Mettes blogg

Nu har vi nästan, fast mycket nästan, bestämt oss för att låta vår älskade katt Ofelia somna in. Hennes kissande i soffan vill inte ge sig. Vi har redan kastat en soffa och två fåtöljer på grund av detta. Och madrassen i sista soffan (som alltså är en bäddsoffa) är nu helt förstörd - lukten går inte att få bort - och måste nu kastas. Utan madrassen som uppfyllnad under dynorna kan vi inte ens sitta i soffan. Och den är den enda bekväma sittmöbeln vi har kvar. Blir att sitta på golvet framför TV:n ikväll... Vi vågar inte köpa något nytt ifall hon börjar kissa i de möblerna också...

Ofelia verkar ha lite ont i kroppen och det har börjat rycka i hennes ben då och då när hon ligger för att vila. Det här låter hemskt, men det skulle kännas bättre om hon var riktigt påtagligt sjuk och inte åt, inte drack, inte pratade med mig: Då skulle det vara lättare att fatta beslutet, för att hon uppenbarligen led. Men nu. Hu, det är hemskt. Under ett par kvällar har jag gråtit floder över situationen och av ångest över att mista min kanske trognaste livskamrat. Och vad gör hon, det lilla livet? Jo, när hon märker att jag är ledsen kommer hon till mig, sätter sig i mitt knä och spinner tröstande för mig, tittar på mig med omtänksam blick och låter mig blöta ner hennes päls med tårar. Lilla kissen, det är ju för dig jag gråter!

Vi har testat så mycket sedan hon började med att kissa i soffan i början av året. Två penicillinkurer, homeopatmedel, diet på kokt fisk och ris, aloeverajuice och linfröolja. Men det har inte hjälpt, hur gärna jag än viljat tro att det skulle göra det. Det är kanske lilla hjärnan, som veterinären jag talade med i morse sa, samt att hon börjar bli till åren. Fast runt 68 i människoår känns ju inte som så mycket...

På fikarasten på jobbet talade vi om när husdjur dör, eller måste avlivas. Om barnen ska vara med eller inte, om man ska lämna kvar djuret hos veterinären som sedan ombesörjer att det kremeras eller om man ska ta med det hem och begrava det själv. Vi kom fram till att barnen, om de själva vill, ska vara med och att man försöker göra en fin stund av det, att låta dem ta farväl av vår älskade vän. Och att själv begrava henne i trädgården och göra en fin plats att sätta ljus och blommor på så länge det känns viktigt och bra. 

För döden finns ju. Den kommer att komma för oss alla, människor som djur. Vi kan inte skydda någon ifrån den, eller det kanske vi kan till en början, men har man egentligen gjort barnen en tjänst då? Är det inte ovetskapen om vad som händer och hur man gör som skapar mest oro? Jag vet inte, men jag tror det.
Vad tror ni?

På måndag har vi tid hos veterinären. Han prata om att ta ett blodprov för att se om det är levern det är fel på. Ger lite hopp genom att prata om en p-spruta som kanske annars kan rå på Ofelias hormorner om det är de som spökar. Fast hon är ju sterilierad sedan många år, vad kan då sprutan göra? Vet inte. Jag vet inte om vi, familjen och katten, orkar mer experiment. Men visst är det hemskt, fatta beslut om att låta henne somna in om det eventuellt, kanske finns något mer vi kan göra...
Usch. Så känns det. Usch.