Mettes blogg

Som av en olyckshändelse, eller en slump eller kalla det vad du vill så kastade vi ut granen i söndags. Knut får roa sig med andras än våran på lördag. Vad som roade sig med vår gran (som vi placerat på altanen i väntan på det stora rycket då vi kommer iväg med den till återvinningen) var stormen inatt. Nu är granen spårlöst borta. När jag var hemma på lunchen idag, spanade jag från vår balkong ut över vårt lilla hyreshus gemensamma trädgård. Det låg en gran och tryckte under ett buskage/träd i ena hörnet. Jasså, kom du inte längre, tänkte jag. När maken kom hem på kvällen talade jag om att den inte kommit så långt som vi först trott. Han hävdade istället att vår gran låg halvvägs upp till affären. "På trottoaren eller på vägen?" Undrade jag. "Ja" svarade han och stegade ut på baksidan för att inspektera granvraket i trädgården. När han kom in låg granen kvar där den låg. "Inte vår" löd domen. Jaha, så han stegade iväg upp mot affären för att fånga in rymlingen. Kom tillbaka tomhänt. "Inte vår gran heller" kontaterade han. Jamen hur kan han se sådan skillnad på en gammal barrande gran?! Han blev stött över frågan och hävade att självklart känner han igen vår gran. Jösses. Måste vara något manligt. Eller?

Hur som helst verkar det som att stormen roat sig kungligt med många granar här i området. Så du som inte kastat ut din ännu - frågan är om du har tur som inte gjort det, eller otur. För nu, om ni inte har en vänligt sinnad kommun, måste du kanske köra iväg med den själv...