Mettes blogg

Jag syftar tillbaka på förra inlägget. Dagen efter, fredagen, visade sig bli värre. Min bästa vän Kinnas pappa dog på morgonen. Det var egentligen inte oväntat, han var inte kry. Men hur det än är går det inte att vara förberedd ändå. På att ena stunden finns personen där, i nästa gör han det inte. Kinna och hennes bror var hos deras mamma. Jag åkte dit för att åtminstone försöka vara till något stöd. Det var inte så lätt, sorgen jag kände var dubbel. Dels för hennes pappa, men också för hennes mamma. 64 år i fysisk ålder, men redan berövad så mycket värdighet och liv efter de strokes hon drabbats av att hon kunde tas för att vara 30 år äldre. Livet är inte rättvist. Det var så mycket jag önskade att jag kunde göra. Förutom att lyfta sorgen lite så de kunde få utrymme att andas, så också att hela de hjärnsynapser som dött eller skadats. Jag kunde inte göra något av det, förstås.
Och jag misstänker att det är som det ska, åtminstone när det gäller smärtan och sorgen.
Att mista någon är hemskt.
Att inte kunna göra något åt det som stroken tagit är svårare att acceptera att jag inte kan.

Jag ser en bild för min inre syn.
Kinna och jag är runt 19 år och har lånat hennes föräldrars gamla saab. Registreringsbokstäverna var GUT. Följdaktligen kallade vi bilen Gutten. Eftersom vi härskade över Gutten vid just denna resa hade vi hängt vår maskotorm i backspegeln. Den var av rosa plysch, berikad med en ståltråd inuti för att kunna formas hur som och så hade den värdens sötaste huvud och tunga. Den var med andra ord hemskt ful. Vi hade dragit ut den i sin fulla längd och lät den hänga spikrakt från backspegeln. Den gungade käckt till bilens alla rörelser. Det var jag som körde, en vacker midsommardag på en slingrig grusväg på östkusten, på väg hem. Det var Kinna som pekade och sa "Titta, det är en båt på kyrktaket". Det var jag som tittade för att försöka se vad sjutton det var för båt som tagit sig upp på kyrktaket, istället för att hålla ögonen på vägen. Det var vägen som helt plötsligt svängde 90 grader till vänster och Bob Marley som från bilstereon sjöng "ojojoj" under hela förloppet som följde.

Hastigheten var knappt 50, men det räcker långt på en smal grusväg med just rullgrus på vägkanten. Vi tog kruvan på två hjul, fick sladd och var bara lite i diket på vägens högra sida. Med fart for vi mot vägens vänstra dike. Jag vred på ratten för fullt och vi for i diket med bredsidan istället för nosen. Diket var just urgrävt och ganska djupt. Jag började resonera i huvudet för mig själv, ännu innan bilen stannat. Om vi blir kvar här nere, tänkte jag, blir det hemskt svårt att komma upp. Behöver nog en traktor att dra upp oss typ. Besvärligt. Jag gasade på och med viss motvilja hoppade Gutten upp på vägen igen, dammig och en smula mörbultat. Jag provade att lägga i ettan och släppa upp kopplingen försiktigt. Jo då, det gick att åka. Lite grann. Vi rullade fram mot kyrkans parkering, där vi klev ur för att beskåda förödelsen. En punktering på höger framdäck och en förskjuten framaxel, åt höger tror jag. Eller om det var vänster. Pssch... lät det bakom oss. Vi vände oss om och såg hur höger backdäck började sjunka ihop. Två punkteringar. Trots vår bergänsade kunskap och erfarenhet av bilar visste vi att Gutten inte hade två reservdäck i skuffen. På darriga ben uppsökte vi närmsta hus, fick låna telefonen och ringde Kinnas föräldrar.

Jag minns inte exakt vad vi sa, vare sig i telefonen eller när de efter nära på två timmars körtid dök upp, i den nya fina (hela) bilen, med ett extra däck. Men jag misstänker starkt att vi yrade om båten på kyrktaket. Under tiden vi väntade på att de skulle komma fick jag gott om tid att titta på båten på kyrktaket. Det var inte så spännande som jag just då hade hoppats. Om jag inte missminner mig var det vindflöjel av svart plåt som föreställde en båt. För att lugna oss gick vi ine en stund i kyrkan också. Inte blev jag frälst den gången heller, men jag slapp ju se Gutten en stund.

När Kinnas föräldrar kom klev hennes pappa bekymrat runt sin älskade gamla saab. Han sa inte mycket, mumlade lite för sig själv. Kände, klämde och drog här och var. Började byta däcken. Vi klev nervöst omkring honom, redo på utskällningen. Som inte kom. Sedan satte han sig vid ratten. Vi satte oss i den andra bilen, med Kinnas mamma som chaufför, varvat med mig. Upp i sadeln igen. Vår utsikt alla milen hem var Gutten som såg en smula sne ut, Kinnas pappa som stramt tittade framåt och kämpade för att hålla den motvilliga bilen på vägen. Den drog envist åt höger. Eller om det var vänster. Och så ormen, som så rosa och fin glatt svängde några dm från hans huvud, käckt gungade till bilens alla rörelser. Misstänker att Bob Marley fortsatte sjunga "ojojoj" också. Det gick bara inte att hålla sig för skratt, hur mycket vi än skämdes över vad vi ställt till med. Att han inte kastade ut ormeländet genom framrutan som en projektil, eller ströp oss med den säger vilken fantastik person han var. Och att vi fick låna Gutten igen, bara den var tillbaka från bildoktorn ;-)

Det finns flera fina, glada och roliga minnen. Det känns gott att tänka på dem nu.