Mettes blogg

För vissa uppmärksamma besökare är det ingen nyhet att jag börjat på afrikansk dans. Det är jättekul. Vår ledare, som inte är det minsta afrikansk, är en stor blek kvinna med rödaktig page och fantastisk livssyn - just det här steget är nog det enda i afrikansk dans där man börjar med vänsterbenet. Jag vet att det kan vara svår, men så är det i livet ibland. Sedan finns där trummarna. Inte det minsta afrikanska de heller. De är bara från grannstan, men ack så duktiga. När de sätter i att spela är det så att taket nästa lyfter och det händer något alldeles speciellt inom en. Livsandarna vaknar, liksom. Jag lyckades redan första gången klura ut att trummarna, två killar, har en trumkurs timman innan dansen börjar. Förra gången vågade mig till att fråga om det fanns möjlighet att komma och prova. Det gjorde det.

Så idag gick jag och mitt tråkiga hår (alltså, jag idds inte ens förklara vilket humör det var på idag) dit i nästan-tid för att trumlektionen skulle börja. Jag var hemskt orolig att jag
1) inte skulle tycka det var kul alls
2) skulle känna mig helt hopplös
eller
3) att de skulle tycka att jag var helt hopplös
Det är nämligen så att jag i åral längtat efter att få spela afrikanska trummor. Har aldrig testat, aldrig vågat eller för all del inte varit tillräckligt nära en djembe för att kunna testa.

Men det gick kanon, för att vara första gången. Jag träffade trumman. Jag hittade till och med takten och det hände att jag spelade upp mot någon minut utan att det blev helt fel. Tappade jag bort mig hittade jag faktiskt tillbaka igen. Och det var helt underbart kul! Ljudet trummorna frambringar går rätt in i kroppen och sätter fart på energin. Efter en timmas spelande var jag inte villig att sluta, vi hade ju bara börjat! Visst, händerna var illröda och de hade börjat svullna och jag hade lyckats bryta en nagel och med en annan nagel riva upp ett sår på fingret bredvid. Men vaddå, det visade ju bara att jag levde och att jag hade spelat! Och de sa att jag var duktigt, trodde jag hade spelat förut. Och det såklart, med hänvisning till förra bloggen, det har jag väl kanske gjort i mina tidigare liv i Afrika...;-)

Nu står det en djembe i vårt hem. En hyrd. Men jag är naturligtvis på jakt efter en egen... Jag har redan hunnit spela nästan ett par timmar hemma också. Det var länge sedan det var så trevligt att ha ont någonstans (händerna) som nu...;-)