Mettes blogg

Senaste veckan bjöd på en del ledsamheter. Och prövningar. Och kanske något steg bakåt. Jag har under våren ju vaknat upp från en lång dvala, men inte heller det är alltid lätt eller glatt. Igår blev det i alla fall en lite guldkant på tillvaron, trots att dagen inte innehöll en enda djembe eller dans. Faktiskt "bara" kollegorna.

I april anordnade ju Korpen en stegtävling för kommun- och landstingsanställda. Min arbetsgrupp om 5 personer anmälde sig. Laget Som Satsar. Ni fattar va? LSS. Och det visade sig att vi gick och vann i kommunen. Vi fick en prissumma att dela på, vinsten skulle gå till någon hälsobefrämjande, gemenskaps eller äventyrsaktivitet. Vi behövde inte fundera länge. Vi valde spa. På gatan nedanför vårt socialkontor finns ett nytt spa. Som min brorsa varit med och byggt. Vi fick ta emot priset och ett diplom i Stadsparken i onsdags och igår njöt vi så av segerns sötma. Vi hade fri tillgång till relaxen med stort bubbelbadkar, bastu, vilstolar och juice. Så fick vi också varin timmas massage, förutom en ab kollegorna som tog halva tiden massage och halva floating. och så fick vi en jättegod kycklingssallad. Åh, vi hade det så gott! Det här skulle vi kunna tänka oss att göra varje tisdagskväll.

Det märks att skolan närmar sig med stora kliv. Redan nästa torsdag är det avslutning på Lilltösens skola. Tonårsdottern har sin hett efterlängtade skolavaslutning tisdagen därpå. Veckan på det är min sista innan semestern. Ska bli såååååååååå skönt med semester! Maken ska arbeta i Spanien två av mina semesterveckor. Jag har inte riktigt bestämt vad vi andra ska hitta på då. Känner för att ge mig iväg på äventyr med töserna... Vet bara inte vad. Någon som har några bra förslag? Har också fått för mig att köpa en liten bärbar dator, ca 12.1 tums skärm. Men det är ju en djungel med datorer - vilka är bra och vilka är det inte? Ask the internet. Bara det att internet är som fåordig karl. Inte mycket till hjälp... ;-)

Helgen i Stockholm var kanon! Det är helt underbart att komma till vännen där, vara Mette alltigenom ett tag. Alltså inte praktiserade mamma eller fru, eller för all del LSS-handläggare. Ibland behövs det. Att solen strålade och att Stockholm visade sig från sin allra bästa sidan skadade inte heller. Konserten med Flogging Molly, som ser sig vara Irländska, was great! Har lite skutt och sprätt i benen fortfarande. Att sångaren hade fel i vissa aspekter var inte så mycket att bråka om: "Many years ago your country invaded ours. Tonight we invade yours..." Det var faktiskt inte svenska vikingar som härjade på Irland. De begavs sig mestadels åt helt motsatt riktning. Men det kunde vi bjuda på den här kvällen.

Hemma i trädgården förundras jag över hur mycket syrénbuskar, eller snarare träd, vi har. Och varför de blommar redan nu. I min värld, när jag var liten, blommade alltid syrénerna lagom till skolavslutningen i juni. Till midsommar har väl det mesta blommat över. Känns konstigt. Det är helt fantastiskt skönt att ha trädgården igen, även om vår inte blivit så ompysslad under åren och jag inte riktigt vet var jag ska börja. Man känslan. Mmmmm. När jag klippte gräsmattan igår blev hela jag tjusigt beströdd med vita mjuka körsbärsblomsblad där jag gick under frukträden. Fick lite mysig och nostalgisk Astrid Lindgrenskänsla... 

4 timmars trumpelande i solen i underbara människors sällskap, tårna lekandes med gräset och lärkan firande i skyn. Det kallar jag en optimal torsdagseftermiddag...! Så fantastiskt! Rysmyyyyyyyser!

O i eftermiddag åker jag till bästevännen i Stockholm. Att Flogga Molly ska vi roa oss med på kvällen .

Inte som Jesus då förstås. Utan som mig själv. Helt plötsligt märker jag att jag lever. Att jag lever. Till och med en grå och mulen marsmorgon som denna med regnet hängande i luften fascinerar mig. För att jag lever, för att jag finns där, för att jag andas och hjärtat slår och jag känner det. Det är som att blodet i mina ådror har stått stilla i flera år, och jag har hållt andan hela den tiden också. Zombie-Mette, det var jag det. Och nu flyter livet igenom mig igen, jag återupptäcker allt på nytt igen. Jag finns!

Vad är det som har hänt då, som återfört mig till livet?
Jo, musiken, faktiskt. Främst mitt trumspelande på Djemben och en stor del i det är förutom själva spelandet (vilket jag gör jämt!) de människor som jag träffar i samband med kurserna. Min stora fasa är att det bara är tre gånger kvar av kursen. På helgkusen som var denna helg (bonustid) uttalade jag min oro för hur jag ska överleva till hösten, om de har en kurs då med. Och de - ledarna - inbjöd mig att vara med dem och några andra som ses en gång i veckan för att bara spela, spela. De förstår vad jag menar när jag säger att jag inte vet hur jag ska överleva. OM jag vill vara med! Jag inser att jag ligger ganska långt efter dem som spelat betydligt längre än jag. Men det hindret känns inte särskilt svårt att kliva över. För spela måste jag, vill jag!

Men trumspelandet, att skapa musik själv, har också fört mig tillbaka till att lyssna på musik, känna den. Gammalt som nytt i skivsamlingen har åter fått min uppmärksamhet. Och så har själva afrikanska dansen också en stor inverkan förstås. Att röra kroppen och släppa loss på sätt som är typiskt osvenska har också väckt den. Minsann!

Jag misstänker att jag går omkring och ser kär ut. Och det är ju inte så konstigt, för det är ju det jag är... ;-)

*smile*...

Tänk vilken annorlunda vänding mitt liv tog, om än inte en förändring som kommer att vara livsavgörande på det sättet, men som ändrat något litet i grunden ändå. Ett nytt intresse, ett nytt sätt att koppla av och koppla bort samtidigt som det kräver entusiasm, tålamod och betydligt mer härdat skinn i handflatorna än vad jag har. Eftersom jag för tillfället snöat in på ämnet tänkte jag att jag ändå kan skriva lite mer om det ;-)

Det är förstås Djemben och trumkursen jag talar om. Nu har jag en egen. Djembe alltså. I alla fall nästa vecka när jag betalat den också. Den bor framför kökssoffan och jag kan inte gå förbi den utan att stanna för att spela några rytmer. Inte till allas glädje. Vi får väl se när familjen hystar ut både den och mig. Vi har ju en jordkällare under boden. Misstänker att vi hamnar där, bland gråsuggor och annat såsmåningom. Fast å andra sidan har även resten av familjen svårt att gå förbi den utan att trumma lite de med. En annan trevlig sak med det hela är de nya människorna jag lärt att känna genom trumkursen. Härliga, glada och livfulla människor som tittar på en och ler och är så glada att vi alla är där. Ingen är afrikan dock, men vi är ack så olika varandra ändå, även om vi är bleka i skinnet allihopa. Åldersspannet spänner från ca 13 - 14 år till runt 65, helt olika människor med olika stilar och olika kulturer. Det visar vilken enorm gränslös kraft musiken har. Afrikanska rytmer får vitt skilda svenskar att hitta något gemensamt att brinna för.

Jag och min Djembe, från Gambia

Det allra värsta, efter gårdagens intensiva spelande på kursen, är att mina händer verkligen smärtar. Tänk er nedersta leden av fingrarna, på insidan av handen. Tänk er de lederna nära på dubbelt så stora som i vanliga fall. Aj. Tänk er sedan den här besattheten av att vilja spela. Det blir inte bra. Med tanke på den starka längtan insåg jag till sist att det faktiskt får lov att vara okej med en gnutta behövligt fusk. Det visade sig att mina svarta, fodrade skinnhandskar fungerar hur bra som helst att spela med. Det låter inte särskilt annorlunda (i alla fall inte i mina otränade öron) och det gör knappast ont alls. Lycka!

En vacker dag kommer jag nog skriva om något annat...

Kanske ;-)

För vissa uppmärksamma besökare är det ingen nyhet att jag börjat på afrikansk dans. Det är jättekul. Vår ledare, som inte är det minsta afrikansk, är en stor blek kvinna med rödaktig page och fantastisk livssyn - just det här steget är nog det enda i afrikansk dans där man börjar med vänsterbenet. Jag vet att det kan vara svår, men så är det i livet ibland. Sedan finns där trummarna. Inte det minsta afrikanska de heller. De är bara från grannstan, men ack så duktiga. När de sätter i att spela är det så att taket nästa lyfter och det händer något alldeles speciellt inom en. Livsandarna vaknar, liksom. Jag lyckades redan första gången klura ut att trummarna, två killar, har en trumkurs timman innan dansen börjar. Förra gången vågade mig till att fråga om det fanns möjlighet att komma och prova. Det gjorde det.

Så idag gick jag och mitt tråkiga hår (alltså, jag idds inte ens förklara vilket humör det var på idag) dit i nästan-tid för att trumlektionen skulle börja. Jag var hemskt orolig att jag
1) inte skulle tycka det var kul alls
2) skulle känna mig helt hopplös
eller
3) att de skulle tycka att jag var helt hopplös
Det är nämligen så att jag i åral längtat efter att få spela afrikanska trummor. Har aldrig testat, aldrig vågat eller för all del inte varit tillräckligt nära en djembe för att kunna testa.

Men det gick kanon, för att vara första gången. Jag träffade trumman. Jag hittade till och med takten och det hände att jag spelade upp mot någon minut utan att det blev helt fel. Tappade jag bort mig hittade jag faktiskt tillbaka igen. Och det var helt underbart kul! Ljudet trummorna frambringar går rätt in i kroppen och sätter fart på energin. Efter en timmas spelande var jag inte villig att sluta, vi hade ju bara börjat! Visst, händerna var illröda och de hade börjat svullna och jag hade lyckats bryta en nagel och med en annan nagel riva upp ett sår på fingret bredvid. Men vaddå, det visade ju bara att jag levde och att jag hade spelat! Och de sa att jag var duktigt, trodde jag hade spelat förut. Och det såklart, med hänvisning till förra bloggen, det har jag väl kanske gjort i mina tidigare liv i Afrika...;-)

Nu står det en djembe i vårt hem. En hyrd. Men jag är naturligtvis på jakt efter en egen... Jag har redan hunnit spela nästan ett par timmar hemma också. Det var länge sedan det var så trevligt att ha ont någonstans (händerna) som nu...;-)

Häromnatten vaknade jag till av att jag kände tyngden av små kattassar bakom mig i sängen. Ni som har/har haft katt, eller liten hund, vet vad jag menar. Man känner hur madrassen precis intill en ger vika lite granna när de sätter ner sina tassar. Jag låg på sidan och vaknade alltså av att jag kände tyngden av små tassar precis intill svanken, och jag upptäckte att jag i samma ögonblick log. Precis som jag skulle vända mig om för att klappa Ofelia slog det mig att hon ju inte finns längre. Att jag måste ha inbillat mig. Men så kände jag att hon rörde på sig igen. Jag var mycket konfunderad. Sedan insåg jag att det ju måste vara Chili, vår hankatt. Så jag vände mig om för att klappa på honom och kela lite. Det var bara det att det inte fanns någon katt där. Maken låg och sov han med, med ryggen åt mig, så han tassade minsann inte runt som någon liten katt i sängen han heller.

Så det måste ha varit Ofelias ande som kom och hälsade på en stund, tassade intill mig för att visa att hon ändå finns där. Min lilla älskade katt...

Han är runt sju åtta år när föräldrarna märker att det är något som inte är som det ska. Domen lyder - hjärntumör. Han medicineras och behandlas, men faran är inte över, tumörerna går nämligen inte att operera. Han får fler. Han missar mycket av skolan och livet med kompisarna åren som kommer. Föräldrarna vet, att han bara är till låns. Kanske bara för en kort tid. Hans prognos var inte god. Oron finns där alltid. Men han överlever till tonåren. Då kommer den första stroken. Sedan följer fler. Hans medicinintag är gigantiskt. Tabletter, sprutor, sjukhusbesök och ännu mer oro. Han är den han är, men ändå inte riktigt så som han var från början, innan tumörerna.

Tumörerna tillsammans med medicinerna och stroke har gjort att han tappat en del av sin kognitiva förmåga. Sjukdomarna och medicinen har lett till en form av hjärnskada. Han har svårt att prata, reagerar långsammare, har svårigheter med balansen och att gå och att klara sitt dagliga liv. Risken för fler tumörer och stroke finns där alltid. Men inte gav han upp för det.

En vacker dag för snart 2 år sedan, kom han till mig, nu omkring 25 år. En överlevare mot alla odds. Han kom med en önskan om att få flytta hemifrån, med visst stöd av personal. Ingen visste om det skulle fungera.

Men det gjorde det. Det fungerar alldeles utmärkt. Jag var hos honom häromdagen, och blev som alltid alldeles varm om hjärtat och innerligt glad. På många sätt är han precis som vilken ung man som helst i 20-års åldern. Han tränar, reser, går på konserter och vill få ut det mesta av livet. Han har massor av humor och bjuder på sig själv. För honom finns inga hinder, bara ett liv att leva. Det är så enkelt, ändå så helt fantastiskt...! Det får mig verkligen att tänka efter, vad det är för triviala små saker jag går och grubblar och klagar på ibland, varför jag har en tendens att då och då göra det som är enkelt så svårt istället.

Sådana stunder, sådana möten med beundransvärda, starka personer som han, gör det här arbetet så speciellt och fantastiskt. Vilken ynnest jag har som får lära så mycket från dem!

"Sjung något för mig, Bengt." bad en trött kollega en annan nu på morgonen, när hon liksom jag, släpat sig in på vår avdelning på socialkontoret. Och det gjorde han. Han samlade lite försiktigt kraft från tårna och rullade ut i korridoren på sin fina kontorsstol med beundransvärd stämma sjungande:

    Morgon mellan fjällen.
    Hör hur bäck och flod,
    Sorlande mot hällen,
    Sjunga: Gud är god.
    Gud är god.

Leenden sprack upp på alla trötta biståndshandläggare omkring och skratten vaknade. Även på mig, för tillfället en ensam liten LSS-handläggare. 
"Tack" sa kollegan, "Nu kommer jag att le hela dagen."
Jag med.

Ibland är det de små stunderna som är de underbaraste, allra helst dem man inte visste skulle komma...;-) Lite oväntad psalmsång i socialkontorskorridoren, hur otroende de flesta av oss än må vara.

Vojne, vojne. Det har tagit mig till idag att återhämta mig från bröllopet i lördags! Fast lite träningsvärk i skrattmusklerna känner jag faktiskt fortfarande av ;-). Vissa dagar blir bara så rätt, ni vet, de där underbara. Lördagen var den sådan. Eller hela helgen, i alla fall tills vi var i hemtrakterna igen. Det var härligt att åka iväg till annan stad för bröllop, tillsammans med vännerna som betytt mest under mitt liv. Och utan barn. Ibland behöver man få vara just en vuxen, eller i alla fall åt det hållet, egen person som bara behöver ha reda på sig själv. Och sin man, möjligen. Han kan ju i alla fall gå på toaletten själv och äter av maten utan mutor och vädjanden...;-)

Alla vännerna bodde vi på samma vandrarhem och maken och jag delade rum med två av dem. Förutom ett par som inte hade möjlighet att stanna kvar. Vi kom vid lunchtid och började med att samla ihop oss för lunch. Sedan gjorde vi oss iordning för bröllopet och stegade dit. Det var ett jättefint bröllop och till och med maken blev en smula tårögd (fast erkänn inte att du läste det här). Vår underbara Tant Bruun där framme i kyrkan, så rörd själv av sången som framfördes och av stunden. Hon såg en smula panikslagen ut en stund, började nästan leta runt efter något att torka ögonen och näsan med. Där satt vi bröllopsgäster i bänkraderna och kunde torka rinnande ögon och näsor på flera näsdukar åt gången, men inte hon. Jag tyckte att hon sneglade på den vackra vida ärmen på den helt underbart fina klänningen, men insåg nog det olistiga i det. Vi torkade våra ögon lite extra, i hopp om att det skulle hjälpa även henne. Hennes man hade skrivit ett eget trumpetstycke som framfördes av tre blåsare, mycket vackert och stämningsfullt. Nej, det var inte i kyrkan vi skrattade. Det var på festen. Det var en så uppsluppen och härlig stämning och trots att jag utifrån bordsplaceringen endast hade en känd kär vän snett över bordet så hade jag så fantastiskt trevligt och roligt med de andra bordsgrannarna också, även om jag aldrig träffat dem förut. Det fanns också flera roliga och underhållande talare som förgyllde kvällen, inte bara för brudparet på tronen utan också för alla oss andra. Verkligen en fest att minnas! Och frukosten på ett närliggande hotell morgonen efter. Frukostbuffé. Mums! Sitter inte dumt sådär dagen efter...!

Tant Bruuns på möhippan egenhändigt ihopknåpade tårtpar. Visst är de underbara?

När vi sedan på söndagen kom till mina föräldrar för att hämta barnen fick lilltjejen en ljusbåge rätt i huvudet från lampan som hon satt bredvid och som plötsligt small. Och jag skållade höger underarm på kvällen när jag jagade nykokt majskolv i kastullen. Med tillräckligt mycket hett vatten kvar i. Inte att rekommendera. I 40 minuter satt jag med armen under rinnande vatten, och hade den sedan i ett ispaket under ytterligare nästan 4 timmar. Jag kom i alla fall undan från blåsor och sår, så jag är glad för det. Och glad för en annan sak är jag. Idag, äntligen, har jag börjat packa!
Kors i taket!

Det sägs ju att man (ibland även jag) säger att ens liv kan liknas vid ett skepp/en skuta/en eka (jag tror man väljer själv) på havet/i hamn/i bäcken (tror livet självt bestämmer det). Jag ska just nu inte filosofera över vilken typ av (förhoppningsvis) flytande farkost mitt liv är, eller exakt var den befinner sig just nu (efter storm på öppet hav under ett år är jag lite för desorienterad för att riktigt veta var jag är), men den har i alla fall trevligheter för över - och det gillar jag!

På lördag ska vi på Tant Bruuns bröllop vilket utöver den trevliga tilldragelsen också innebär att jag får träffa mina underbara vänner även denna helg - till och med med övernattning tillsammans.

Och om fyra veckor har vi flyttat till huset! Jag vet att jag är en smula tjatig, men det ska bli så skönt! (I natt bråkade grannarna i vårt hyreshus igen, och jag hoppas att det bara var en dörr någon slängde igen så att det inte var en granne som kastade in en annan i väggen.) Inser att vi faktiskt måste börja packa snart!

Och så slapp vi brinna inne. Inte dumt det heller, även om det nu ligger akter om oss, tidsmässigt sätt. Min lilla småsjuka katt sprang oroligt omkring i lägenheten i går kväll. Vi fattade inte vad hon ville - vi gav henne mat. Hjälpe inte. Gav henne vatten. Hjälpte inte heller. Gav henne linfröolja (ordination, fast inte av henne). Hjälpte definitivt inte. Det var när jag skulle prova att släppa ut henne från det nedre rummet jag fattade vad det var hon ville. Lutat mot elementet under fönstret stod massor av ovikta flyttkartonger och lite annat smått och gått. Bland annat en filt på elementet (var ska man annars lägga den?). Och helt plötsligt hade fastighetsskötaren bestämt sig för att väcka liv i pelletspannan - med besked, vilket innebar att det som låg emot elementet fick det hett om öronen, i bokstavlig mening, bortsett från att kartonger och filtar inte har öron. Vattnet i elementen och i kranarna blir otroligt hett i vår lägenhet, som också ligger närmast pannrummet - man skållar sig lätt på det, utan överdrift. Inte vet jag om sakerna mot elementet skulle ha kunnat fattat eld, troligtvis inte, men de luktade faktiskt bränt. Och det kände ju kissen långt före oss, förstås. Och eftersom hon var så duktig att varna oss tycker jag vi kan säga att hon räddade oss från att brinna inne. Det är hon värd, nu när hon faktiskt inte kissat inne på en vecka. Puss på dig, kissen!

Ibland slås jag av de mest fantastiska små-stora tankar. Den här U2-titeln till exmpel. Om man bortser från vad de sjunger i övrigt, bara tittar på orden "here she comes". Det kan ju vara vem som helst. Det kan till och med vara jag. Och så tänker jag - vem är jag då? Till det lägger jag att jag tycker om historia, det som varit. Inte så mycket forna kungar och anrda storslagna kändisar, utan på mänsklighet i allmänhet och min släkt tillbaka i tiden i synnerhet...

Tänk, att här går jag och är på något vis summan av alla mina släktband och gener tillbaka i tiden. Inte bara föräldrar, mor- och farföräldrar utan alla dem jag inte längre minns eller vet ens att de fanns. På något litet sätt finns de där inom mig. Kanske inte bara fysiskt genetiskt, utan också när det gäller tankar och drömmar. Kanske fanns det en oförbätterlig anglofil i min släkt, en annan som också skrev texter och låtar och drömde om att bli författare, någon som älskade att gå vid vatten, någon som älskade hästar och katter, en som älskade att vistas i naturen, ytterligare en som älskar att bli killad i nacken, någon också hade nära, nära till sina känslor, någon som letade efter sitt hem och fann det i ett hus med en sliten trapp... Här går jag omkring i mitt lilla liv och är ändå kanske inte alls så ensam som jag ibland kan känna mig. Blodet som rinner i mina ådrar, ger näring och syre till min kropp och hjärna och hjärta finns inte där av en slump, att jag är den jag är är inte heller en slump. Jag är resultatet av århundranden, ja årtusenden av andra människor som levt och andats liksom jag och fört livskraften vidare till mig. Kanske sitter de i sin himmel och ler och hejar på mig, gråter med mig när saker och ting inte går vägen och sedan tröstar och peppar mig att komma igen igen. För de vet, har varit där själva en gång.

När dessa små-stora tankar kommer till mig får jag mer spänst i mina steg och ett varm leende sprider sig på mina läppar och inom mig. Jag är någon trots allt, så där lite i smyg. Jag är inte ensam.

Inte du heller...;-)

...ett kvällsdopp i den guldskimrande junisolen.

Lycka är också att ha hittat hem. Det gamla huset som jag skrev om i förra bloggen sög tag i mitt hjärta och jag var såld. Hela familjen var såld. Jag/vi hör samman i det huset.

Olycka är att fler också vill bo där. Alldeles för många. Må de vara mindre förälskade än jag och min familj och ha mindre plånböcker och låta oss få det.

Snälla...!