Mettes blogg

Lilltösen och jag tog en ridtur längs med lilla havet idag. Hon red Tiger och jag kunde inte komma på vilken häst det var jag hade. Visade sig att den var lite halt på höger, eh, fram? Eller kanske bak? I alla fall blev det inte så mycket trav och galopp och hopp som lilltösen hoppats på, hon fick springa lite före, lite efter medan jag lunkade på i mer maklig takt. Men så hade jag faktiskt slitit dryga en och en halv timma på gymmet lite tidigare. Fördelen med låtsashästar är att de inte skyggar eller hoppar undan för något, man kan rida med dem överallt och man behöver inte mocka efter dem. Nackdelen med dem är just att de inte finns. Lilltösen uppskattade i alla fall mycket att komma ut på en "ridtur" med mig, och jag uppskattade väldigt mycket att vara på ridtur med henne med. Medan hon galopperade fram längs med vattenbrynet vid en av stränderna, alldeles ensam på hela stranden och med det långa håret studsande mot ryggen på henne och hjärtat bara svällde ikroppen på mig tänkte jag att mitt största uppgift är att se till att vi får det bra, att hon blir trygg och finner sin egen plats på jorden igen. Hon är också rotlös, känner sig inte väl till mods där vi bor nu.

Det gör så ont att det är som det är nu, att vi inte lyckats bättre med det här med boende, med trygghet för barnen. Inte blir det lättare av alla visningar vi springer på heller. Tjejerna brukar inte följa med. Inte vid en första titt i alla fall. Jag förstår dem. Det blir nog bara rörigt och så hinner de tänka att "där ska vi bo" och sedan ska vi inte alls det, av randiga skäl och rutiga orsaker. Det här är verkligen inte roligt eller situation som känns givande och utvecklande. I och för sig är det helt klart ett i-landsproblem. Föräldrar med sina barn i områden som drabbats av svält eller krig, eller både ock, hur klarar de det? Att vara flykting, eller att inte kunna fly... För alla vill vi ju det som är bäst för våra barn. Det svåra är ibland att rå på allting runtomkring, ibland sig själv, det svåra är de stora besluten, till och med dem man tar för att man tror, och vill, att det ska bli bättre...