Mettes blogg

...och därför kommer jag att skriva om något annat än mitt trumspelande. Idag för 8 år sedan blev jag förälskad. Igen. Jag blev det big time även 8 år tidigare, 1992. För det är så det kändes, när jag höll mina nyfödda flickor i famnen. En förälskelse och kärlek som alltjämt växer, spritter och får hjärtat att sjunga i bröstet på mig.

Hemkomna från BB. Systrarna finner varandra.

Kärleken till ens barn är närapå magisk, fast den också är så jordnära. Känslan inombords, både i själen och kroppen, går knappt att beskriva. Det är också den kärlek som kanske kan komma att sättas mest på prov, och som kan tänjas hur långt som helst och inrymma så mycket. Tidigare, när tonårsdottern var en liten lilltös, var jag införstådd med att jag bara hade henne till låns. Att hon skulle växa upp och stå på egna ben en dag. Att hon skulle flyga ut i världen (i alla fall från vårt hem) och finns sin egen plats där ute. Inget konstigt eller svårt  med det, inte. Men nu, när hon snart fyller 16, och lilltösen av idag inte heller längre är så liten. Då känns det inte längre lika lätt. Jag måste erkänna att jag ibland drömt lite om när jag har all min tid för mig själv, kan lyssna på vad musik jag vill, läsa tidningen vid frukostbordet utan att någon känner sig utanför, ta långa promenader när det passar mig osv. Sådant jag hör mina kollegor göra, de kollegor vars barn flugit ut ur boet. Det är bara det att jag nu börjat förstå vad det egentligen innbär. Att först tonårsdottern kommer att flytta. Inte ha sitt hem där hon faktiskt bor längre hos oss. Det kommer att bli väldigt tomt. En tomhet som känns. Den sortens tomhet en älskad människa lämnar efter sig - inte ett intet, men en saknad. Sedan, tids nog, är lilltösen vuxen. Det kommer att vara tuffare för den här mamman än jag någonsin kunde tro, det är ett som är säkert!

Jag vet, det är flera år kvar. Men tonårsdottern börjar gymnasiet till hösten, hon funderar på om hon efter skolan ska bosätta sig i Linköping eller Stockholm. Snart nog är det väl andra sidan av världen. Och en annan indikation på att vuxentiden inte är långt borta är att hon får börja övningsköra i vår. Jösses!

Bäst jag går och håller om dem, båda två, riktigt ordentligt. Jag har dem ju här och nu i alla fall!