Idag nä vi ksulle åka på utflykt med gänget på korttids, fick en av våra gäster en stor epilepsikramp i taxin.
Det är läskigt hur det bara kan börja, helt plötsligt... Jag satt bredvid honom och skulle precis fråga något, och då började han krampa i hela kroppen...
Personer med epilepsi "håller andan" när dom krampar, men det låter som om dom kippar/drar efter luft... typ panikartade snarkningar... jätte obehagligt!! :S
Och det var så synd om honom, för när krampen var slut 3 minuter senare, så var ju han naturligtvis JÄTTERÄDD, JÄTTELEDSEN och JÄTTEFÖRVIRRAD... *Stackars*
Tur att det var jag och en kollega som var med honom, för hade det jag varit ensam, vet jag inte vad jag skulle ta mig till... Min kollega var jätteimponerad över hur lugnt jag hanterade situationen ... Mitt under krampen fick jag lov att hålla i hans armar, så att han inte skulle slå oss andra av misstag, sedan när han kvicknade till så försökte jag bara få kontakt med honom och lugna ned honom och trösta honom... inget speciellt tyckte jag... Man ska ju tänka på att ta tid på anfallet, se till att personen inte ligger illa (dvs så att han kan skada sig, typ klämma, peta ut ögon etc) förbereda Stesolid... Det gpr ju liksom INTE att få kontakt med personen så länge den krampar, men man pratar med personen ändå... Jag kan inte göra något för att få anfallet att sluta (mer än ge stesolid, som är muskelavslappnande) Om inte anfallet slutar inom 5 minuter kan man börja bli lite mer stressad... och förtsätter det ännu längre... ÄNNU  MER... Men om det går över gäller det bara att finnas till hands... men det var hennes premiäranfall... mitt oxå... iaf ett grand mal... Vi var dock bägge lite skakis efter åt!!

Måste vara jobbigt att ha epilepsi... :(