Mettes blogg

Hu. Var på riktigt fel humör igår. Sådär så det fysiskt känns i kroppen, i ton, en vibration som liksom är ostämd. Jag skyller på håret. Hade använt lilltösens kombinerade schampoo och balsam på morgonen. Katastofalt resultat! Håret var, förutom att det hade en ful utväxt efter senaste toningen, platt (trots lockmousse och trattföning) och flygigt. Ja, ni som varit med om det förstår känslan. Tur jag inte hade strumpyxor som envisades med att hasa ner i grenen också. Då hade jag nog mördat någon stackare som sagt det allra minsta irriterande. Hu! Ber om ursäkt till stackars Anglofilen som inte alls fick en snäll och förstående människa i andra änden när hon ringde. På tal om ringa ja, headsetet till telefonen hade gått sönder också. För mig är det riktigt illa. Med min illa tilltygade nacke funkar det inte särskilt bra att hålla telefonluren mot örat - musklerna i nacken får spatt. Alltså, inga långa samtal. Inget bra det heller när man pratar med en ledsen vän...

Försökte råda bot på håret igårkväll i alla fall. Ny toning. Och total bojkott av hemskt schampoo/balsam. Ingen utväxt går att skönja längre. Men lite flygigt är det ändå... Morr. Skulle behöva göra något riktigt trevligt - som gå på spa. Och det ska jag - på tisdag! Vår LSS-grupp vann kommunens stegtävling som hölls i april. Vi fem gick 540 385 steg tillsammans och i snitt 18 013 steg per person och dag (rekommenderat antal steg per dag är mellan 10 000 - 12 000 för att det ska "göra nytta" för hälsan). 2 700 kr vann vi, så nu ska här spa:as! Veckan därpå ska vi på en minikonferens. Med en övernattning. Har hänt 1 gång på mina 7 år här. Ska bli roligt att komma iväg och se något annat än de här korridorerna!

Och så behöver jag nog spela djembe med trumvännerna. Misstänker att jag kommer spela rätt hårt till en början, men efter några timmar är nog den där ostämda tonen inom mig ur systemet ;-) Ger jag den inga hörselskydd så har den inte en chans!

Jag lyckas visst alltid göra samma sak, hur trist jag sedan inser att det är. Men allt har en ände och korven har två. Det jag pratar om är att läsa klart, eller lyssna klart en bok. Är den bra ärdet ju näst intill omöjligt att sluta. Nu senast har jag lyssnat på Kajsa Ingemarssons Små citroner gula. En mycket mysig och trevlig lyssnarupplevelse. Hon läser den själv, så det blir verkligen rätt betongingar på rätt ställe (får man anta). Jag har haft den i mp3-format i mobilen och lyssnar när jag går till eller från jobbet. Eller är ute och går överhuvudtaget. Eller diskar. Eller lagar mat. På slutet nästan hela tiden. Ville ju veta hur det skulle gå med citronerna och Kummel.

Och sedan händer det. Den är slut. Jag fick veta hur det gick med sedan är det ju liksom SLUT. Och det känns så tomt. Det samma gäller när jag envisats med att läsa som en tok, kan liksom inte leva utan boken. Och så - slut. Och då ställer mig mig samma fråga igen och igen. Varför ha så bråttom, varför inte låta det ta sin tid, njuta av läsningen/lyssnandet och det kvar lite längre. Men det är väl som det är. Tålamod är inte min största dygd.

Älskar att lyssna på Marian Keyes böcker också. det är Rakel Molin som läser och det gör hon helt fantastiskt underbart. Det är en fröjd att lyssna på. Dock en viss fara. Man kan börja skratta högt, oaktat var man för tillfällen råka befinna sig - i kön i affären, på en buss, gåendes ensam längst vattnet. Fast, det kan jag väl bjuda på...

Ja, jag vet. Vissa har det i huvudet, andra på andra ställen. Historien bakom att det var sågspån i min bh idag är faktiskt inte så avancerad som det kan verka. Nej, jag försökte inte fylla ut den med något (jag är medveten om att det finns bh:ar med stoppning. Eller vad det nu heter). Jag tror inte heller att huvudet läckte (även om det är en avsevärd mängd sågspån i håret också, vilket kan få en att undra). Fel, fel, fel.

Jag har helt enkelt utfört trädgårdsarbete idag. Det började med att jag klippte gräset. För att göra det fick jag huka mig under en gren här och en gren där medan gräsklipparen halv motvilligt tuggade sig fram över gräset. Extra tungkörd under grenarna var den också. Så kan jag ju inte ha det alla varv runt trädgården med gräsklipparen som somrarna brukar generera. Här skulle grenar kapas så i alla fall en liten Mette inte behöver utföra allt för vågade gymnastiska övningar för att ta sig fram med gräsklipparen under dem. Så fram med grensågen! Nu var ju idag en varm, underbar, solig dag.  Jag hade linne, och av någon förunderlig anledning, kjol på mig när jag gav mig i kast med trädgårdsarbetet (det sistnämnda påverkade inte själva historien). Grenarna som skulle väck var mestadels över mig. Och de hämnades genom att sprätta hur mycket sågspån över mig som helst när jag skred till verket med sågen. Kan ha varit jag och sågen som orsakade att så mycket sågspån hamnade på mig, men jag är inte helt övertygad. Väl inne, efter en produktiv och aktiv stund ute kliade det lite här och där. Mest där bh:n har sin uppgift. Jag kan berätta att det kan rymmas ganska mycket sågspån i en bh, och det är inget skönt om man fortfarande har den på sig

 

Förutom att jag är toalettpappersbyterska så tycks ett annat öde livet tilldelat mig vara det att jag alltid blir så blöt så fort det är väder ute. Blött väder, alltså. Det finns människor som kan gå i regn och fortfarande se torra och fräscha ut, som om regnet inte når fram till dem även om de inte har paraply. Jag tillhör inte dem, även om jag har paraply. Ta minsta duggregn och jag ser ut som en dränkt katt, omgående. Håret slokar, sminket rinner och jag blir blöt in på bara skinnet; kläder och kappa till trots.

Det gäller förresten inte bara regn. Snö - samma sak. Igår gick jag hem i snöyran. Kallt, blåsigt och hiskeligt var det. Och jag såg ut som en snögubbe, eller ja, gumma i alla fall. Min svarta kappa var belamrad med ett tjockt lager fuktigt vitt. Andra jag såg ute spatserade liksom jag, hade det knappt fastnat en snöflinga på, förstås. Hur kan det komma sig?

...det är när jag går till jobbet på morgonen. Ja, faktiskt. Det är ljusare och även om solen inte ännu gått upp så är där en väsentlig skillnad. Fågelsången. Vi har så väldig många koltrastar häromkring. Och de sjunger och sjunger för mig och det gör något fantastiskt med mitt inre. Ja, kanske sjunger de bara för mig, det är så det känns. Tänl vad våren gör med en, även om den egentligen inte är här än...;-)

I helgen var min kära vapendragare, trognaste vän och mest älskade Anglofil hos oss. I slutet av sommaren planerar vi att styra kosan mot Irland. Jag blir precis lika lycklig djupt inom mig av tanken på det som av koltrastens sång för bara mig; helt levande och bubblande! Mycket Irlandsprat blev det, mycket drömmande om vad vi skulle se och uppleva. När jag skulle gå och lägga mig och stänga av TV:n i lördagskväll fastnade jag precis i slutet på Kommissarie Lynley. Storbritannien. Landsbygden där. Oj, det gör saker med mig också, får mig att längta och sakna. Samma sak är det med Irland, hur konstigt det än kan låta. Hur kan jag sakna en plats jag aldrig varit på? Finns kanske bara ett svar på det, hur vettigt eller ovettigt det än låter. Jag har varit där, förut. I ett annat liv. Och jag har en känsla av att det var i något eller några av dessa liv som jag lärde känna flera av mina närmsta vänner jag har nu. Tänka sig! Så kan det ju faktiskt vara, ingen kan nog bevisa motsatsen i alla fall.

    

Hur som helst, när jag satt där och tittade på Lynley och saknade Storbritannien (för att jag varit där i detta liv) och Irland (för att jag inte varit där i detta liv) så slog det mig, återigen, att jag kanske var född på fel plats. Att jag väl borde vara där, på öarna någonstans, den plats som drar i min själ. Men sekunden efter dök en annan, mer revolutionernade tanke upp. Tänk om det var just detta liv, på denna plats som jag kom till denna gång, precis vad jag önskat och hoppats komma till när jag gick hädan sist? Tänk om jag tänkte - åh, bara inte Storbritannien (eller Irland) igen! Jag vill komma till ett ställe där man kan bygga hus som inte drar, som har vattenledningarna på insidan istället för utanpå husfasaden. Jag vill leva i ett land där man pratar ett främmande, exotiskt språk och som har snö på vintrarna (där gick det visst inte helt bra) och där det finns knäckebröd och Kalles kaviar! Jag menar, vem vet? Jag kanske fick precis som jag ville, för att jag för tillfället var klar och färdig med Storbirtannien (och Irland)? Det var en överväldigande tanke, och en ganska skön en. Allt är kanske precis som det ska, och semestrandet där på andra sidan Nordsjön är vad jag behöver för att ändå inte glömma det tidigare utan minnas med en varm känsla inombords... Tänk så underbart!

Känns något knepigt att komma hit och sluddra och fnissa lite fånigt. Men, nöden har ingen lag. För egentligen är det lite synd om mig. Har haft ont i en (eller flera, jag tro de har ingått i någon form av maskopi) muskel mellan vänster skulderblad och ryggraden. En speciell punkt gillar att göra helvetiskt ont. Och i natt tog den i ordentligt. Det gick helt enkelt inte att sova, inte en sovställning i världen gick att ligga. Det var till och med svårt att andas!

Jag fick erkänna mig besegrad vid straxt efter kl 03. Då lyckades jag manövrera mig ur sängen och ner på bottenvåning. Där började jag vanka runt och göra mjuka försiktiga rörelser för att försöka mjuka upp och få smärtan att släppa. I helsike att det hjälpte! Jag satte mig med ryggen vänd mot kaminens utblås av go varm härlig luft. Skönt, men ville inte hjälpa. På med Tjura värmestick på den elaka muskeln (och dens kompisar). Till slut grävde jag i medicinskåpet efter de starkaste tabletterna som gömde sig där, Tradolan (eller kanske skulle den kallas tralalan, med tanke på vad den kan göra med en). Jag brukar inte bli särskilt påverkad av dem, och ibland tycker jag inte de hjälper särskilt mycket mot smärtan heller, men de brukar vara bättre än inget. De är verklig nödmedicin, för jag vill inte ta så starka tabletter. Jag tog två.

När jag väl lagt mig igen, på rygg (bort med kudden, värmd vetekudde under nacken och en tennisboll strategiskt placerad så att den akupressurade den onda punkten vid skulderbladet) (Jag vet, det låter knäppt det där med tennisbollen och det är lika bra att erkänna att förutom vetekudden som alltid sover tillsammans med mig så finns där alltid en eller två tennisboller lättåtkomliga i sängen ifall jag har ont i nacken eller axlarna) kom dåsigheten över mig. Jag hade pluttat in hörlurarna till mobilen i öronen och lyssnade på Marian Keyes Är det någon där. Och för de knappa två timmar som återstod av min natt låg jag i en ganska behaglig dvala, förutsatt att jag inte rörde en fena.

Eftersom Tradolantabeltterna nu blev tagna så sent, eller tidigt, det beror på hur man ser det, hade effekten inte gått ur systemet (dvs mig) när jag gick upp. Inte heller nu när jag kommit till jobbet. För första gången någonsin känner jag mig påverkad - jag sluddrar, är lite flinig och har svårt att tänka. Blir jättebra till mötet om nya regler och rutiner för handläggandet av sjuklön som vi ska ha sedan... Jag har bett mina närmsta kollegor om ursäkt redan, i förebyggande syfte...;-)

...mötte de förbitravande grannar och annat löst folk som gick utanför vårt hus förut. Jag var i väldigt stort behov av
1 - värma mig
2 - träna (för att motverka allt för ont i kroppen + allt för stor viktuppgång).

Jag hade planerat att åka till simhallen, men för er som också varit ute och som jag cyklat i detta råkalla väder förstår ni att det inte fanns i min värld att ge mig ut i kylan igen. Alternativ 2 var att träna på min fantastiska cross-trainer, en sådan där träningsmaskin man står och trampar på samtidigt som man kämpar med att dra i två handtag med armarna (den gjorde faktiskt att jag lyckades återhämta mig så bra som jag gjorde från mina diskbråck i nacken!). Men av bilden nedan förstår ni att den står något otillgänligt till. För närvarande i det kalla och överbelamrade garaget.

Insåg att det fanns ett tredje alternativ. Line-dance, därav den lustiga synen för de förbipasserande. Jag fick till och med med maken. Nu är han som de flesta män, inte särskilt bra på koordination, smidighet och takt när det gäller dans. Fördelen är att vi genom hans medverkan också fick träna magmusklerna. Ett gott skratt förlänger livet...;-) Betänker man sedan dansernas namn så... Red Hot Salsa, Tight Jeans, Cow Girl Twist... Ja, ni kan säkert föreställa er. Nu innan läggdags, ska jag parkera mig framför pelletskaminen, ihopkurad i min second-handinskaffade nötta vita korgstol (60 riksdaler). Gonatt!

Eller vad man nu ska säga. Följetongen sedan i måndags har varit vår nålfiltbeklädda trapp i lägenheten. Lägenheten som vi lämnar om ungefär två veckor. Och helst lämnar blodfläcksfri, så att det inte blir mer blodsspillan, denna gång orsakad av vår hyresvärd. Och vårt blod.

Vi har lagt timtal denna vecka på att försöka få bort fläckarna efter lilltösens näsblodsolycka i måndags. Det har minsann varit en tuff uppgift. Mission impossible, har det verkat vara. Och vi har testat med allt - matttvätt, möbeltvätt, något hysteriskt elakt medel inköpt i Italien (förmodligen helt förbjudet här). Det enda det tycks ha resulterat i var vitaktiga fläckar omkring de mer röda på den i övrigt ljusbrun/beiga trappbeklädnaden. Grrr!

Imorse gav jag mig ikast med rotborste, ljummet vatten med en gnutta kulörtvättmedel i och min allra envisaste envishet. Nu vätte jag ner hela trappstegen och gnodde med hjälp av borsten ut resterna av alla medel över hela ytorna . Tänkte att en mer jämn nyans över hela trappstegen, om än inte samma som den innan, är väl ändå bättre en många olika nyanser? Mycket vatten sög mattan åt sig. Visade sig klurigt att få bort. Jag tryckte med handdukar för att suga upp vattnet - det gick åt en hel del. Jag använde fönen - evighetsgöra och ändå var det en hel del vatten kvar. Till slut gick jag efter de största handdukarna vi har, la en av dem på ett steg och den andra på steget under. Så stod jag där och trampade. (Betydligt snällare mot kroppen än att stå framböjd och kämpa med händerna). Så började jag kliva mellan de två stegen. Hm. Kändes bekant... Step up, minsann! Jag skuttade med förnyad energi efter hörlurarna till min walkman mobil, pluggade in mig på min älsklingsmusik och sedan började Torka Trappan Step Up-passet på riktigt! En låt per två trappsteg, och så arbetade jag mig nerför trappan. 6 - 7 låtar blev det. Och massor av steg blev det, räknade min fina walkman och steg-räknar mobil.

 

Och gissa vad. Verkar som att enträgen vinner. Det låter inte "plask, plask" när man går i trappan längre, man blir på sin höjd lite, lite fuktig om fotsulorna. Och så ser mattan riktigt fin ut, utan allt för stora nyansskillnader längre, inte heller allt för påtagliga hemska röda fläckar!

Wow!

Det är en mycket passande beskrivning av mig nu för tiden. Det bara blir fler och fler saker som dyker upp och som kräver någonting av mig, typ beslut. Förutom hus och var vi ska bo och den fånigt höga arbetsbelastningen på jobbet så är det ungfär 100 beslut till som ska fattas. Av någon anledning tackade jag ja till att ingå i en planeringsgrupp för en etik- och friskvårdsdag på jobbet imorgon. Har knappt gjort ett dugg, kommer stå här som ett fån imorgon och inte ens kunna stava till etik eller röra mig utan att snubbla över mina egna små fötter. På kvällen ska vi ha fest på jobbet med TV-tema. Helst ska vi vara utklädda. Ja, du förstår ju hur bra jag förberett mig och bestämt mig angående det... Vi ska också bestämma om vi ska till svärmors stuga i helgen, om jag kan ha möjlighet att åka till Stockholm nästa helg och jag ska vara med på skolrådsmöte någon dag som jag inte kommer ihåg när det var, jag ska vara med och planer inte mindre än tre möhippor, bestämma vad jag ska ha på mig på dessa tre bröllop och någonstans i detta hinna med min familj. Och kanske mig själv, om jag har tur. Det dras i mig från alla håll och kanter, tycks det som. Visst, det mesta är lyxproblem, men långt ifrån allt... Det är det där med tonåringar. Så de kan ställa till det för sig. Utan att föräldrar eller andra vet. Bara jag, förstås. Hur släpper man en bomb på ett snällt sätt? Jag känner att snart ställer jag mig och bara skriker. Får spelet totalt. För nu är det bara för mycket, för mycket av både stort och smått, halvlätt och ursvårt. IIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhh!

Det är så mycket man, eller för att undvika krusidullerna, jag, får i livet helt utan att ens kämpa för det. Så mycket som bara kommer till mig utan att jag behöver ens behöver be om det. Som celluliter, ett och annat grått hårstrå, åderbråck och rynkor kring ögonen. Alldeles gratis och utan några kosmetisk ingrepp. Att det sedan råkar vara sådant som jag inte vill få är tydligen en annan sak. Tänk att tillhöra de lyckliga som inte drabbades av den generositeten.

Tänk om det vore helt tvärtom. Tänk om det i denna värld rent allmänt ansågs som att vara vackert och fint med celluliter, åderbråck, bristningar på låren och så vidare. Om det vore något som alla eftersträvar och många till och med skulle betala dyra pengar och genomgå smärtsamma operationer för att få. Då skulle jag säkert kunna ge mig attan på att jag skulle tillhöra den stora massa av folk som inte berikades med dessa skönhetstecken. Åh, jippie! Jag tycker att det är fel att världen inte är sådan ;-)

Idag var vi på husvisning igen. Vi klarade av fyra i helgen, varav vi fastnade för ett hus. Eländigt med källare med dock nydränerat. Trädgården såg ut därefter med det kan vi nog rå på. Trevligt inne och gediget. Låg bra vid en vändplan med lite träd och grönt omkring. Huset ikväll var också jättefint, möjligtvis lite trädgårdsfix men i övrigt inte mycket att bekymmra sig över. Låg i närheten av lilla havet. Inte inom synhåll, men inom känslohåll. Och nära lilltösens skola (som förövrigt förmodligen ska flytta snart. Riktigt var vet vi inte än) (Suck). Så typiskt. Förut nästan inget objekt av intresse. Nu två. Och egentligen lite för dyra, redan innan budgivningen startat på allvar. Huspriser har visst blivit helt tokiga. Men vad gör man inte för att få ett vettigare hem? Läste i tidningen idag om en bonde som jagade sina förrymda kor på vägen med sin traktor. Bonden var så full så när han stannade traktorn vid polisen som kommit till platsen så trillade han ur traktorn. Snyggt. På beskrivningen av var detta hände och med viss omständigheter om personen misstänker vi att det var vår hyresvärd. Käckt! Ja, ni förstår nog vår starka längtan efter ett eget hem!

Kan jag få ta ut lite pension nu? Jag är så trött så att jag knappt håller ihop, alldeles säkert så trött så att jag kan dö. Eller åtminstone somna, och just nu känns det som samma sak. Det kan väl vara skäl nog för en dags penion eller så? Fattar inte, har nog bara varit så här trött när jag tagit Postafen (åksjukepiller) eller när jag varit gravid. När jag tänker efter hängde det där ihop - jag mådde så illa när jag var gravid att jag fick äta Postafen mot det. Hjälpte det? Jag blev en ännu tröttare ständigt illamående gravid Mette. Knappast en förbättring. Man kan ju undra varför vissa av oss blir så väldig illamående vi graviditet, dygnet runt, månader i sträck. Vad hade naturen för bra tanke med att göra en så illamående, så länge? Hade jag inte haft en man som mer eller mindre obesörjde hela hushållet, mathållning, ta-hand-om-7-åring samt därtill mer eller mindre tvingade i mig lite mat då och då så hade väl åtminstone jag svultit ihjäl, eller något liknande. Inte så värst listigt sätt att värna om fortlevandet av vår djurart, precis. Sedan hade jag säkert slagits med näbbar och klor och någon varit det minsta hotfull mot min mage och dess dyrbara skatt, med hormonerna på hugget. Fast vad hjälper väl det när jag knappt iddes äta alls? Jag orkade knappt höja handen i mun-höjd ens. Hu, vad farlig jag måste ha varit. Ojdå, sidospår. Är ju inte gravid eller ens illamående, men frågan om vitsen med illamående och total utslagenhet som gravid kan man ju fundera på ibland. Eller inte.

Vad jag skulle skriva om, annat än tröttheten har jag visst glömt bort. Har lämnat vårdnaden om mäklare, besiktningsmän, problematiska tak och takläggare till maken tills jag vaknat igen. Vilket inte verkar vara än på ett tag. (Kanske var det inte en vitamintablett jag stoppade i mig i morse, utan en brun-tablett-förklädd valium?) Gäsp...!

Zzzzzzz zzzzzzzz...

Lite schizo kanske - igår Pegasus, idag Tiger. Kanske var jag på väldigt uppåt humör när jag gjorde testet? För huset vi tittade på igår behövde lite uppiffningen inuti, men huset, rummen, disponeringen av ytorna är helt ok. Stora sovrum till och med, för ovanligthetens skull. Och en liten tomt, som jag kanske mäktar med min kassa nacke till trots. Och om jag inte har helt fel, har vi första tjing, eventuellt, kanske, vem vet? Så jag klagar inte över att vara Tiger idag, jag kan leva med det. Det är ju sånt som Tigrar kan bäst.

Kan vara bra att veta vem man är inför helgen... ;-)

Det blev choklad. Tre pralin-tryfflar. Möööörk cholkad. En med konjaksmak, en med hallon och en med kakao, rätt och slätt. Mums! Tänk så mycket mer underbart det smakar när man äter det så sällan? Vi åt ost också, syndigt sent på blanka vardagskvällen. Ja, typ tio, sådär. Ja, och lite kex. Tuc med paprikasmak... Mmmmmmm! Kroppen dog inte av kolhydraterna, men blev rätt förvånad. Men, jag hade tränat innan och gått mina dryga 10 000 steg över dagen, så jag tror inte de ställde till med så mycket skada...;-) Och så åt jag ju Chilikasslern som figurerat här och där på nätet. (Neeej, den är inte gjord på vår katt Chili. Det hade varit alldeles för... hårigt!)

Idag kände jag för något nytt. Inte i matväg men i klädväg. Har alltså inte köpt något nytt utan bara kombinerat nytt ur garderoben. Tog en typisk kortärmad gråsvartvit klänning som slutar strax över knäna, ingen tunika alltså, en långärmad vit tröja och så grå byxor typ jeans under. Det är ju trots allt vinter. Mitt klädval säger alltså - "jag VET att det är vinter men jag LÄNGTAR efter våren".

Inte på diskbänken då, utan i datorn. Sådant man får göra i brist på att lyckas rensa bland tankarna i huvudet. Jag har hittat mycket roligt som jag bestämt mig för att fortsätta att spara, fast på en annan disk med mer utrymme. Vore inte så dumt om det fungerade på en själv också. Ladda över tråkiga men nödvändiga saker till en annan hjärna som man inte behöver varje dag. Och så ha en rolig hjärna, för sådant man blir glad av. Och en för minnen. Multipla hjärnor. Det vore något, det! Fast, tala om ökad risk för schizofreni. Vid närmare eftertanke kanske vi borde lära oss att använda hela den kapaciteten som den hjärna vi berikats med har. Vi lär vara lite dåliga på det, har jag hört...

Jaha, det var nog det "intelligenta" jag hade att komma med just nu. Tillbaka till diskrensningen.