Mettes blogg

Tänk vilken annorlunda vänding mitt liv tog, om än inte en förändring som kommer att vara livsavgörande på det sättet, men som ändrat något litet i grunden ändå. Ett nytt intresse, ett nytt sätt att koppla av och koppla bort samtidigt som det kräver entusiasm, tålamod och betydligt mer härdat skinn i handflatorna än vad jag har. Eftersom jag för tillfället snöat in på ämnet tänkte jag att jag ändå kan skriva lite mer om det ;-)

Det är förstås Djemben och trumkursen jag talar om. Nu har jag en egen. Djembe alltså. I alla fall nästa vecka när jag betalat den också. Den bor framför kökssoffan och jag kan inte gå förbi den utan att stanna för att spela några rytmer. Inte till allas glädje. Vi får väl se när familjen hystar ut både den och mig. Vi har ju en jordkällare under boden. Misstänker att vi hamnar där, bland gråsuggor och annat såsmåningom. Fast å andra sidan har även resten av familjen svårt att gå förbi den utan att trumma lite de med. En annan trevlig sak med det hela är de nya människorna jag lärt att känna genom trumkursen. Härliga, glada och livfulla människor som tittar på en och ler och är så glada att vi alla är där. Ingen är afrikan dock, men vi är ack så olika varandra ändå, även om vi är bleka i skinnet allihopa. Åldersspannet spänner från ca 13 - 14 år till runt 65, helt olika människor med olika stilar och olika kulturer. Det visar vilken enorm gränslös kraft musiken har. Afrikanska rytmer får vitt skilda svenskar att hitta något gemensamt att brinna för.

Jag och min Djembe, från Gambia

Det allra värsta, efter gårdagens intensiva spelande på kursen, är att mina händer verkligen smärtar. Tänk er nedersta leden av fingrarna, på insidan av handen. Tänk er de lederna nära på dubbelt så stora som i vanliga fall. Aj. Tänk er sedan den här besattheten av att vilja spela. Det blir inte bra. Med tanke på den starka längtan insåg jag till sist att det faktiskt får lov att vara okej med en gnutta behövligt fusk. Det visade sig att mina svarta, fodrade skinnhandskar fungerar hur bra som helst att spela med. Det låter inte särskilt annorlunda (i alla fall inte i mina otränade öron) och det gör knappast ont alls. Lycka!

En vacker dag kommer jag nog skriva om något annat...

Kanske ;-)