa. Min lilla mamma. Hur kan hon tro att vi skulle se det som ett tvång? Men hon är av den typen människor som inte vill vara till besvär. Att få komma och hålla om henne lite försiktigt är ablsolut inget besvär alls...;-)

Min mamma är en av mina allra bästa vänner. Visst var vi väl kanske lite osamns någon gång under tonåren, men det blåste snabbt bort. Att se henne bli äldre med de baksidor det kan medföra är svårt tycker jag. Jag vill att hon ska må bra. Ändå är hon ju inte gammal, bara 61. Tänk, hon blev farmor vid 37 års ålder - ett år yngre än vad jag är nu! Och jag blev faster vid 14. Inte att jag vet vad det har med saken att göra, kanske att hon hunnit med mycket under sina år. Mest är det väl för att jag är glad att hon verkar må bra efter operationen!

Tala om att vara mitt uppe i livet. Där tonårsbarn ska in i vuxenlivet och där ens föräldrar ska operaras för hjärtbesvär. Och själv vet jag inte vad jag är. Känner mig betydligt mindre än vanligt (Hjälp, mamma opereras just nu) samtidigt som jag ska vara vuxen och lugn över att det smygit sig in blommor och bin i familjen. (Hjälp!)

Att en liten katt kan orsaka så stor saknad...

Några timmar bara, och det är så tomt här i huset.

Till dig
min lilla mjuka, lena och håriga vän
Ha det så gott i katthimlen
Njut av alla sköna ställen att ligga på
av fläckarna solens strålar värmt upp
av lugnet
av att ha starka friska ben och kropp
av maten i överflöd
av de männsikor som liksom du passerat till nästa värld och som pysslar om dig
(hälsa min mormor!)
och känn de varma tankar jag sänder dig

Du saknas mig

/Din människa

Nu är vi där, på plats, sedan några dagar.
I vårt nya hem.
Myyyys!!!

Vi trivs sååå bra och har klarat resan tillbaka i tiden riktigt hyfsat, tycker jag. Jag åsyftar att ha tvättstugan i boden samt att elda i pelletskaminen för att hålla varmt. Men det hör liksom till miljön där vårt gamla hus ligger. Och det är lätt att vara kaxig nu, vinterkylan har ju inte kommit ännu ;-)Men huset är mysigt och väldigt hemtrevligt, trots att inte många prylar har hittat till sin plats ännu.

Största utmaningen var att tapetsera om lilltösens rum (från blå/rosa/lila randigt till en fondvägg med de allra sötaste blå och gröna blommor på vit botten, motsatt vägg i ljust blått och de två resterande i vitt). Dels är ju en enda vägg riktigt rak, dels satt urfina lister med stukaturhörn både uppe och ner. Listerna och hörnpinnarna satt som berget och vi ville varken bryta sönder listerna eller väggen så allt fick sitta kvar. Det var ett elände att skära tapeten vid dessa hörn! Det blev hela 14 st stukaturhörn! Det tog hela 10 timmar att tapetsera hela rummet...! Men fin blev det, ett riktigt flickrum. Ska lägga upp bildbevis framöver.

Min favoritplats är nog ändå trappan till övervåningen. Väggarna är nötta och fula och vi måste renovera så småningom, men själva trappan har en sådan charm. Får se om den låter sig fångas på bild...;-)

Det finns en enormt dålig sak bara. Jag måste gå till jobbet och kan inte bara gå och pyssla och njuta där hemma...

Min vän som jag känt allra längst av de vänner jag har idag. Vi gick i samma klass från och med 3:an i grundskolan. Fast då var vi inte vänner. Vi spenderade 4 - 5 år med att blänga och bliga på varandra genom klassrummet. Hon satt oftast längst fram och jag oftast längst bak. Mycket blängande blev det. Jag vet inte rikigt varför, vi har inte pratat om det så. Men en mycket enkel anledning kan vara att hon såg dåligt och egentligen bara spanade bakåt för att försöka klura ut vad som egentligen hände där ibland. Hennes kisande tog jag som blängade och på den vägen var det. Så i sjuan, på en lägerresa, blev vi av mer eller mindre av nöden, tvunga att ha lite mer kontakt med varandra. Efter det hängde vi ihop i vått och torrt i flera år.

Jag kom och tänka på detta när talinspirationen plötsligt infann sig och jag skrev om våra tonårsår tillsammans. Vad mycket kul vi hade. Småsaker som vi hade förmågan att göra något roligt av, alla drömmar vi hade. Så mycket vi "levde" då, i nuet, i framtiden i livet. Vilken tur att det är barndomen och ungdomsåren man ofta minns när man blivit dement. Det är ju i alla fall något att se fram emot om det en vacker dag skulle drabba en...;-)

Till denna helg gifter sig en annan vän, som jag känt nästan lika länge. I alla fall sedan jag var 16 - 17 år. Där finns det många underbart tokiga minnen också...;-)

Torsdagskväll visade sig bli en viktig kväll i vår familjs historia...

Då postade jag uppsägningen av lägenheten till hyresvärden Gud glömde!

Puh!

Igår, fredag, skrev vi på köpekontraktet för vårt nya gamla hus.
Och nu kan vi till och med tänka oss att se fram emot hösten...;-)

Det var en omtumlande dag igår. Men det började ganska bra. Hittade ett mynt på trottoaren på väg till jobbet. "Ah!" tänkte jag. "Ett lyckomynt!" Jag böjde mig ner för att fiska upp myntet och då fick jag syn på ett till någon meter bort. Två lyckomynt! Jag snappade förstås åt mig båda. Men jag vågade ändå inte riktigt tro att det skulle gå vägen för oss ändå, gällande huset. Tänkte att mynten kanske i alla fall skulle göra att vi överlevde att mista det... ;-)

Och så fick vi det. Mäklaren ringde vid lunch och sa att de sista gett upp. Jag blev så förvånad och chockad att jag mest nog lite halvhjärtad när jag sa typ "Jaha, men så bra..." eller något annat fantastiskt välformulerat. Misstänker att hon kanske varit med om det förut. När maken och jag åkte förbi bageriet i närheten för att köpa något syndigt att fira med hittade jag mynt nr tre på golvet. Tre kronor. Alltså, Tre Kronor! Kanske är det samma betydelse på det som en fyrklöver?

Nu väntar Besiktning. Otäck tilldragelse det där. Sist vi hade ut en besiktningsman till ett hus slutade det med att det inte bidde det huset. Som tur är. För dels var det ju stort strul med taket. Och om det blivit det huset hade det inte blivit det här. Och tro mig, det är milsvid skillnad mellan de olika typerna av bostäder!

Jag har förälskat mig i trappan till övervåningen. Den går upp som i ett trapphus "utanpå" själva huvudbyggnaden. Det är en gammal rejäl trätrapp, där stegen efter hundra år av fötters springande upp och ner slitits en smula runda. Den är för många år sedan målad i någonslags brunrosa. Låter kanske fult men det är det inte. Till och med tonårsdottern gillade den. Uppe i trapphuset är det fönster åt tre håll, så det blir mycket ljus i trappan. Ett varm luftigt ljus. Och i den trappen kommer vi nu gå/springa/skutta och trötta mornar släpa oss upp och ner för. Lycka! Och där uppe väntar tre underbara sovrum med avlutade rejäla dörrar och där det lutar lite hit och dit och där fönstren med spröjs släpper in ett behagligt ljus. Det är sådana där garderober under snedtaken som man kan gå in i. Mys! Och så har jag förälskat mig i vedbodarna. De är inte i särskilt bra skick, men de är underbara.

Det är inte så konstigt att jag känner som att jag kom hem när jag klev in i det huset första gången (och andra också!). Jag växte upp i ett hus som var ungefär lika gammalt och som hade spröjsade fönster, garderober under snedtaken och bodar att sitta och filosofera i. Och det låg också nära kanalen, fast på landet. Men det här huset, vårt hus, har faktiskt mer charm, den har man bevarat genom åren. För oss är huset perfekt. Huste är inte för stort utan lagom (tyvärr bara en toalett, vi får öva oss på turordning och hänsyn!). Det är ett boende relativt centralt, det tar ca 25 minuter att gå in till centrum och mitt jobb och kanske 10 att cykla. Och man kan gå eller cykla längs kanalen. *ler*. Ändå är det i ett rikigt gammalt område med mycket historik. Det är som på landet. Än gång i tiden var det mest bara arbetarbostäder till verkstäderna som låg där, en gång varit mindre fint att bo här. Nu är det annat, i alla fall för såna som oss. Nu är det mer pittoreskt och mysigt, även om det finns gamla byggnader och lokaler som inte är i bruk utan lämnats åt sitt öde. Men kanske deras tid kommer igen? Två arbetskollegor bor i området också, känns bra att känna lite "nästangrannar" redan från början. Huset som både är modernt och gammalt påminner också om ett sommartorp, om inte annat för trappan, rummen där uppe och vedbodarna. Ja, jag tror verkligen vi har hittat rätt, hittat hem!

Vi är med hus!!!

 

... kom plötsligt vår väg. Nu vågar vi knappast andas medan vi tänker...

Idag blir hon 15 år, mitt lilla snöstormiga fullmånebarn. Som ni förstår var det snöstorm natten då hon föddes. Övervakad av endast fullmånen (fast den fick förstås se genom taket) och i sällskap av min mamma och min bästa vän kom hon till världen i hemmets vrå. Min underbara dotter.

Idag är det förstås annat som gäller för fullmånsbarnet. Ipod, plattång, kompisar, grabbar, msn, bilddagboken och en gnutta trummor. Och suckar. Det är trots allt ganska jobbigt att vara tonåring. Och att ha föräldrar. Fast ganska bra också, ibland...

GRATTIS, du en del av min själ och mitt hjärta...