Mettes blogg

Häromnatten vaknade jag till av att jag kände tyngden av små kattassar bakom mig i sängen. Ni som har/har haft katt, eller liten hund, vet vad jag menar. Man känner hur madrassen precis intill en ger vika lite granna när de sätter ner sina tassar. Jag låg på sidan och vaknade alltså av att jag kände tyngden av små tassar precis intill svanken, och jag upptäckte att jag i samma ögonblick log. Precis som jag skulle vända mig om för att klappa Ofelia slog det mig att hon ju inte finns längre. Att jag måste ha inbillat mig. Men så kände jag att hon rörde på sig igen. Jag var mycket konfunderad. Sedan insåg jag att det ju måste vara Chili, vår hankatt. Så jag vände mig om för att klappa på honom och kela lite. Det var bara det att det inte fanns någon katt där. Maken låg och sov han med, med ryggen åt mig, så han tassade minsann inte runt som någon liten katt i sängen han heller.

Så det måste ha varit Ofelias ande som kom och hälsade på en stund, tassade intill mig för att visa att hon ändå finns där. Min lilla älskade katt...