Little Miss Perfect letar efter sina minnen
Jag lyckades såklart med att uppdatera en nyare version av iTunes (efter att ha letat långt inne i datorn på platser jag tidigare aldrig besökt), konfigurera iPoden och fylla den med musik. Det är jobbigt att vara perfekt men det tycks helt enkelt inte ligga för mig att inte försöka vara det.

Nu är det kolsvart ute igen. Jag dricker te, äter en ostsmörgås och njuter av att det börjar bli tyst på jobbet. Men allt det här svarta skrämmer mig. Jag sitter inne i vårt upplysta kontor och ser hur allt det svarta utanför försöker tränga sig in. Man ser ingenting förutom mörker. Och allt det glada känns så otroligt långt borta. Det där uppriktigt, lättsamt glada. Jag försöker tänka att det faktiskt var vinter när jag och J träffades. Vinter, snö och kallt. Och mörkt. Under vintern var jag faktiskt inte särskilt lycklig. (Läs bloggen och se själva). Först sen blev det blev vår, sommar och höst. Var vi tillsammans så länge? Det känns som att det var något hastigt, något som aldrig riktigt hände. Varför känns det så? Jag vet ju att det hände! Men det känns som att det inte är något som hände på riktigt. Jag kan inte förklara känslan.

Jag skrev det förut, att jag vill inte att mina minnen ska försvinna. Jag famlar efter bilderna av honom, av oss, men det är som att jag inte minns någonting utom enstaka fragment. Det var ju vi varenda dag ganska länge. Jag vill i alla fall minnas den känslan. Vi-känslan, framtidskänslan, den som var så stark. Den som kändes hela tiden och nu är så svår att greppa och känna. Minnas. Varför kan jag inte komma ihåg den? Varför känns den bara som en flyktig och otydlig dröm? Alla dagarna som det var vi vill jag minnas. Att jag inte minns gör att det känns som att jag tog allt för givet. Det gjorde jag ju inte. Men det känns som en hel evighet sen.

Om en timme är jag out of here och på väg till restaurangen innan det är dags för Magnus Betnér live. Är nog något så uppfriskande som honom som jag behöver! 

Postat i: Blandat  Permalink   Kommentarer [2]