Mettes blogg

På sitt rum sitter tonårsdottern och övar på sin elgitarr. Introt till någon låt av 3 doors down, tror jag bestämt. Maken vilar fingrarna mellan basgitarrs spelandet och lilltösen har just övat in en av de djemberytmer jag visat henne.

Mitt bidrag till låtandet just nu är knattrandet på tangentbordet ;-) Imorgon ska jag spela djembe själv för allt vad tygen håller, flera timmar med lite tur.

I min dator har jag nu en ganska klar resplan över bästakompisen och min Irlandsresa till hösten.
Ibland är det extra gott att leva.

Igår visade ju svt Så som i himlen. Jag har sett den massor av gånger och blir fortfarande berörd. Nu kanske till och med mer än någonsin. Framför allt av Gabriellas sång. Helt plötsligt insåg jag att det är just i en sådan fas i livet jag befinner mig just nu. (Kallas säkert 40-årskris av de flesta andra). (Blir 40 nästa år, och jag vet inte vad jag tycker om det.) Hur som helst, sången är inte bara Gabriellas. Den är även min.

Jag har aldrig glömt vem jag var, men jag har visst också låtit det sova. Jag antar att jag valt att göra så, men nu skriker viljan att finnas kvar inom mig, det går inte att ignorera ;-)

Jag vill känna att jag levt mitt liv...!

Filmstjärna, knappast! Misstänker att jag kommer vara föga imponerad över filmstjärneinsatsen jag gjorde, efter som den lyste med sin frånvaro av naturliga skäl. Jag är ju ingen ;-) I alla fall gick det hyggligt. Hur det tedde sig på film får jag erfara på onsdagkväll. Huvudsaken är att nu är vårt spelande dokumenterat vilket innebär att när jag sitter här hemma och totalt glömt bort någan av de rytmer jag lärt mig så kan jag titta på dvd:n och friska upp minnet. Perfekt!

Det allra roligaste kom sedan, efter min trumlektion och efter min dansgrupp. För jag fick vara med och spela trummor för fortsättningsdansen. Det var så häftigt! Svårt men också helt fantastiskt underbar härligt! Att få spela ihop med de duktiga trummarna, skapa musik som de duktiga tjejerna kunde till. Jag gick hem sent på kvällen som på moln. Två och en halv timmes trummande gick minsann inte så lätt ur kroppen. Somnade till slut och vaknade sedan vid 4-tiden, till fulmånen och bara log...

Idag har vår söte trumlärare utlovat spännande saker. Som att vi i gruppen (obs! nybörjare) ska spela djembe tillsammans med en inte bara tvättäkta afrikan utan som också är en mycket mycket duktig djembespelare. Skulle tro att han får mycket mycket roligt åt oss, medan vi kämpar på för glatta livet för att hinna med och spela någotsånär i takt. Helst en som passar med hans. Kakafoni blir lite jobbigt i längden.

Som om detta inte vore nog, meddelade söte trumlärare att han ska föreviga det hela genom att filma. Och att vi sedan ska få varsitt ex. Han är mycket mycket snäll, han. Ett stort bekymmer med att han ska filma är att jag räknat ut att han inte kommer kunna spela samtidigt. Och om han inte finns med och spelar och styr upp oss ja, då kan det bli precis hur som helst. Spännande.

Till råga på allt har jag blivit härligt förkyld. Nyser som en tok, snorar, hostar och ögonen känns fyllda av grus och därav röda och fina. Men inte för något i världen - inte ens fåfängan - att jag missar en djembelektion! Då får de hota med betydligt mer än att jag blir filmstjärna på kuppen! ;-)

Vilken unge! Kolla känslan!

Den här sången, det griper tag djupt inom mig, redan från första gången jag hörde den. Den är så smärtsamt vacker, fin och samtidigt hemsk. Hemsk för att den berör det där svåra, svåra. Och vilken röst hon har, Miss Li. Vilken röst.

Nu när dagen F sig. Flytt alltså. Jag är lite smått förvirrad mitt i all röra så jag kommer inte ihåg när jag meddelat avslut på internetuppkopplingen här och när den i stället ska gälla från huset. (Och ingen vet när det behagar fungera på nytt...) Vi får tillgång till vårt nya hem imorgon (!) och själva flyttlasset går på onsdag. Sista dagen för internet här i lägenheten kan alltså vara idag. Eller kanske tisdag. Eventuellt måndag. Allt beror på hur listig jag tyckte att jag var...

I vilket fall som helst, risken är stor att jag inte hinner gå in mer på datorn i alla fall. Nu gäller det! De där sista små sakerna som dräller här och var i lägenheten, samt hela köket som fortfarande står opackat, ska få sig en omgång och imorgon och tisdag ska vi tapetsera lilltösens nya rum. Och börja ställa in de än så länge opackade kökssakerna i nya köket. Vi har att göra, om jag säger så...

Så länge får ni hålla till goda med ett gäng som också gillar att...eh...förflytta sig.



Kram på er tills vi ses i mitt "nya" liv!

Den oroliga typen, ja. Det är väl vad jag är just nu (och ganska o-rolig också, misstänker jag). Imorgon sker det. Då lägger vi ett bud på hus #1 denna omgång. Sedan kanske vi ändå går på visning på hus #3. Vem vet? Kände ialla fall att jag behövde något sött och uppmuntrande i denna oroliga tid. Och då passar the Ark bäst. Med en stor gnutta Sweet-schlager. Tillsammans med Ola Salo blir det sött värre!



Helgen ser jag fram emot. Bästa Anglofilen kommer på besök och lilltösen fyller 7. Hon oroar sig också väldigt. Hon har inte ännu lyckats snoka upp en enda present och tycker att vi nu börjar få bråttom att åtgärda det... ;-)

Kände att det helt enkelt var dags för en favorit i repris. Man kan helt enkelt inte se och höra nog. Vilken kille! Det var knappast så min elaka, tyranniska gitarrlärare visade mig som 10-åring hur jag skulle spela akustiskt gitarr. Hade hon gjort det hade det nog till och med varit kul att spela...;-)

Idag är det söndag och det ska vara vilodagen, också dagen man ska gå till kyrkan. Allra helst jag efter gårdagens blogg ;-) Så följ med på denna mycket trevliga och rara kyrkotur. Berörda vänner från förr i tiden, det vill säga vår ungdom, minns säkert det lite knepiga med att få ihop texten, i och med att vi inte var boys som Housemartins ju var, och jag vet inte hur, men invecklat blev det...

Sångaren har helt underbar röst att sjunga med till. Om du inte gjort det förut, så prova!

Speciellt till dig, Pavone... (Jag är inte hundra på att det är den här låten du menar, jag har inte filmen så att jag kan kolla, men med tanke på titeln så gissar jag att det är denna du efterfrågar...) Kanske inte den mest uppmuntrande partylåten en lördagskväll, men icke desto mindre...

...come on down, down in the river to pray...



Jag är inte religiös, möjligtvis lite hednisk. Det är väl religion det också? Jag gillar Valborg, Midsommar och Lucia.

Och så sjunger jag gärna i kyrkor, det är så underbar akustik där. När jag var barn var speciellt en kyrka lekplats för mig. Min farfar var kyrkvaktmästare i en medeltida kyrka och där sprang jag i altargånger, klättrade på läktarna och spelade på orgeln medan jag sjöng för full hals. Knappast några kyrkliga sånger. Men jag har faktiskt varit med i kyrkans barntimmar, men mindes inte en sång därifrån, inte ens som barn ;-) Men den här sången tycker jag mycket om. Den är så lugnande, upppiggande och ren på något vis. Men så tycker jag ju om filmen där jag kom i kontakt med den: O brother Where Art Thou. Scenen, i sepia ton när de tre rymlingarna åker på skogsvägen och en av dem helt plötsligt fastnar för rösterna han hör, de stannar och han söker sin väg ner i till floden där alla människor i luftigt vitt går ner i floden för att döpas, ja den scenen gillar jag. Så jag brukar lyssna på den här någon gång om dagen, i min mobilmp3. Och så ler jag, det går inte att låta bli.

Provar om Soggy Bottom Boys vill vara med på min blogg... Vill de det så njut av att lyssna på dem och titta på blå-blues-bilderna i följande inlägg.