Mettes blogg

Min vän som jag känt allra längst av de vänner jag har idag. Vi gick i samma klass från och med 3:an i grundskolan. Fast då var vi inte vänner. Vi spenderade 4 - 5 år med att blänga och bliga på varandra genom klassrummet. Hon satt oftast längst fram och jag oftast längst bak. Mycket blängande blev det. Jag vet inte rikigt varför, vi har inte pratat om det så. Men en mycket enkel anledning kan vara att hon såg dåligt och egentligen bara spanade bakåt för att försöka klura ut vad som egentligen hände där ibland. Hennes kisande tog jag som blängade och på den vägen var det. Så i sjuan, på en lägerresa, blev vi av mer eller mindre av nöden, tvunga att ha lite mer kontakt med varandra. Efter det hängde vi ihop i vått och torrt i flera år.

Jag kom och tänka på detta när talinspirationen plötsligt infann sig och jag skrev om våra tonårsår tillsammans. Vad mycket kul vi hade. Småsaker som vi hade förmågan att göra något roligt av, alla drömmar vi hade. Så mycket vi "levde" då, i nuet, i framtiden i livet. Vilken tur att det är barndomen och ungdomsåren man ofta minns när man blivit dement. Det är ju i alla fall något att se fram emot om det en vacker dag skulle drabba en...;-)

Till denna helg gifter sig en annan vän, som jag känt nästan lika länge. I alla fall sedan jag var 16 - 17 år. Där finns det många underbart tokiga minnen också...;-)