Mettes blogg

Imorse vaknade jag av att det pirrade och stack och brände och gjorde ont i båda mina armar och i benen. Som om jag ansträngt musklerna till det yttersta under lång tid. Fattade inte varför, jag hade ju bara sovit. Eller? Antar att jag antingen spänt mig så hårt i sömnen eller att jag inte andats ordentligt eller kanske hyperventilerat. Kanske en mix av allt, som Gott och blandat?

Jag har halkat i mitt liv och tappat balansen. Stressen fick mig till slut igen. Kroppen har fattat det ett bra tag, och kör hårt med smärtan för att jag ska fatta. Humöret är helt okontrollerbart. Tankeförmågan börjar bli satt ur spel, vilket inte är särskilt bra när jag skriver utredningar och räknar assistanstimmar som folk sedan ska följa och förstå. Misstänker att jag inte skulle kunna säga telefonnumret eller rabbla alfabetet om någon frågade mig. Jag tänker inte ens prova för mig själv.

Inte fixar jag att säga till alla omkring mig hur det är heller. Visst, de där hemma vet, det har de märkt på mitt humör, de skopor jag givit dem och för att jag talat om det. "Snälla, var rara mot mig", säger jag. Jag tror inte de förstått. Jag vill att åtminstone något ska vara rart och mjukt omkring mig för det gör så ont att slå och sticka sig på allt taggit. Jag är så öm överallt och inte minst inom mig. Nu låter det som om jag lider av storhetsvansinne, men det verkar som att jag är ryggraden, stommen och på sätt och vis hjärtat som pumpar runt i vår familjs anatomi. Utan mig stannar det av och vi börjar få syrebrist allihopa. I alla fall jag. Typiskt kvinnligt, antar jag...

På jobbet tror de att jag fortfarande är mitt geniala jag och jag bara inte ORKAR förklara hur det egentligen är. Jag vet att det inte hjälper eller fungerar, men om någon tror att jag fortfarande klarar något så kanske jag gör det, lite till?