Mettes blogg

Inte som Jesus då förstås. Utan som mig själv. Helt plötsligt märker jag att jag lever. Att jag lever. Till och med en grå och mulen marsmorgon som denna med regnet hängande i luften fascinerar mig. För att jag lever, för att jag finns där, för att jag andas och hjärtat slår och jag känner det. Det är som att blodet i mina ådror har stått stilla i flera år, och jag har hållt andan hela den tiden också. Zombie-Mette, det var jag det. Och nu flyter livet igenom mig igen, jag återupptäcker allt på nytt igen. Jag finns!

Vad är det som har hänt då, som återfört mig till livet?
Jo, musiken, faktiskt. Främst mitt trumspelande på Djemben och en stor del i det är förutom själva spelandet (vilket jag gör jämt!) de människor som jag träffar i samband med kurserna. Min stora fasa är att det bara är tre gånger kvar av kursen. På helgkusen som var denna helg (bonustid) uttalade jag min oro för hur jag ska överleva till hösten, om de har en kurs då med. Och de - ledarna - inbjöd mig att vara med dem och några andra som ses en gång i veckan för att bara spela, spela. De förstår vad jag menar när jag säger att jag inte vet hur jag ska överleva. OM jag vill vara med! Jag inser att jag ligger ganska långt efter dem som spelat betydligt längre än jag. Men det hindret känns inte särskilt svårt att kliva över. För spela måste jag, vill jag!

Men trumspelandet, att skapa musik själv, har också fört mig tillbaka till att lyssna på musik, känna den. Gammalt som nytt i skivsamlingen har åter fått min uppmärksamhet. Och så har själva afrikanska dansen också en stor inverkan förstås. Att röra kroppen och släppa loss på sätt som är typiskt osvenska har också väckt den. Minsann!

Jag misstänker att jag går omkring och ser kär ut. Och det är ju inte så konstigt, för det är ju det jag är... ;-)