Mettes blogg

Jag har läst, eller rättare sagt lyssnat på en bok. Det är en biografi om en tysk flicka vars föräldrar, åtmistone pappan, var språkforskare. Familjen bodde under många år i en avkrok av världen, i en djungel dit i stort sett inga vita människor tidigare kommit. Flickan och hennes syskon växte upp där, blev djungelbarn som de djungelfolk de levde med där. Det var hela denna Sabines liv. Men så när hon är i början av tonåren, åker de ett år till Tyskland för att hälsa på släkten där. När de sedan kommer tillbaka till djungeln är saker och ting sig inte riktigt lika. Eller rättare sagt, det är hon som inte riktigt är sig lik. Allt är inte harmoni och frid och fröjd inom henne med att bara vara i djungeln. Hon har splittrats, även fast hon inte vill. Hon är inte längre okomplicerat lycklig med tillvaron. Hon saknar de bekvämligheter och andra saker som den mer civiliserade världen har att erbjuda, och hon har en känsla av att stå lite utanför världen i övrigt, avskämrad som hon till stor del är i djungeln. Efter några år, när hon är 16, tar hon ett svårt beslut vilket leder till att hon lämnar djungeln och sina föräldrar. Hon kommer tillbaka till europa för att utbilda sig. Det visar sig inte vara lätt heller, splittringen består. Hon drömmer djungeldrömmar, längtar starkt tillbaka. Men det är som hon hon förstod att det ändå inte skulle bli det samma. Som 30-åring har hon ännu inte åkt tillbaka till djungeln eller föräldrarna som bor där. Efter självmordsförsök och annat har hon bestämt sig för att hon måste klara att leva livet här och få frid i det.

Nu är ju inte jag ett djungelbarn eftersom jag aldrig vuxit upp i någon djungel. Men likväl drömde jag om det som barn och jag växte upp på landet. Idag bor jag i stan, tidigare i ett mindre samhälle som inte heller var landet. Och längtan finns där fortfarande. Ibland så påtaglig att den nästan blir fysisk. Men precis som Sabine har jag blivit bekväm med att bo mer centralt än off. Steget mellan att bo på landet eller i stan är ju onekligen betydligt mindre än det mellan djungel och i-värld. Men emotionellt är det en skillnad ändå som inte går att bortse från. Jag vet inte om jag skulle fixa att bo på landet, eller om döttrarna skulle se det som något positivt, de som är bybarn mer än lantbarn. Tanken att bo på landet är högst egoistisk, misstänker jag. Jag längar dit, jag har många positiva minnen av att bo och leva så. Och mina barn är inte jag. Jag skulle däremot gärna vilja ge dem det jag hade som barn. Tillbaka till fixandet: när jag var barn ansvarade jag inte för stort och smått som fick det att fungera på landet. Det måste jag göra idag om vi flyttar. Det är en viss skillnad mot det okomplicerade liv jag hade som liten. Och kanske är det som en god vän sa; kanske är det den svunna tiden jag längar efter... Men känslan som sprider sig i kroppen när jag är på landet, lyckan och harmonin, den finns där, det gör den. Och jag kan känna igen mig mycket i det Sabine beskriver om sina känslor i sin bok. Jag kommer alltid att ha denna splittring inom mig. Flyttar jag till landet kommer jag ändå sakna byn eller staden. Flyttar vi tillbaka till byn kommer jag ändå sakna landet och fördelarna med att bo i lilla staden. C'est la vie, antar jag... ;-)

Tillbaka till här och nu. Eller igår. Igår var det hopptävling på lilltösens ponnyridskola. Soligt väder och felfri runda. Och så ett bedårande ekipage...

Eftersom ödets vägar inte alltid är begripliga, så är både lilltösen och jag förkylda och helt förlamade av trötthet idag. Det tycker jag är fel.