Mettes blogg

...i halsbandet jag till och med har på mig. Två guldringar i sällskap med guldhjärtat jag fick när jag var liten. Tjusigt! 

Ikväll är det dags igen. Inte för vanligt trummande vid kökssoffan i vårt 1800-talshus, utan tillsammans med de andra trummarna på kursen. ;-) (Pappa säger att jag ska vara försiktig med trummandet hemma, man vet aldrig om väggarna håller. Fast vaddå, har huset stått här i över 130 år står det väl pall för det här också? Det är ju i alla fall inte puts på väggarna, då vore det nog värre.)

Det är avstressande att trumma på Djemben. Och det behövs. Mest stressigt är det förstås på jobbet. Skulle med andra ord behöva ha den där. Hm. Något säger mig att det inte vore allt för uppskattat av arbetskollegorna. Och jag kan förstå det, faktiskt. Det är liksom inte lätt att spela tyst och rofyllt på den, den är gjord för någonting helt annat. En rytm jag lärt mig är till för förförelse. Återigen hm. Det vore kanske spännande att ta med den till jobbet och se vad det kan leda till... Eller kanske inte.