Mettes blogg

Sitter med tungt hjärta och konstaterar att det obevkligen är måndag. Sorgemåndag. Om 3 timmar åker vi till veterinären med vår älskade katt för den långa vilan. Det känns inte klokt, men är sant. Eller jag vet ju att det är klokt på sätt och vis. Inte många skulle ha orkat med alla behandlingar med katten och kanske framför allt inte att få sofforna nedkissade både nu och då. Men ändå. Jag tycker så synd om Ofelia. En sådan nedrig anledning att gå hädan. Men, gör vi det inte nu så finns risken att hon blir allt sämre och kissar på ännu fler ställen. Jag vet, jag försöker in i det sista övertyga mig om att vi gör rätt. Det är inte lätt. Men att ha det som det är fungerar inte längre heller. Och risken finns att hon mår sämre än jag förstår. Hon sprang in i ett trappsteg med väldigt fart igår, missade totalt att bedöma avtåndet mellan stegen. Hon försökte sätta sig i soffan och kissa fast vi satt bredvid. Det bara vill sig inte.

På eftermiddagen igår målade och dekorerade flickorna "kistlocket" med fina motiv och med ett stenkors. Ofelia satte sig bredvid och tittade på. Inte så jätteintresserad. Jag kan förstå henne. Sedan gick maken och jag ut i trädgården och valde ett fint ställe för hennes vila. Medan vi genomförde grävandet av en liten grav låg kissen och sov i värmen från pelletskaminen i hallen. Världsordningen är i olag och jag är mer vilsen än någonsin. Är det makabert eller fullt naturligt? Inte vet jag, det känns som en overklig och konstig dröm som jag inte lyckas vakna ur.