Mettes blogg

...gör jag. Åtminstone i tid, imorgon eftermiddag också fysiskt. Ska bli så skönt att komma iväg! Till min Anglofil och hennes helg. Så som det ska vara såhär års... En liten gnagande oro att åka ifrån tonårsdottern har jag. Kanske behöver hon mig och så finns jag inte där. Likaså lilltösen, det har varit en knepig tid för henne med, eftersom hon inte alls förstår eller vet vad som hänt. Men som tonårsdottern så klokt sa, det finns ju telefon. Jag är trots allt inte längre bort än ett telefonsamtal. Och jag tror det värsta är över. Vi verkar ha överlevt, alla parter. Angående den saken har jag börjat kunna andas igen. Puh! Även om vi har polisförhör att vänta inom kort. Gällande detta så känns det i alla fall ok att tonårsdottern ska förhöras som ett slags vittne, inte som skurk eller offer. Kanske behöver tonårsdottern bara få vara. Hon ska sova en natt hos mormor, för att komma ifrån hon med. Och det är ingen dålig plats att vara på! Musklerna i kroppen har däremot inte rikigt fattat att jag inte längre behöver slåss eller fly. Fast det har de ju å andra sidan inte fattat sedan bussolyckan för snart hur många år sedan som helst, så jag är inte förvånad ;-).

Jag vill ju helst inte tråka er med vår boende- och hus-letar-situation, så jag låter bli. Jag har senaste tiden inte orkat med mycket alls, så det är inte av ointresse jag inte följt era bloggar så hängivet, det är på grund av hjärnsläpp och någon slags komatillstånd. En vacker dag lever jag nog inte i detta vaccum som konstigt nog ändå är fyllt med kaos, utan har ett skapligt vanligt liv igen. Då ni!