Mettes blogg

Var hos tandläkaren idag. Hon informerade mig om att en av mina kindtänder vill mig illa. Åtminstone har den en spricka. Attans amalgam! Det expanderar visst med året, och spräcker emaljen. Oschysst! Det innebär i alla fall att jag inom en överskådlig framtid kommer behöva att
1) dra ut den (eller det överlåter jag väl till tandläkaren)
2) rotfylla den (bara ordet får mig att rysa av obehag!)
Nu tänker vän av ordning att inget av detta väl är ett glädjande besked. Nej, stämmer! MEN, när tandläkaren pratade om de båda föga glädjande alternativen så sa hon att det inte är roligt att bli av med en tand (ung som jag är) och att det är dyrt (=flera tusen) att rotfylla den. Och NU kom det glädjande beskedet - eftersom jag var en av de få som en gång i tiden tecknade ett tandvårdsabonnemnag så INGÅR kostnaden för sådana saker - dra ut tänder eller rotfylla dem. Se där, det gäller att se saker och ting från den ljusa sidan...

 

Att vara anställd på socialkontor tycks få vissa människor att tro att de kan behandla en hur som helst, som om vi inte vore människor själva. Under ett par dagar har vår arbetsplats varit utsatt för hot från en missnöjd enskild. Igår blev en av socialsekreterna också mordhotad. Idag dök den personen som uttalat hoten upp, försökte som vanligt ta sig in, fick syn på en helt annan socialsekreterare på väg in till jobbet och efter en stund lugnande samtal ute klippte hon till socialsekreteraren, bara så där. En knytnäve klockrent i ansiktet. Den hotfulla personen i fråga visste inte ens om att hon slog på "fel" socialsekreterare. Man kan lätt påstå att stämningen varit svår idag.

Visst, vi kan ju på skoj stänga alla socialkontor. Då borde ju allt bli bra, eftersom socialtjänsten enligt många inte alls är något att ha. Eller? Vilka andra yrkesgrupper får man mer slå på? Jasså, inga?

Tragiskt är det, hur det kan bli såhär.

Tur jag ska på trumkurs i helgen, det ger glädje och energi det, till en trött liten LSS-handläggare!

Imorse vaknade jag av att det pirrade och stack och brände och gjorde ont i båda mina armar och i benen. Som om jag ansträngt musklerna till det yttersta under lång tid. Fattade inte varför, jag hade ju bara sovit. Eller? Antar att jag antingen spänt mig så hårt i sömnen eller att jag inte andats ordentligt eller kanske hyperventilerat. Kanske en mix av allt, som Gott och blandat?

Jag har halkat i mitt liv och tappat balansen. Stressen fick mig till slut igen. Kroppen har fattat det ett bra tag, och kör hårt med smärtan för att jag ska fatta. Humöret är helt okontrollerbart. Tankeförmågan börjar bli satt ur spel, vilket inte är särskilt bra när jag skriver utredningar och räknar assistanstimmar som folk sedan ska följa och förstå. Misstänker att jag inte skulle kunna säga telefonnumret eller rabbla alfabetet om någon frågade mig. Jag tänker inte ens prova för mig själv.

Inte fixar jag att säga till alla omkring mig hur det är heller. Visst, de där hemma vet, det har de märkt på mitt humör, de skopor jag givit dem och för att jag talat om det. "Snälla, var rara mot mig", säger jag. Jag tror inte de förstått. Jag vill att åtminstone något ska vara rart och mjukt omkring mig för det gör så ont att slå och sticka sig på allt taggit. Jag är så öm överallt och inte minst inom mig. Nu låter det som om jag lider av storhetsvansinne, men det verkar som att jag är ryggraden, stommen och på sätt och vis hjärtat som pumpar runt i vår familjs anatomi. Utan mig stannar det av och vi börjar få syrebrist allihopa. I alla fall jag. Typiskt kvinnligt, antar jag...

På jobbet tror de att jag fortfarande är mitt geniala jag och jag bara inte ORKAR förklara hur det egentligen är. Jag vet att det inte hjälper eller fungerar, men om någon tror att jag fortfarande klarar något så kanske jag gör det, lite till?

I går ringde det för ovanlighetens skull på porttelefonen (de vi känner känner ju till koden). Maken öppnade och se där stod farbror polisen. Och hans kollega - en kvinnlig polis. De ville till grannen. Klart att han släppte in dem i trapphuset. Vi vill också att de ska till grannen, utifrån allt bråk och härj de brukar ställa till med.

De blev där inne längre (eller så gick de på en lång promenad och lät bilen stå kvar utanför vårt köksfönster). Efter en timma eller så, när jag drog ner gardinerna i sovrummet mot baksidan noterade jag att någon gick omkring med en ficklampa och lyste i mörkret där ute. På och genom fönstren på grannens bil. Det var en av poliserna, kunde jag se. Ingen aning vad de letade efter. Jag vet bara att det ska bli såååå skönt att flytta härifrån!

Six days to go!

Vår trapp i lägenheten bär spår av blod, fläckarna på den bruna heltäckningsmattan trappan är klädd med vill inte rikigt gå bort från gårdagens blodbad. De första trappstegen längst ner har klarat sig. Sedan blir det fler och fler blodfläckar ju högre upp i trappan man kommer. Ganska läskigt, faktiskt. Även badrummet ska ha varit massor av blod i, men det slapp jag se.

Igår var lilltösen hemma för förkylning, lite feber och rinnig näsa och lite allmänt hängig. Maken var hemma med henne. Frid och fröjd. Så, snare på eftermiddagen, när regnet äntligen lättade, åkte han till vårt nya hus med en laddning saker att knöla in i boden vi fått tillgång till. Lilltösen, som trots allt är 7½, fick lov att stanna hemma och titta på en film. Maken skulle ju bara vara borta högst 30 minuter. När han ställt in den sista saken i boden ringde hans mobil. Det var lilltösen. Han kunde knappt höra vad hon sa i all gråt, förutom att det var blod överallt. Ja, ni kan ju tänka er den paniken han hade när han for fram genom stadens gator för att hinna hem innan allt var för sent...

När han kom hem var det mycket riktigt blod överallt, i alla fall där lilltösen befann sig. Hon hade suttit i soffan och tittat på filmen. Men inte suttit särskilt stilla, kan jag tänka. Hon brukar ta alla tillfällen hon får att öva akrobatik, så även nu, misstänker jag. Hon hade lyckats trilla framåt ur soffan och knockat näsan klockrent på soffbordskanten. Det gjorde förstås hiskeligt ont, vittnade tösen om, och hon kände att blodet var på väg. Hon skyndade upp från golvet och började springa upp för trappan mot badrummet. Och ju snabbare hon sprang, desta snabbare och hårdare pumpade hennes lilla hjärta med följden att hon blödde allt mer. I badrummet gjorde hon väl av med en hel toalettrulle på att försöka stoppa blodet. Stackars liten. Till slut kom ju pappa, och trösten och saneringen av både barn och lägenhet kunde börja (fast tröst till lägenheten var inte så aktuell).

Idag har hon en öm näsa, och hon får ta det lugnt för att inte det ska börja blöda igen. Nu får hon ligga på vår säng och titta på TV där om hon nödvändigtvis behöver titta på TV. Såvida hon inte trillar ur dubbelsängen ska det väl vara lugnt med skadorna. Jag får lägga henne i mitten och lägga berg av kuddar omkring henne, som när hon var riktigt liten...;-)

...blir det nu. Gnälligt också. Likstank från hyreshusets trädgård och polisbesök mitt i natten. Livet på en pinne i en lite hyresfastighet i en liten svensk medelmåttig stad. Likstanken kommer väl egentligen från den gemensamma soptunnan. Någon listig granne, troligtvis den senast inflyttade (det är inte vi) har kastat döda, okokt kräftor rätt ner i soptunnan. Dagen efter den tömdes. Och den töms var 14:onde dag. Och det har förstås varit de varmaste dagarna hitills. Ja, ni kan ju tänka er resten. Skulle vara trevligt att kunna ha fönster och altandörr öppen mot baksidan för att få korsdrag i värmen, men det är inte att rekommendera. Vi har tyvärr provat.

Samma granne var det livat hos natten mellan fredagen och lördagen. Vid halv två på natten, just när jag höll på att somna som bäst, hörde jag höga röster och saker, typ möbler som for omkring eller så. Och enträgna rop på att ringa polisen. Vilket någon i samma lägenhet tydligen gjorde, för ett tu tre kom farbror polisen x 2 farandes. Så stökades det en stund till sedan, så saktliga lade sig lugnet över vår illaluktande fastighet igen. Och det tog ytterligare två timmar innan jag varvat ner så mycket att jag kunde somna.

Typ 43 dagar kvar till vi flyttar...! Skynda!