Mettes blogg

Och jag hade en sådan igår. En första gång att gå på hockeymatch. Jag gav det som födelsedagspresent till maken och med det allra trevligaste sällskapet, dvs mig, tonårsdottern och hennes pojkvän. Lilltösen tyckte det lät långtråkigt och valde att åka till farmor istället. Jag valde förstås hans favoritlag med match på hemmaplan. Det var med andra ord av till Jönköping eftersom laget är HV71. De mötte Modo. Fast jag köpte biljetterna nästan två månader i förväg så fick vi nog de allra sista platserna. Det innebar att vi satt på en kortsidan, allra längst upp, alldeles bland stålbjälkarna i taket. Jag lider av höjdskräck. Big time. Även tonårsdottern. När vi kom fram till trappan och platserna, som alla stupade brant nedåt, grabbade vi tag i varandra och började nästa hyperventilera. Nåväl, vi tog oss till platserna, sen satt jag mest där och mådde illa. Till slut, innan matchen började faktiskt, släppte värsta svindeln och det gick bättre.

En bild lyckas visst sällan fånga hur det egentligen var, men jag gör ett försök...

Nu är det så här att jag inte är särskilt intresserad av sport och inte heller ishockey. Men om jag råkar sitta framför TV:n när det är till exempel OS eller VM i nästan vilken sport som helst så kan jag visst intressera och engagera mig. Sämre än det är jag inte. Då lever jag mig in och kommenterar och har mig. Säkert väldigt störande för andra.

Nu satt vi i alla fall där och jag skulle se min livs första hockeymatch på riktigt. IRL, tänka sig. Och jag fattade inte ens när matchen började. Jamen vadå då? Det var ju ingen som sa något, helt plötsligt var pucken i spel och de for runt som yra höns på isen. Vad jag menar är att jag, lite TV-hockeyvan som jag är, väntade mig att höra ett par kommentatorer följa och kommentera matchen, så som det är när man tittar på TV. Det kändes helt surrealistiskt att det nu bara var en stor frånvaro av sådana röster och de bara for runt där nere. i mina ögon hur som haver. Nu var jag tvungen att själv uppmärksamma - och framför allt förstå vad som hände i matchen. Jösses. Det tog en bra bit in i trejde perioden innan jag vande mig.

De två första perioderna var helt mållösa. Från mitt perspektiv såg det ut som om spelarna var lika taffliga och förvirrade som jag skulle ha varit i deras skridskor (som jag förövrigt säkert hade drunknat i). I sista kom målen, främst för Modo. Tyckte synd om maken och tyckte att HV kunde ha ansträngt sig lite mer och sett till att vinna nu när han/vi äntligen var där.

Nåväl, nu är jag i alla fall den erfarenheten rikare och jag fick ett tillfälle att försöka bemästra min höjdskräck, även om det tilll en början inte var särskilt angenämnt :-). Det blev en skaplig torsdagskväll på det stora taget!