Mettes blogg

Den här sommaren och framför allt hösten har varit händelserik för tonårsdottern och då också för mig. Händelserik både på gott och ont, kan man väl lugnt säga. Och det är väl i sin ordning, precis som det kan vara med tonåringar.

Igår var hon på fest med några av sina gamla vänner, i lilla byn vid lilla sjön. Vissa av dem hade hon inte träffat på snart 3 år. Och till viss del tror jag att hon önskat att de åtminston inte hade träffat henne igår.

Hon kom hem sent - och det hade hon lov till. Sista bussen vilken kommer tuffande på natten. Trött var hon och det var jag med. Fast jag sovit en stund innan. Annars var hon som vanligt, sa att det var okej på festen.

På förmiddagen råkade - ja faktiskt! - jag höra när hon pratade med pojkvännen i telefonen inne på sitt rum. "Tycker du att jag ska berätta för mamma vad som hände igår?" sa hon. Jag hajjade till och fastnade mitt i steget på väg mot trappan och oron gjorde att hjärtat direkt började slå snabbare. "Men det går faktiskt att prata med henne om allt." fortsatte hon. Nu slog hjärtat fortfarande snabbare, men med en stor värme som omhuldade det. Sedan kom lilltösen skuttande uppför trappan och jag fick lov att röra på mig och gå ner.

Vad jag gjorde? Nja, nu är ju inte tålamod min starka sida, så när tonårsdottern kom ner en stund senare sa jag precis som det var, att jag råkat - ja! - höra vad hon sagt till pojkvännen om att berätta något för mig. Så då gjorde hon det. Med en lättnads suck rann det ur henne tillsammans med tårarna och jag som trott att jag kanske skulle bli upprörd och arg blev det inte alls. För vad hjälper det, när det redan hänt och är för sent? Att hon en vacker dag skulle prova att dricka alkohol kom inte som någon överraskning. Jag hade hoppats att hon varit ointresserad nog och/eller klok nog att vänta längre. Jag tror faktiskt att hon blev överraskad själv över att hon gjorde det. Och ja, vad ska man säga? Första onykterheten kräver inte inte så mycket, går fort och slutar med att alkoholen förpassas ner i toaletten eller annat ställe där man råkar befinna sig. Jag kunde inte göra mycket åt det i den stunden och nu vet hon åtminstone vad jag talar om när jag försökt varna henne. Jag beklagar att det hänt, är glad att hon inte var särskilt stolt idag och hennes ångest över hur andra kan ha uppfattat henne är "straff" nog. Men mest glad är jag över det förtroende hon har för mig, att hon berättade. Att skälla på henne och gå på som bara den tror jag inte skulle få henne att hålla sig borta från alkohol för evigt. Däremot skulle hon kanske inte våga berätta om det händer igen och hon råkar illa ut på något vis. Jag kan inte skydda henne från allt i världen, det vet jag. Det jag kan göra är att försöka lära henne att hantera sig själv i världen, på ett någorlunda vettigt sätt. Och att hon ska veta att jag alltid finns där, vad hon än tar sig för...

Konstigt, känns inte så länge sedan jag var där själv (fast det är klart, enligt lilltösen ser jag ju ut att vara 23 - haha). Jag vet att jag sa att jag inte skulle dricka förrän jag var minst 18. Men på en klasskampsvaka i ettan på gymnasiet, i goda vänners sällskap, ville det löftet inte riktigt infinna sig i mitt medvetande. Det är väl kanske så det är. Man gör en Ronja. Man måste ju prova det man ska akta sig för så att man vet hur man ska göra - inte trilla i helvetesgapet, inte ramla i forsen och inte gå vilse i skogen. Och ja, ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag hoppas verkligen att hon inte tänker sig att prova precis allt för att sedan veta hur hon ska akta sig för det... Oj, det är inte lätt att vara tonåring. Eller mamma till en...;-)