Mettes blogg

Det sägs ju att man (ibland även jag) säger att ens liv kan liknas vid ett skepp/en skuta/en eka (jag tror man väljer själv) på havet/i hamn/i bäcken (tror livet självt bestämmer det). Jag ska just nu inte filosofera över vilken typ av (förhoppningsvis) flytande farkost mitt liv är, eller exakt var den befinner sig just nu (efter storm på öppet hav under ett år är jag lite för desorienterad för att riktigt veta var jag är), men den har i alla fall trevligheter för över - och det gillar jag!

På lördag ska vi på Tant Bruuns bröllop vilket utöver den trevliga tilldragelsen också innebär att jag får träffa mina underbara vänner även denna helg - till och med med övernattning tillsammans.

Och om fyra veckor har vi flyttat till huset! Jag vet att jag är en smula tjatig, men det ska bli så skönt! (I natt bråkade grannarna i vårt hyreshus igen, och jag hoppas att det bara var en dörr någon slängde igen så att det inte var en granne som kastade in en annan i väggen.) Inser att vi faktiskt måste börja packa snart!

Och så slapp vi brinna inne. Inte dumt det heller, även om det nu ligger akter om oss, tidsmässigt sätt. Min lilla småsjuka katt sprang oroligt omkring i lägenheten i går kväll. Vi fattade inte vad hon ville - vi gav henne mat. Hjälpe inte. Gav henne vatten. Hjälpte inte heller. Gav henne linfröolja (ordination, fast inte av henne). Hjälpte definitivt inte. Det var när jag skulle prova att släppa ut henne från det nedre rummet jag fattade vad det var hon ville. Lutat mot elementet under fönstret stod massor av ovikta flyttkartonger och lite annat smått och gått. Bland annat en filt på elementet (var ska man annars lägga den?). Och helt plötsligt hade fastighetsskötaren bestämt sig för att väcka liv i pelletspannan - med besked, vilket innebar att det som låg emot elementet fick det hett om öronen, i bokstavlig mening, bortsett från att kartonger och filtar inte har öron. Vattnet i elementen och i kranarna blir otroligt hett i vår lägenhet, som också ligger närmast pannrummet - man skållar sig lätt på det, utan överdrift. Inte vet jag om sakerna mot elementet skulle ha kunnat fattat eld, troligtvis inte, men de luktade faktiskt bränt. Och det kände ju kissen långt före oss, förstås. Och eftersom hon var så duktig att varna oss tycker jag vi kan säga att hon räddade oss från att brinna inne. Det är hon värd, nu när hon faktiskt inte kissat inne på en vecka. Puss på dig, kissen!