Mettes blogg

Två ölburkar, två ölfalskor och så en tom kattmatsburk. Det var vad som låg uppradade vid en av parkbänkarna jag passerade på väg till arbetet i morse.

Någon eller några har haft en riktigt festkväll igår.

Var på en upplyftande föreläsning om stress igår.
Två spelregler hade föreläsaren. Han sa:
1 - Jag kan ha fel. Det har jag haft förr och kommer säkert ha igen.
2 - Jag kommer inte att lära er något nytt.
Om vi var okej med det så var han det. Av någon underlig anledning var vi det ;-)


Sedan sa han en del saker som jag hört förut, fast mest en del jag inte hört. Eller inte tänkt på ur den vinkeln. (Bara en sådan sak som att vi tror att vi står upprätt när vi står upp. Han kunde bevisa att vi stod "uppsnett" och slör en massa energi på det, förutom att det också gör att vi har dålig balans och inte kan andas så djupa andetag). Vi fick i alla fall två saker med oss hem, att dänga i med, om vi ville.
1 - Livet är meningslöst.
Låter ju urhemskt och ledsamt och dystert och att det bara är att ge upp alltså. Men icke. Han menade helt enkelt och sant att det är vi själva som sätter mening och värde på det. Olika människor som vi är, så sätter vi olika värde på olika saker. Det är upp till oss själv.
2 - Jag (en själv) är problemet.
Hu! Mycket bättre om det ligger utanför oss, eller hur? Chefen. Arbetsmängden. Partnern. Att man inte har någon partner. Eller inget hus. Eller inte pengar nog. Eller att det regnar. Eller att favoritlaget förlorade (om man bryr sig om sådant). Fast vid närmare eftertanke är ju det rätt dumt. Att mitt eget välmående till största delen styrs av sådant jag kanske inte riktigt kan styra över eller rå på så där direkt. För då blir jag väl offer, eller hur? Och då är det nästan som om man bygger in ett vattentättskikt där det aldrig ska finnas chans att må rikigt bra, det finns alltid något som kan bli fel eller inte som man tänkt sig... Och det är ju ingen bra position. Föreläsaren menade att det var hur vi var och en reagerade inom oss på de olika sakerna i omgivning avgör hur vi mår, hur stressade vi blir. Och ligger det hos en själv så är det positiva och hoppfulla att det då ligger inom den sfär vi faktiskt kan påverka. Listigt!


Utöver detta sa förläsaren att det är rädsla av olika slag som egentligen är det som triggar igång stressen. Och att hitta sätt att rå på rädslan, och att inse att det är en rädsla, gör att vi också lättare kan påverla hur stressade vi blir.
Lite provocerande undrade han vilket vi helst ville: Fara runt och må dåligt och inte få mycket uträttat, eller ta det lugnt, mår bra och få massor uträttat på ett effektivt sätt. Hm, klurigt.
Det finns sätt att ta sig uppåt i stesspriralen/tratten.


Han visade oss ett. Faktiskt funkade det.


Vilken tur ;-)

Jag genom en småtrasig stad till arbetet i morse. Knäckt flaggstång på torget, spillror av skyltar spridda över gatstenaren och allehanda skräp och grenar både här och där. På gatan utanför vår närmasta livsmedelsbutik hade två granar gett upp och lagt sig till vila. Och på vägarna till och från stan - hur mycket fallna träd över vägarna som helst. Och det är det lilla jag vet om att stormen åstakommit häromkring. Ironiskt nog klarade sig den stora julgranen på torget, avklädd och utdansad som den var sedan i lördags. Tre döda på grund av stormen, var av en liten pojke. Men nu är det väl över för den här gången.

Jag höll mig envist inomhus hela dagen. Gick ner till tvättstugan ett antal gånger och det räckte, stormen fick det till och med att vina och blåsa nere i källarkorridoren.

Egentligen har inget speciellt hänt i helgen, inget roligt. Ja, jo, bortsett från hur maken skulle skratta på spanska. Tonårsdottern förklarade en spansk mening, typ "jag har tvättat mina kläder". I den meningen ett ord som börjar på h, jag tror det var "he" men att h i början på spanska ord ju inte uttalas eller hörs. Då undrade han genast hur det låter när man skrattar, om man utgår från hahaha, hihi och så vidare. A a a a och i i i i och e e e e. Ja, du förstår. Uttråkade som vi var tycke vi att det var hysteriskt kul, fast mest han själv förstås.

Som av en olyckshändelse, eller en slump eller kalla det vad du vill så kastade vi ut granen i söndags. Knut får roa sig med andras än våran på lördag. Vad som roade sig med vår gran (som vi placerat på altanen i väntan på det stora rycket då vi kommer iväg med den till återvinningen) var stormen inatt. Nu är granen spårlöst borta. När jag var hemma på lunchen idag, spanade jag från vår balkong ut över vårt lilla hyreshus gemensamma trädgård. Det låg en gran och tryckte under ett buskage/träd i ena hörnet. Jasså, kom du inte längre, tänkte jag. När maken kom hem på kvällen talade jag om att den inte kommit så långt som vi först trott. Han hävdade istället att vår gran låg halvvägs upp till affären. "På trottoaren eller på vägen?" Undrade jag. "Ja" svarade han och stegade ut på baksidan för att inspektera granvraket i trädgården. När han kom in låg granen kvar där den låg. "Inte vår" löd domen. Jaha, så han stegade iväg upp mot affären för att fånga in rymlingen. Kom tillbaka tomhänt. "Inte vår gran heller" kontaterade han. Jamen hur kan han se sådan skillnad på en gammal barrande gran?! Han blev stött över frågan och hävade att självklart känner han igen vår gran. Jösses. Måste vara något manligt. Eller?

Hur som helst verkar det som att stormen roat sig kungligt med många granar här i området. Så du som inte kastat ut din ännu - frågan är om du har tur som inte gjort det, eller otur. För nu, om ni inte har en vänligt sinnad kommun, måste du kanske köra iväg med den själv...